Månadsarkiv: maj 2009

När High school musical kom på Disneychannel för några år sedan såg vi den, jag och barnen. Eftersom den gick flera gånger, både dubbad och odubbad, såg vi den en och två och tre gånger. Sen kom ”High school musical 2” och den såg vi också…

I den här vevan berättade killarna att ”pappa har sagt att Troy är bög”, vilket gjorde att Troy inte var lika ”cool” längre. Jag blev lite irriterad – både på att pappa sagt så, och sen på att Troy plötsligt inte var ”cool” och därmed blev hela musicalen sämre på något vis. Bög eller inte, spelar väl ingen roll, tycker jag! Nåja. Plötsligt var ”alla killar som dansar och sjunger”, bögar, ”för det har pappa sagt”. Jag morrade inuti! Varför sätta stämplar på människor sådär? Betyder det då att om man är en ”vanlig kille” kan man inte sjunga och dansa??? Jag som äääälskar att sjunga och dansa, kände hur ARG jag blev över dessa epitet. Snart började killarna kalla varandra ”bööög” så fort dom blev arga.

-”Jävla böööög!” hörde jag titt som tätt. Jag pratade, förmanade, förklarade, förbjöd, psykologiserade och blev ARG! Inget tycktes egentligen hjälpa. Men dom visste iallafall vad jag tyckte.

På något sätt tänkte jag att dom ändå Gillade High School musical, så när jag häromsistens kände mej lite mer ”rik” än vanligt, passade jag på att köpa 4 biljetter till den High School Musical som går på Göta Lejon i Stockholm. Det skulle bli en överraskning till Grabbarna Grus.

”Gå på Musical med Grabbarna Grus – jättemysigt!”, tänkte jag. ”Dom kommer att bli jätteglada!”

HA!

9-åringen sa: ”Jaha. Va kul!”. 13-åringen sa: ”Men jag gillar inte High school musical och tänk om dom får veta det i skolan! Vad piiiiiiiinsamt! MÅSTE jag?!” 14-åringen sa: ”Jag gillar inte High school Musical men jag kan gå eftersom du köpt biljetter”, *uppoffrande*.

SUCK!

Vi såg den igår:

13-åringen tyckte det var så piiiiinsamt så han tog formen av Den Osynliga Mannen! Han rörde knappt kroppen när han gick, jag fick inte prata med honom och inte fråga något, för då fick jag svaret: ”Tyst! Säg inget!”. Han satt som en stenstod genom hela föreställningen och ”fanns inte”. 14-åringen försökte sätta sej över pinsamhetskänslorna och var en Tapper Soldat som låtsades vara glad och nöjd för min skull (förstod jag). 9-åringen tyckte det var kul, men fick ont i huvudet av ”den höga musiken”.

Pust! Ibland känns det som: ”Hur man än gör så blir det fel!”. Är det för att jag ”tänker fel” eftersom jag är pojkmamma och aldrig själv varit POJKE/MAN/KILLE? Eller är det för att dom är tonåringar och ”Hur man än gör så blir det fel”? Punkt.

Vad jag tyckte? Att föreställningen var ”okey”, men inte super!

Det var bara jag och sönerna. Vi ”firade” väl inget speciellt. Vad vi åt minns jag inte…Liiite förväntan låg i luften inför att åka till Majbrasan.

Så åkte vi. Jag var SÄKER på att jag läst i tidningen att det skulle firas Valborg precis DÄR! Så vi åkte dit. Tomt. Inte en människa! Vi skojade i bilen om att ”dom såg  nog att vi kom, och gömde alla bilar, och kastade sej in i skogen, och sen när vi åkt kommer dom fram igen”….

Vi åkte till den Riktiga Kommunala Brasan. Det var MASSOR av folk där. Musik, en kör som sjöng, mysigt. Men 13-åringen sa: ”Vad ska vi göra här? Glo på brasan? Sen då?!?” och så ”Hur länge ska vi vara här?!?” och ”Vad är det för kul med det här?!” och så såg han ut som ”sju svåra år” och leeeeed. 10-åringen  hoppade upp och ner (det var lite kallt) och sa: ”Vad ska vi göra  NU? Ska vi bara glo på brasan och åka hem sen??” 14-åringen sa ingenting. Han stod mest och såg cool ut.

Vi tittade på brasan i ca 15 minuter och sen åkte vi hem.

Det var den valborgsmässoafton….och barnen kommer att minnas denna ljufvliga kväll med Tindrande ögon…inte.

Så fort vi kom hem slängde dom sej framför datorn och fortsatte sitt spelande på Wow.

Jag läser i Cesar Millans bok om ”energier” som vi alla har i oss och som vi sänder ut. Det är mycket intressant läsning. För man KÄNNER energier. Iallafall en sån som jag, som är otroligt inkännande. Jag har bara inte haft något ord för vad det är jag känner. Jag har satt ord på det när jag träffat människor, och dom har ibland sagt: ”Kan du SE mina känslor och det jag känner?” och jag har inte haft ord för vad det är som jag känner/ser, men nu förstår jag. Det är människans Energi – vad de sänder ut. Energier och Kroppsspråk säger egentligen ALLT. Orden är bara ”toppen på isberget”. Orden behöver inte ens gå ihop med Sanningen. En människa kan säga ”Jag mår bra!” och sända ut negativ energi och hänga med axlarna…

Jag undrar om Män mer lyssnar på orden än på energin och kroppsspråket. Och varför i så fall? För till män måste man säga De Rätta Orden för att dom ska förstå. ”Men hon saaaa ju att hon var glad!!!” fast tårarna hängde i ögonen…

….sen kan man ju undra varför kvinnor inte säger som det är, utan går i cirklar och vill att han ska ”lista ut hur jag mår, annars älskar han inte mej”…och så trasslar dom till det alldeles tokigt!

Som mamma till fyra killar har jag lärt mej att Raka Puckar är det enda som går hem! Så jag kör med det. Hela tiden. Och en massa positiv energi…typ…