Månadsarkiv: maj 2009

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     Jag funderade på mitt namnval: ”Mamma till fyra killar”: Det blev till för 10 år sedan, när jag fick min fjärde son, och skrev med den signaturen på ”alltforforaldrar”. Sen hängde den signaturen med in i bloggen…Men jag tycker mer och mer att jag inte vill bara vara Mamma till Fyra Killar – både för att den äldsta faktiskt flyttat hemifrån för länge sedan, men också för att ”Jag är inte bara mamma – jag är KVINNA också” och tjej och singel och matte och moster och familjeterapeut och bilförare och cykelförare och ex dansare och skogspromenerare och dotter (!) och syster (!) – både storasyster och lillasyster faktiskt, osv. Så därför byter jag nu rubrik….och trasslar till det för alla mina ”fans”, ELLER HUUUUUR?!?!?  😉

Såja! Jag vill INTE tillbringa en lång sommar till utan man, så nu vill jag att lediga män skriver till mej och ”anmäler sig frivilligt” till en dejt (möjligen två om det blir trevligt…och fler om det är supertrevligt).

Du ska vilja träffa med en sån som mej: Nyfiken, optimistisk, generös, glad tjejkvinna som gillar att ta långa promenader – helst i skogen, med mina hundar (eller hund) och kanske dina  hundar (eller hund). Jag kan också tänka mej att sitta och fika med dej över en kopp kaffe och prata om allt och inget. Jag vill att du ska vara nyfiken och pratsam och öppen – precis som jag!

Alla Modiga Män är välkomna att skriva en rad!

PS: Jag är inte 109 år men jag är så trött på åldersfixeringen så jag vill inte skylta med åldern…DS.

Sonens ögon kliar och svider när han är här, och jämt och ständigt snorar han. Han är allergisk mot katter,men troligen även mot vissa hundar…. Jag har flera gånger sagt till honom att ”Du är nog allergisk mot Sally” men han förnekar det envist, men nu måste jag nog bestämma mej för att det är det han är! Häromdagen sa hans pappa att han var allergisk mot ”någon av hundarna” och då måste det vara Sally, för Flisa fäller inte hår och henne har vi haft längre.

Så jag har satt in en annons på Vovve.net och nu väntar jag. Sally kan säkert få ett jättebra liv hos någon annan, men jag älskar henne så otroooligt mycket! Hon är så härligt sprudlande mysig och min lilla”hångelhund”. Hon är så mjuk och gosig och ”slimmar” sej intill mej när jag ligger i soffan. Hon slickar så kärleksfullt och ligger tättintill mej på natten. Men hon hårar….Inte mycket för att vara en ”vanlig hund”, men väldigt mycket för att vara ”en hund som inte hårar”….

Sally har så uttrycksfulla ögon, och hon ser så lycklig ut när vi är ute och går i skogen. Hon SKUTTAR runt, och RUSAR fort, och hon ÄR så MYCKET hela tiden. Flisa är med som ett litet ånglok som travar på…Tuff tuff tuff….

Sally är också så NYFIKEN hela tiden! Hon är på ständig upptäcksfärd i livet!

Jag hoppas jag kan hitta en VARM och KÄRLEKSFULL familj som bor nära naturen och som kan älska Sally som jag…men huuuur ska jag kunna leva utan henne?

Jag gick in på Aftonbladet och letade efter min blogg, igår och i förrgår…Uhäääääää! Den var borta! Försvunnen! När jag googlade eller skrev hela namnet som man ska fick jag upp att ”den inte existerade”….”Alla mina ord är borta! Allt jag tyckte och tänkte flyger omkring i Cyberspace utan något hem!” tänkte jag….”Nu ger jag upp och byter bloggningssite” (eller vad det heter), tänkte jag…Hörde att ”blogspot” skulle vara bra….Så nu tänkte jag hitta dit och börja om….och DÅ! Voila! Mina bloggar, som varit på rymmen, är tillbaka! Jihaaaaaaa! Back again – full av ord!

Men jag bara MÅSTE städa idag! Måste måste måste….Så jag återkommer nöjd och glad efter städningen….Okey?

*harkel….vem bryr sej?*

Somliga dagar längtar jag väldigt efter närhet och kärlek. Somliga dagar blir jag nästan arg när jag ser Lyckliga par och familjer. Somliga dagar känns det rätt ensamt och tungt.

