Månadsarkiv: maj 2009

Min ljuuuuuvliga uuuuunderbara ”hångelhund” ska ”tittas på” ikväll…Vi kan inte ha henne kvar för 14-åringen är allergisk….Men jag älskar henne sååå! Hon är verkligen ljuuuuvlig! Hon är otrooooligt gosig och mjuk och ”hångelvänlig” inomhus….Utomhus är hon superlycklig och skuttig och man blir glad bara man ser hennes lyckliga skuttande! Som Tiger i Nalle Puh!

Samtidigt är jag ARG ARG ARG just nu! Jag är SJUK, har feber, hostar så det skräller och har en helvetes jävla huvudvärk som gränsar till migrän….och så säger jag till killarna: ”Kan du gå ut med hundarna??” och jag veeeet svaret och jag är ARG innan jag ens frågat för jag veeeet att jag måste tjata och bråka och allt!

Kroniskt svar nr 1 är: -”Varför ska JAAAAAAAAAAAAAAAAG????”

Kroniskt svar nr 2 är: -”Varför får behöver XXXX (=brorsan) aldrig gå ut med dom???”

Kroniskt svar nr 3 är: -”Jag har ju preciiiiis börjat spela!” (på datorn)

Kroniskt svar nr 4 är: -”Inte NUUUUUU!”

Kroniskt svar nr 5 är: -”ORKAR INTE!!!” och så faller dom ihop…..

Kroniskt svar nr 6 är: -”Jag är så TRÖTT!!!!”

Kroniskt svar nr 7 är: -”Jag kom ju precis hem/in!”

Kroniskt svar nr 8 är: -”Jag har ont i huvet!” (det har dom säkert ärvt av mej….att jag säger så alltså, för jag har ju ofta ont i huvet…men jag går ut med hundarna ändå minsann!)

Kroniskt svar nr 9 är: -”Jag har ont i magen/foten (eller annan kroppsdel)!”

Kroniskt svar nr 10 är: -”Jag ska bara…….”…

Ibland tar jag mej igenom alla kamper, och ser till att vinna, men ofta så orkar jag inte, för det tar lika lång tid att gå en runda med hundarna som att ta kampen med något barn + att hundarna står och gnäller under tiden och står med benen i kors…typ.

Ibland, som nyss, blir jag martyr direkt och fräser: ”Då går jag väl själv då trots att jag har feber, ont i huvet, mår dåligt!” och så SMÄLLER jag igen ytterdörren för att riktigt markera hur ARG jag är och  hur SYND det är om mej!

MEN, det jag insett är att sånt här funkar inte riktigt på killar! Dom blir liksom bara nöjda med att dom slipper och skiter fullkomligt i den SKULD jag försöker ösa över dom! När jag kommer igen är dom som vanligt!

Förresten lyckades jag också skrika lite om att typ ”Fattar ni inte nu varför vi måste sälja Sally så har ni INGEN RÄTT att prata om det eller ifrågasätta det SEN!!” eller nåt sånt intelligent. Lyckas man inte skuldbelägga dom med första omgången ilska får man ta ett varv till….eh?!

Den är ju skitbra faktiskt! Jag läser den själv och tänker ”Oj, vad bra jag skriver!”

He he he he…….

*host  host*

Feber-svammel……..

Jag går omkring och huttrar…Tittar på inomhustermometern; 23 grader! Brrrrrrrrrrrrrrr…. Borde inte frysa, men det är febern… Det är andra gången på kort tid som jag insjuknar i ungefär samma sak…Jag hann vara frisk i en vecka emellan… Det är inte klokt!

Tyvärr är både storebror och lillebror också sjuka och hemma vilket innebär att jag inte direkt kan ligga och vila…utan måste ”passa upp” lite hit och dit iallafall…Jag drömmer om en dag när JAG ska bli upp-passad….*drömmer vidare…..in i sömnen….zzzzzzzz…..*

 -”MAAAAMMMAAAAA! Jag har så ONT i huvet….och halsen…Jag kan inte svälja!” Jag vrider mej om i soffan och ser ena sonen ligga där och pipa…-”Veeet hur det känns! Det är bara att kämpa på!” ”Mamma! Jag är törstig!”….Ja me….

