Dagsarkiv: 5 juni, 2009

Första gången jag var på en begravning var jag 16 år. Det var min älskade älskade farmor som hade dött. Jag blev helt chockad av dom STARKA känslorna som vällde över mej, och över alla gråtande vuxna, och över att det var så SORGLIGT allting.

Andra gången var när två klasskompisar dog i en bilolycka utanför Östersund. Det var inte en ”RIKTIG” begravning, utan mer en minneststund i kyrkan, men det var mycket sorgligt och jag kletade halsduken full av snor och tårar.

Tredje gången var när pappa dog. Då var jag rätt så fokuserad på sonen, då 6 år, och på att han inte skulle bli rädd och chockad (som jag blivit), så jag hade ritat och skrivit en liten bok om hur begravningar går till, att alla skulle gråta jättemycket osv osv. Jag kunde inte riktigt vara Närvarande till 100% eftersom jag hela tiden fokuserade på min Mamma-roll…

Sen har det varit några begravningar som rört gamla människor, som dött ”naturligt” och då är det också ”lite sorgligt” men inte alls ”samma sak”…

Men idag begravdes vår kollega, nyss 40 år fyllda, tre barn i åldrarna 10-13 år. Och då är det så sorgligt så att jag kan knappt fatta det! Det borde vara ”förbjudet” för föräldrar med mindreåriga barn att dö! Den här pappan var en jättebra pappa! Den här mannen var en Positiv, härlig, otroligt ”Levande” och sprudlande kille – ända in i det sista. Och jag sitter där i kyrkan och tycker det är så SORGLIGT att han inte finns mer och så blir jag ARG (på vem??) för att just HAN skulle bli sjuk och dö!

Sen börjar jag tänka på ensamhet, och på att han var Ensam när han dog, dvs inte hade någon partner. Jag tittar mej omkring och ser många PAR och familjer, som sitter i kyrkan. Dom går hand-i-hand genom kyrkan och stöttar varandra.

Jag går ENSAM. Som vanligt.

Jag kör i 180 knutar hem och kastar mej framför datorn; ”Jag MÅSTE ha en man! NU! Jag vill inte gå ensam genom kyrkan igen! Jag vill inte åldras ensam. Jag vill inte dö ensam. Jag vill Höra Ihop, och sen vara Saknad, eller Sakna. Jag vill att någon stryker mej över ryggen till tröst…”. Så snabbt blir jag medlem i en dejtingsite igen. Fort fort ska jag ha en man…NU!

Pust!

Vad tråkigt det är att ha en granne som bor ”tättintill” (under mej), som inte vill hejja och som verkar sur och arg på mej. Jag, som i grund och botten är en mycket GOD människa och egentligen vill alla väl och att ”alla ska vara vänner”, och tror på FRED och frihet in i minsta detalj s a s.

Det känns så fel!

Han kom hem i morse, när jag gick. Så vi möttes. Han gjorde en grimas och STIRRADE ner i marken. Jag har provat med ”hej!” förut, men får inget svar…

Jo, visst är det så att mina hundar har verkligen reagerat på flytten. I mitt förra boende kunde jag gå hemifrån utan problem, men sedan vi flyttade har dom skällt och yyyylat när dom varit ensamma och jag FÖRSTÅR att det är otroooligt jobbigt för Grannen Under. MEN vi HAR ju pratat och jag HAR sagt att jag ska försöka lösa det hela och att jag FÖRSTÅÅÅR honom osv. Jag fixade en ”dagmatte” så hundarna har den senaste tiden inte varit hemma på dagarna. Men nu skulle dagmatten åka på semester en vecka, så nu är dom hemma igen. Jag ska dessutom sälja ena hunden och det är hon som är ”värst”. Jag tror den andra ”hänger med i bara farten” faktiskt.

Ska jag skriva ett brev? Hänga en blomsterbukett på dörren med ett litet ”förlåt”, eller vad? Jag vill inte att det ska stråla negativ energi från honom till mej…Jag vill vara ”vänner med alla” – eller åtminstone neutral, men inte bli ”hatad” och inte kunna hejja!

Han är känd i området som ”enstöring” och ”en udda typ”, men det spelar ingen roll, för jag tycker ändå att man kan bemöta honom med respekt och att han ska tycka det är okey att ha mej boende på hans tak!