Egentligen gillar jag att vara ifred och ensam, men att Vara Utvald och Älskad slår nog allt ändå…

paus………….

Såja! Allt bättre. Har köpt ny bil. Skitsnygg,tycker jag. Jag är säkert lika lurad som alla andra gånger jag köpt en  bil, men börjar bli van vid det….

Jag säljer mina bilar för billigt och köper dom för dyrt. Sen funkar dom inte så himla länge…förutom den bilen jag fick av mamma. Det var en Mitsubishi, född 1989 och hade bara gått 10 000 mil, utan servo osv. Skittråkig att köra, men den bara funkade och funkade…. Ful var den också.

Nåja. Nu har jag en Renault Scenic fast jag tänkte köpa en japansk bil, men det blir aldrig som jag säger….Den här bilen har så bra baksäten och så var det så snygg färg!

Här i Åkersberga har alla i åk 6 ”kämpat mot drogerna” i ett års tid. I dag var det FINAL! Det var drog-tåg genom Åkersberga, lekar och tävlingar på IP där en massa ”schyssta föreningar” ställde upp med små stånd med allehanda tävlingar och lekar osv. Alla 6:or hade Drogkampens t-shirtar på sej. På en scen uppträdde en massa olika band bestående av ungdomar. Några modiga flickor sjöng också solo.

Fältaren Peter berättade att det har inte visat sej alls i ”drogvaneundersökningarna” som gjorts på åk 7 och 9 dom senaste åren, att ”Drogkampen” gjort någon nytta alls och därför lägger man ner hela alltet nu. Jag och mina söner har medverkat i år och förra året. Synd att dom lägger ner. Jag vet inte vad dom lärt sej under året, eftersom ingen av sönerna berättat  något hemma, men…. Finalen är iallafall kul!

Hugo (9, snart 10 år) blev iallafall påverkad av allt snack han hörde och sa plötsligt: ”Mamma, jag ska ALDRIG börja röka! Men varför säljer dom cigaretter om det är farligt? Dom som gör cigaretterna är ju Onda då ju!” Så sant som det är sagt.

PS. Min sons klass VANN  hela tävlingen! Dom vann en resa! (men jag vet inte vart) DS

Igår var jag på en musical! Det var sonen i 3:an, som med sin klass hade satt upp High school musical. En kille i sonens klass hade själv skrivit ett manus, och sedan utsett vissa i klassen till olika roller, medan andra fick välja. Själv fick han huvudrollen som Troy, vilket inte är så konstigt, då han äääälskar filmen och kan varje ord utantill. Han levde sej in som om han VAR Troy. Självklart hade hans förälskelse fått rollen som Troys kärlek (minns inte hennes namn). Det måste ha varit Underbart för honom att få träna och spela upp musicalen med sin Kärlek sida vid sida. Smart drag.

*tänker*:  Man kanske skulle sätta upp en pjäs/musical och se till att En Snygg Man (han som besiktigade min bil var rätt cool…kanske ska fråga honom….) har huvudrollen tillsammans med en själv….Hm! Ingen dum ide…

Nåja. Min son hade fått rollen som Troys pappa/basket-coach.

Musicalen var helt underbar! Vilken glädje, vilken energi! Vilken klass!

En kille i klassen hade sagt att ”Om jag inte får vara James Bond så är jag inte med!!”, så plötsligt kom James Bond in och hotade en lärare och sa att han hade svart bälte i karate. Den kvinnliga läraren kontrade med: ”Det har jag med!!” Då försvann James Bond…Ett härligt stickspår i musicalen!  

Vi såg ju High school musical ”på riktigt” på Göta Lejon häromsistens, men hade jag vetat att jag skulle få se den IGEN då, och mycket bättre (!), hade jag lagt dom drygt tusen kronorna på något annat….

Om jag nu bara hittar överföringssladden till mobilen någonstans i röran hemma, så kan jag visa bilder här på nätet….

Måste städa! Men först ska jag på Final i Drogkampen som mellansonen är engagerad i…Skriver mer om den sen….

Hon HAR sina sjukdomar, som hon har varit sjukskriven för i flera år, men nu sitter hon fast i klorna på Försäkringskassan. Hon är ”livegen/sitter i fängelse”. Hon får inte ha kul, inte träffa vänner (om hon hade några), inte ha snygga skor, inte sy, inte sticka…för då kan hon antas ”vara frisk” och pengarna försvinner i ett naffs. Hon är ständigt orolig och har fått magkatarr och kan inte äta pga detta. Det mal i henne hela tiden hur hon ska få pengarna att räcka, och ”tänk om FK plötsligt drar in pengarna!” säger hon, ”…för att dom såg mej skratta eller promenera…jag känner mej rädd och orolig hela tiden”, berättar hon.