Fixa fixa…………………………………….

Jag känner mej iakttagen…Någon sitter och GLOR på mej med stora varma runda ögon! Vrålstirrar. Nej, inte Någon – Några! Blickarna betyder: ”Kissnödig! När ska vi gå ut?”

Jag slänger i mej lite piller och väntar….och så börjar jag supersvettas (”nu sjunker febern…”) – det forsar!  NU kan jag gå ut med hundarna!

*host host*

Vad är detta? Jag var ”snor-fri” i en vecka, och nu börjar det om! 9-åringen är jätteförkyld, 14-åringen har ont i huvet och kroppen…och jag känner mej jättekonstig och har ont i halsen, är täppt (igen) och det kliar i halsen och öronen…Orkar inte en omgång till nu! Suck! Vi äter Esberitox så det står härliga till – jag SKA ha bort skiten!

9-åringen har lite funderingar kring livet och allt jämt och ständigt och ställer 1542 frågor hela tiden – speciellt när jag tittar på TV, pratar i telefonen (dom få gånger jag gör det), betalar räkningar eller hjälper någon med läxorna….

-”Mamma…om man tar tungan och lägger den i hela armen…precis hela armen, flera stycken!…blir armen starkare då, än om den bara har sina vanliga muskler?”

Svara på den du om du kan!

-”Mamma…vad heter det där bandit-tjuviga som man får när man får sån där konstig röst?”

Den kunde jag svara på! Målbrottet!

Åsså tilläggsfrågan: ”Har jag det?”

Svar: Nej.

-”Mamma…(han börjar alltid så)…Du vet det där brödet som vi åt när vi var i det som hette nåt med älskling….Typ porr-frilla, eller vad det var?…DET vill jag äta igen!” 

Det kunde jag också svara på! Eskilstuna och fralla!

-”Mamma….hur långt är 30 minuter?”

……………………………………………………………………………………………….

….eller den smarta lösning som min äldsta son kommit på vid ett övergångsställe på Hornsgatan när han var ca 4 år:

”Mamma! Jag VET nu hur jag ska få ett syskon!” (Han hade klurat på det, för jag var singel och det fanns ingen pappa till ett syskon, och han visste precis hur barn blev till)

-”Okey, ur då?”

-”Jo, JAG träffar en tjej och gör ett barn och sen när hon har fått det så tar vi det och så blir du mamma till det och så blir jag hans storebror!” Han såg jättenöjd ut.

-”Men tror du inte tjejen som har fött barnet vill ha barnet då?”

-”Näe!”

-”Nähepp!” Så det var ju bara att börja leta då….. efter möjlig 4-årig kandidat…

*fniss*

Jag idag!

Jag ”i morgon”….

Jag trodde ALDRIG jag skulle hamna här, där jag är nu, varken åldersmässigt eller nojmässigt.

Av någon förunderlig anledning trodde jag att jag skulle vara ”Evigt Ung”…Inte för att jag trodde att jag skulle dö eller nåt, men det var som om Nuet aldrig skulle bli Då:et…och plötsligt en dag fyllde jag 40! Jag blev nästan chockad – då!

 När jag var ung kunde jag reta mej på ”gamla 50-åringar” som tjatade om att dom kände sej så unga och att dom var så chockade över att dom blivit så gamla…”bla bla bla bla….”. ”Gilla läget, gubbe!” tänkte jag. ”Fatta att du är 50 och sluta tjata!”.

Gissa vad?!? Jag fyllde 50 häromveckan! 50!!! Jag som nojjat i 10 år över att jag blev 40! Huuur ska jag ”klara av” att vara 50??? Jag ”ÄR” ju inte 50! Inte som JAG tycker att en 50-åring är! När jag ser mej omkring så är 50-åringar tanter och farbröder…Dom är gråhåriga, har tappat håret, har mage, stönar när dom sätter sej och reser sej, ”orkar inte” en massa saker och dom säger ”Det är jag för gammal för”… SÅN är inte jag! Jag är ”typ 28″…

Men när jag träffar 28-åringar verkar dom mera vara som….20-åringar…och 20-åringarna är typ 15…..

Suck!

Jag ser en massa ”små flickor” som går och drar barnvagn…och jag inser långsamt att om JAG skulle dra en barnvagn nu skulle folk tänka: ”Hon är nog farmor till bebisen”…

Suck!

Men varför känns det så svårt att bli äldre, att vara 50, att livet bara rullar på, att det inte går att stoppa?

Jag gjorde ju allt jag kunde under dom år jag kunde göra allt jag kunde. Jag förspillde varken tiden eller livet….Jag hoppade på alla tåg och bussar som åkte förbi…Kanske för många ibland, men jag hade lovat mej själv att Ta Chansen och Leva Livet….

…och nu är jag rätt trött….och tycker det är skönt att ”chilla i soffan” och jag låter både tåg och bussar åka förbi utan att jag ens orkar lyfta på ögonbrynet…

Men OM jag varit gift kanske det hade känts annorlunda…Kanske…Jag vet inte…För när jag var 40 var jag gift, och ändå fick jag panik av åldern…

Men att vara SINGEL, KVINNA och 50 är ingen höjdare…Det är ju inte så att männen höjer flirtigt på ögonbrynen och säger ”Olalaaaa!” när jag är på en singelsite. Snarare tänker dom nog ”Klimakteriekärring! URK! Jag väljer alla från 20-40 istället”, fast dom själva är 55! Ja, så är det faktiskt. Och i och med att jag hamnar i soporna direkt,  försvinner självförtroendet ut med badvattnet, s a s….

Ut på gatan och flirta för ”på gatan” vet ingen att jag är 50…Det är inte tatuerat i pannan…än…Men det är heller inte tatuerat i pannan på vilka som är singlar där ute…så det blir lite knivigt med flirtandet…

Avslutningsvis kan jag bara säga att Krumelurpillren jag tog när jag var 10 hjälpte inte! Jo, kanske på  insidan…lite grann…

 Såna här män får jag flirtande mail av…..Dom tycker att jag är ”ung”…Eller så får jag mail av 22-åriga killar som ”gillar äldre kvinnor”…men jag är ingen Äldre Kvinna! Jag är ju JAG!

Det jag känner nu är: ”Vänta! Stoppa tiden! Jag hinner inte med!”

Jag hörde ett par dagisbarn fråga varandra häromsistens: ”Känner du nån som är död?” ”Näe….”.. ”Det gör jag…Mormor och min morbror är döda…DOM känner jag!” berättade tjejen stolt för sin kompis. ”Jo, förresten, min systers hamnster är död!”  ”Det gills inte!”….

Jag känner också folk som är döda. Min pappa dog i cancer, 54 år gammal, 1989. Två av mina klasskompisar dog i en bilolycka när jag gick på Socialhögskolan. Jag var 21 år och blev rätt chockad. Min farmor, som jag älskade högt, dog när jag var 16 år. Sen har både farfar och mormor och morfar dött. Min farbror dog strax efter att min pappa dött. Och nu, i förra veckan, dog en arbetskollega. En underbar man! När han blev sjuk tänkte jag, ”Varför måste dom Goda bli sjuka?? Kan inte cancern bara hoppa på dom Onda?”. Vem som ska bestämma vem som är ond och god lämnar jag därhän…

När man upplevt döden på nära håll, blir NUET så viktigt. Att ”Fånga Dagen” – Carpe Diem. Man ska inte vänta tills i morgon. Man ska göra DET nu! Människan ångrar inte det han/hon gjort – han/hon ångrar det han/hon inte gjorde. Och vad är viktigast i Livet? Vad känns viktigast när man ligger på sin dödsbädd? Givetvis ”dom nära och kära”: Har du sagt att du älskar din man idag? Har du tittat din son i ögonen idag? Har du lyssnat på vad dina barn sagt till dej idag? Har du talat om för din fru hur mycket hon betyder för dej idag?