Idag skulle hon följa med mej på en promenad. Vi går inte så fort eftersom hon inte kan det, pga värken i lederna, men vi pratar mycket. Jag tror det lättar lite då för henne….Men precis innan jag kommer ringer FK. Dom vill träffa henne IDAG! Typ ”nu” för ”du har väl ändå inget för dej” (för när man är sjuk och hemma får man inte göra Något). ”Men om du planerat att träffa mej, eller något annat då?” frågar jag. ”Näe, om jag inte kommer så fort dom ber om det, så drar dom in pengarna!” säger hon.  Hon ser mer och mer sliten ut, och det är FK som är ”skurken”.

”Om jag fick förtidspension skulle jag bli FRI!” säger hon. ”Då skulle jag kunna gå promenader, kanske göra något dom dagar jag orkar, men som det är nu vågar jag inte göra något!” Hela veckan har gått åt till möten hos olika läkare, FK och andra möten. Hur ska hon orka? Hon brukar få sina pengar den 15:e, men plötsligt meddelar FK på ett möte att ”den här månaden får du pengar den 25:e”. Punkt.

ALLA som har levt på lite pengar VET att man räknar och snålar och drar ut på dom få örena som är kvar och sista dagen handlar man för de sista kronorna…för att få påfyllning dagen efter. Tänk om någon skulle säga till mej: ”Den här gången får du inte lön den 27:e utan du får vänta till den 7:e nästa månad istället”.

”Jag ligger vaken på nätterna och oroar mej, för jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop”, berättar hon.

Sist min kompis var hos FK sa kvinnan: ”Vilka snygga skor du har!”. Min kompis berättar att hon blev jätteorolig för om dom ska dra in hennes sjukbidrag nu, eftersom dom kan tro att skorna var dyra och hur har hon råd med såna. Hon tittar på sina kläder: ”Jag vet inte om jag kan ha dom här kläderna när jag går till FK? Dom kanske tycker dom är för snygga och drar in mina pengar. Ser jag för frisk ut?” säger hon.

Min vän har mörka ringar under ögonen, hon är smal som en sticka. Hon kan inte äta längre. Oron gör det omöjligt. Hon är blek i ansiktet och axlarna är ihopsjunkna.

I ca 7 år levde hon utan bostadsbidrag, (och bidragsförskott  för tre barn, eftersom hon inte vågade söka detta via FK då ex mannen hade misshandlat henne och hotade att göra det igen om hon krävde pengar av honom…)  då hon inte visste att man kunde få det. Ingen hade berättat det för henne. När hon nämnde att hon tyckte det var konstigt att ingen på FK sagt det till henne, sa en handläggare till henne: ”Men man vet ju hur NI är!”. Jag förstod inte vad min kompis menade och frågade ”Vilka menade hon var NI?”. ”Invandrarkvinnor. Hon menade att det enda invandrarkvinnor gör är att söka och få alla bidrag man kan få”.

Efter 25 handläggare slutade hon räkna…men det är säkert 25 till efter det…Hon har slutat minnas namnen på dem. De är för många.. Det enda som är säkert är att det är en NY varje gång och  helst ska hon dra sin historia, med lite engagemang (annars tror dom henne inte) för varje ny person. Ibland blir hon lite irriterad, men får snabbt ångest av oro över att dom kommer att dra in hennes pengar då.

 Snart har Försäkringskassan verkligen lyckats få henne ordentligt sjuk, även psykiskt, så att de med gott samvete kan ge henne förtidspension. Hon kommer säkert inte ens att orka kliva ur sin säng på mornarna, till slut….

Jag kan bara stå på sidan och titta på och skämmas över Vårt System.

Jag träffade mina två bästisar här på Indiska restaurangen ikväll. Mat, vin och en massa snack. Att träffa mina kompisar är som att tanka bilen full och sen köra 50 mil på en tank i 180 tjutande knutar, dvs helt underbart! Vilken kraft jag får av att träffa dom, vilken Lust, vilken lycka det är att ha Vänner!

………från Lyckokänsla till Olyckskänsla………………………………………………………………….

Idag fick jag veta att en kollega dött i cancer. Jag visste att han var sjuk, och jag visste att cancern kom tillbaka om och om igen, men när jag träffade honom på affären för någon månad sedan såg han ut att må bra och han sa att han skulle kämpa och att han inte skulle ”ge sej”…. Han hade Hoppet kvar in i det sista…Bl a gick han en vidareutbildning och var nu mitt i den. Han var bara 40 år. Fyllde förra månaden. Tre barn, som bor granne till mej, lämnade han efter sej, i mellanstadiet alla tre.

När jag fick veta att han drabbats av cancer (för något år sedan) var min första tanke: ”Näe! VARFÖR ska det drabba SNÄLLA och GODA människor. Han var en superengagerad pappa, en jätteduktig kurator på ungdomsmottagningen och en jättego och glad kille med en massa humor. Varför HAN??? Kan det inte drabba ”dom dumma och elaka”? SÅ kände jag.

Men nu är han död. Finns inte mer. Och tre barn har blivit halvt föräldralösa. En mamma har blivit helt ensamstående. Ett jobb har förlorat en GOD arbetskraft. Ett par föräldrar har förlorat sitt (vuxna) barn. Några bröder har förlorat sin bror. Många påverkas. Många tänker, Många känner. Ungdomar som träffat honom och pratat om sina känslor med honom, tycker att livet är orättvist. Varför försvann just Han???!

Tankar i natten….

Godnatt!

Idag är det Friluftsdag för 13-åringen. Klassen ska samlas på IP. Jag fixar matsäck och lägger fram gympakläderna på stolen.

13-åringen ropar sömndrucken från sitt rum: ”Ska jag ha DOM DÄR kläderna?!?!” Jag går in i hans rum och säger: ”Ja, det är ju Friluftsdag idag och ni ska vara på Idrottsplatsen”. ”INGEN ANNAN kommer att ha gympakläder”, säger 13-åringen. ”Jo, ALLA kommer att ha gympakläder”, säger jag, ”det är IDROTTSDAG”, lägger jag till. 13-åringen fräser: ”Jag vägrar! INGEN i min klass kommer att ha gympakläder….jo, kanske bara idrottsnördarna”.

Jag går ut ur rummet. Det är ingen ide´ att argumentera med en Övertygad Tonåring och jag tänker att ”ingen dör ju” om han har vanliga kläder. Han upptäcker säkert själv hur fel han har, när han kommer dit, och då kanske han lär sej något, tänker jag.

Jag funderar på om jag ska stoppa ner gympakläderna i en påse och ta med, utifallatt…och pendlar mellan att låta honom ”stå sitt kast” eller att vara en ”hjälpsam mamma”. I sista minuten bestämmer jag mej för det senaste.

Jag skjutsar honom till IP. Vi är sena. Håret skulle ju fixas innan…När vi kommer dit säger 13-åringen: ”ALLA  har ju gympakläder!” och det bara suuuger i mej att vilja säga ”Vad var det jag sa?!?” men jag säger inget. ”Du kan ju byta om i omklädningsrummet”, säger jag. ”Finns det?” frågar han. ——- Man kan ju undra var  han är född (bakom en vagn?), hur han har levat (isolerat?) och vem som uppfostrat honom (eh?!?)….

Det är pinsamt att alla ser att han kommer, piiinsamt att han inte har idrottskläder, piiinsamt om han går till omklädningsrummet, piiinsamt om han bär en kasse med idrottskläder….Ja, allt är så pinsamt så jag förstår inte hur han över huvud taget ska ta sej till platsen där alla samlats…Han säger inte att det är piiinsamt, men jag ser ju det på honom! Jag ”hotar” med att ta kassen och GÅ MED HONOM TILL klassen, och för att jag inte ska göra bort honom Fullständigt, så låter han mej stoppa kläderna i hans väska så att han kan byta om, om lärarna kräver det. Han ser sej omkring för att se om någon SER att jag stoppar kläder i hans ryggsäck…

Det hugger till i hjärtat av kärlek när jag ser min stora, lilla kille  luffsa iväg, i jeansen med häng, den rätta t-shirten, den rätta tjocktröjan, vax i håret och ”löparskor” (DET fick jag honom att ha på sej iallafall… men han undrande om Någon Annan skulle ha gympaskor på sej….) –  lång, gänglig och osäker…och försöker se cool och oberörd ut.

Pust, vad det är jobbigt att vara tonåring ibland!