Man tittar på sin kollega och tänker ”Tänk vad han får till det bra varje gång vi har ett möte!” men man säger det inte högt. Eller ”Hon är alltid så himla trevlig!” men man säger det inte högt.

Vi sitter på en Minnesstund på jobbet och folk ska berätta vad dom minns kring vår kollega. Jag får inte fram ett ljud, om jag öppnar munnen kommer en FLOD av tårar och kanske tar dom inte slut (så känns det). Men många andra berättar om händelser, om vad han gav dom energi, hur han sprudlade, vad klok han var, att han alltid hade ett gott ord att säga om alla, att han skojade och skämtade och lättade upp stämningen osv osv….och jag tänker: ”Sa vi/dom det till honom när han levde? Visste han, när han gick här i korridorerna, hur vi uppskattade hans skämt, och hur härlig hans energi var?”

Måste man vänta tills man är död för att få veta hur bra man är….? Tokig tanke, för OM man inte sitter i ett hörn, som vi inte vet om vi gör…så får vi ju aldrig veta hur bra vi är, så länge vi lever…Så därför:

Säg något gott till någon i morgon och gör det till en vana att säga något snällt till någon varje dag! För när du gör det förgyller du hans/hennes dag! Han/hon kommer att minnas dom orden för alltid – eller iallafall en stund! Och kanske han blir så glad att han säger till nästa person han möter i bara farten: ”Snygg kofta!”

En fin berättelse om rädsla som jag läste i en bok:

I en by brukade föräldrarna förmana sina barn: ”Vad ni än gör, gå inte nära bergets topp. Där bor det ett monster.” Under flera generationer hade barnen lytt varningen och inte gått nära bergets topp.

En dag bestämde sig några modiga unga män i byn att de skulle ge sig av och leta reda på monstret – de ville se hur det såg ut och om det gick att besegra. De packade sina ryggsäckar med proviant och gav sig av uppför berget. Halvvägs upp hejdades de av ett förfärligt rytande och en fruktansvärd stank. Hälften av männen sprang skrikande nedför berget.

Andra halvan av gruppen fortsatte sin vandring. Då de kom längre upp mot bergets topp märkte de att monstret var mindre än de hade trott – men det fortsatte att ryta och ge ifrån sig den fruktansvärda stanken, så alla utom en av männen sprang tillbaka ner till byn.

”Jag tänker besegra monstret”, tänkte den  återstående mannen för sig själv och tog ytterligare ett steg framåt. Då han gjorde det krympte monstret tills det inte var större än mannen själv. Då han tog ännu ett steg närmare monstret krympte det igen. Det var fortfarande väldigt fult och fortsatte ge ifrån sig stanken, men mannen var nu så nära att han faktiskt kunde plocka upp det och hålla det i handen. Han tittade på monstret och sa: ” Jaha, vem är du då?”

Med liten och gäll röst pep monstret: ”Mitt namn är rädsla”.

(Yngsta sonen med Sally – fast en annan dag än idag…)

Vi gick en långpromenad idag – jag och 9-åringen och hundarna. Vi gick spåret i skogen och jag trodde han skulle gå låååångsamt och klaga ”Är vi inte fraaamme snart?” som han gjort förut när han följt med på hundpromenaden…Men icke sa  nicke! Han travade på som värsta fullblod! Shit ba!

Han började PRATA när vi startade promenaden och pratade O A V B R U T E T  hela  promenaden! Oavbrutet. Jag försökte sticka in någon liten fråga eller någon liten berättelse, men det verkade som om han då verkligen fick ”hålla sej” och bara väntade på att få fortsätta berätta om allt och inget; Om skolan, om drömmar, om filmer, om tankar och allt!

Och då minns jag äldsta sonen (nu 26 år), som också pratade oavbrutet när man gick promenad med honom när han var liten. Och så minns jag bilresan från Stockholm till Sala när han var 8-9 år… Jag konstaterade att jag inte hade någon radio och fick svaret: ”Det gör inget om du inte har någon radio i bilen för jag kan vara radio”, sa han nöjt och började ”Vara Radio” och  jag är sååå ledsen över att jag inte kunde spela in det som sedan hände.

Han var vädret, nyheterna, musik emellan, Radioteater, musik emellan igen, nyheterna…allt i ungefär 2 timmar – O A V B R U T E T ! Han sjöng, pratade, ändrade rösten, gjorde signaturmelodierna – allt! Helt otrolig upplevelse var det! *ler åt minnet*

 (Äldsta sonen som vuxen. Jobbar faktiskt med media…*fniss*)

Vilken upplevelse det var!

Kan man kalla det telefonskräck när man absolut inte vill tala i telefonen – helst aldrig om jag fick bestämma. När den ringer kryyyyper det i kroppen av obehag och jag känner direkt: ”Nej! Vill inte!”. Det är som om Telefon=Krav! Någon VILL NÅGOT och jag måste ta ställning eller göra något, eller så vill någon ”bara prata” och då faller världen omkring samman (för så ÄR det  när man har barn…och hundar) och jag blir så stressad och har inte TID…Inte ens när jag har TID!

Men ibland MÅSTE jag: Mamma tex. Jag måste prata med henne i telefonen ibland. Men jag är världens sämsta dotter och ringer, typ aldrig. Det är alltid hon som ringer och då konstaterar vi att jag inte har hört av mej, typ varje gång.

Jag är ingen bra mamma heller, till min äldsta son. Jag ringer inte honom heller. Och han ringer inte mej…Så vi pratar, typ aldrig, i telefonen, utom då jag ringer, eller SMS:ar (tack gode gud för SMS!!!) eller mailar om vi ska ses…DÅ hörs vi!

”Ring mej imorgon!” skriver min svåger, som VET att jag inte gillar att prata i telefonen. HAN är å andra sidan ”telefon-bög”…Heter det så? Han är helt beroende av telefonen och pratar hit och dit och jämt! Telefonen är fastklistrad i hans händer och han är Ständigt Nåbar och når ständigt andra. För honom måste det vara helt obegripligt att jag inte VILL prata i telefonen, fast jag sagt det. Jag vill verkligen inte!

Om man sätter telefonen på bara surr, så hör man inte signalen…”Hoppsan! Jag hörde inte att det ringde!”.

”…men du MÅSTE! Tänk om det händer något!”

Men herregud – jag är ju här! Och SMS:ar man så läser jag det och har någon skrivit: ”Det har hänt något allvarligt: RING!” så ringer jag. Värre är det inte.

Att inte vara Ständigt Nåbar är det nästintill dödsstraff på nuförtiden och jag tycker det är HEMSKT! Jag VILL INTE! Så jag ”strejkar” – kroniskt – och kommer fortsätta vara ”TomTvärtom” vad gäller telefoner/mobiler…

Så det så!

Pannkisar med sylt serveras just nu. Tyvärr ingen grädde. Hade ingen. Du kan också få sirap till, sådär lite amerikanskt…Det är gott! Eller med socker, bara! Gott! Mums!

”Jag ville inte ha pannkakor!” deklarerar 13-åringen, äter två stycken och sätter sej sen i soffan och tittar på Disneychannel.

Sally har gått och gömt sej. Jag tog fram apparaten som piper när dom skäller, och då börjar Sally skaka och går och gömmer sej. Flisa skiter i det, och det är på henne apparaten sitter fast… Tokigt! Jag tog av apparaten igen eftersom den inte har effekt på den som skäller. Sally vågar inte skälla inomhus längre, och Flisa skiter i mina apparater…

Sen ska jag till Apoteket och inhandla nässprey eftersom 9-åringen är täppt i ”däsad”.

Sen ska jag sätta upp en hylla till i badrummet, och bära ut min 120 cms säng och skaka mattorna från städningen, och dammsuga 14-åringens rum och gå ut med hundarna och flytta på skåpet som står tillfälligt i vardagsrummet, och tvätta mattan som hundarna kissat på och köpa ett balkongbord (helst runt och litet) och gärna köpa ett par små soffbord och och och och och…i evigheters evighet…Amen!