Dagsarkiv: 31 maj, 2009

Jag hade roligt i Östersund, utvecklades, träffade nya människor/kompisar, festade, lärde mej saker – både om mej själv och Livet över huvud taget. Kvar där hemma var M, i vårt ”gamla liv” i vår gemensamma lägenhet, kämpandes med busskörning och pluggande. Vi tjaffsade om pengar i telefonen, hur min röst lät, vad jag hade gjort osv. Han krävde att jag skulle åka hem åtminstone en gång i månaden, vilket jag gjorde, men dom helgerna blev så ”fel”, för då skulle vi på två sekunder hitta tillbaka till OSS och Kärleken, men det tog aldrig 2 sekunder för mej…Jag behövde ”landa”, behövde TID, och den tiden fanns inte. När jag inte var ”på” direkt tolkade han det som att jag var kär i någon annan, att jag varit otrogen. Jag försökte förklara, men förstod det inte riktigt själv – förstod inte mina egna tankar och min egen kropp.

I Östersund fanns Det Nya, energin, ”uppåt-tjacket” (nej, inga droger, utan mer ett sätt att uttrycka känslan), goa kompisar, nya kunskaper, mitt LIV.

Hemma i Stockholm fanns M, ifrågasättandet, negativa kritiska frågor, ”nedåt-tjacket” och irritation, frustration och oro.

Sommaren kom och M och jag hittade tillbaka till varandra igen…Vi skaffade en valp tillsammans som blev som ett ”kitt” oss emellan. Jag skulle ha valpen i Östersund sen…

Det var den andra terminen, i december, som allt sattes på sin spets.

Höst-terminen hade varit lika jobbig psykiskt, som våren. Att åka hem och träffa M var en plåga, för jag hann aldrig ”landa” och blev ständigt ifrågasatt. Jag bad M komma till Östersund för att han skulle få se hur jag levde, och vara med, bli presenterad för mina vänner, får ansikten på dom jag berättade om i telefonen…Han kom upp och bodde med mej en helg. Han ”struttade omkring” och var Mr Cool tillsammans med dom andra ”coola grabbarna” i studenthuset. Han söp sej full och ”spelade Allan”. Jag skämdes. När jag visade honom runt i centrala Östersund, kritiserade han än det ena och än det andra. När jag hejjade på människor, tyckte han att jag hejjade ”för trevligt, log för mycket, skrattade tillgjort” osv osv. Han tyckte att den ena kompisen jag hade var ”mesig” och den andra var ”löjlig” och den tredje ”korkad”. Han undrade vad jag sagt om honom ”till dom andra”. Jag hade inte sagt så mycket, så jag kunde inte riktigt svara… Jag tyckte att han ”smutsade ner” Mitt Liv,  Mitt Fina Östersund, mina trevliga klasskompisar….

Så hände det! B hade blivit kär i mej, och ”ville mer”…Jag hade sagt att jag var gift och inte intresserad av ”mer”. Vi hade kul ihop, B och jag. Hans bästa kompis och ”själsfrände” A, var också ofta med oss när vi busade, festade, snackade och levde rövare. A var en underbar typ och jag började motvilligt inse att jag blivit lite förälskad i Honom!

En f m i december, när hela studiegruppen satt i mitt studentrum och väntade på A, ringde telefonen. Det var en klasskompis som sa: ”Har du hört att A är död?”. Det tog en lång stund innan jag förstod vad han sa. ”A! Död!? Det går ju inte! Han ska ju gå ut och festa med oss ikväll!”. Han och en annan kille i klassen hade dött i en bilolycka  kvällen innan. Dom hade frontalkrockat med en lastbil.

Allt blev kaos. B var förkrossad! Hans ”själsfrände” var död. Jag berättade för allt M, som tyckte att jag överdrev och krävde att jag skulle komma hem till helgen, som planerat. Jag sa att jag ville vara kvar och sörja med de andra. Vi bråkade: ”Om du inte kommer hem i helgen så är det slut, för då vet jag vilket val du gör!” sa han. Det var kaos i mej, det var kaos omkring mej. Livet var för jäkligt!

Jag minns inte alla turer hit och dit. Jag minns bara att  min syster i Stockholm blev inblandad och ringde och sa att jag måste komma hem, för ”M:s skull”. Jag vägrade. Det slutade med att M kom upp till mej, vilket också blev konstigt, eftersom jag ville sörja med dom som kände A…

Den helgen blev jag gravid. Igen. M ”testade mej” (berättade han låååångt senare). Han ville kolla om jag fortfarande älskade honom och om jag skulle kunna göra abort för hans skull igen. Det kunde jag inte. Denna gång visste jag att jag skulle behålla barnet.

9 månader senare föddes Ljuset i mitt liv – min första son. Ytterligare 4 månader senare, var jag ensamstående mamma…..

Jag var 21 år och han var 23 år och vi var nygifta och lyckliga i vår lilla tvåa på Norrbackgatan. Jag målade lägenheten gul, och vi möblerade med ”hittegods” mm och det blev riktigt mysigt.

Han pluggade och körde buss. Jag jobbade som läkarsekreterare halvtid och dansade  halvtid. Jag tänkte bli dansare… och var läkarsekreterare för att försörja mej ”under tiden”.

Jag var på ”audition” på Danshögskolan, men kom inte in, så då bestämde jag mej för att bli ”något annat”. Jag sökte ca 14 olika utbildningar, först och främst i Stockholm, men också ute i landet.

När jag precis fick besked om att jag kommit in på Socialhögskolan i Östersund, visade det sig att jag var gravid! När jag satt med beskedet i handen tog hjärtat små extra ”lycko-slag”. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn, och det kändes lite ”Äntligen!”.

M köpte hem en flaska vin (och redan då visste jag vad han tyckte och ville…Man dricker ju inte alkohol om man är gravid och ska behålla barnet!) och vi skulle ”prata igenom graviditeten”. Han malde på om att det var ”fel tid”, att vi inte kunde försörja barnet, att vi var för unga, att jag precis kommit in på en utbildning (”men jag kan strunta i den”, sa jag) etc. Till slut sa han att om jag ändå valde att behålla bebisen så skulle jag förlora honom, för han ville absolut inte ha barn.

Det blev en abort. Jag krävde att få bli sövd. Jag ville inte ”vara med”. Efteråt var jag ledsen. Länge. Jag mådde dåligt. Kände skuld, längtade, bad ”Bebis” om ursäkt, bad Gud om ursäkt…och kände att M skulle aldrig kunna förstå – känslan! En klyfta skapades mellan oss (iallafall från min sida sett). Han försökte förstå, iallafall första veckan. Sen tyckte han att det räckte.

Jag for upp till Östersund. Egentligen ville jag inte det heller, för jag ville bo med M, men M tyckte att om jag nu kommit in på en utbildning så skulle jag väl gå den. Det var ju en CHANS! Med blandade känslor for jag dit. Jag hade ingenstans att bo, men det fixade sej snabbt när jag pratade med någon på något bostadskontor för studenter. Jag skulle bo i något slags ”studenthus” i ett rum där. Det kändes läskigt och spännande – allt på en gång! Jag längtade efter M.

Snabbt lärde jag känna nya människor, kom in i pluggandet, fick nya vänner, började gå på ”nationen”, gick på fester, diskuterade Viktiga Saker på lektionerna, startade en dansgrupp för studenter, trivdes och mådde bra.

 M tyckte att jag lät ”konstig” i telefonen. Jag tyckte jag lät som vanligt…Men hur jag än lät och vad jag än sa, var han inte riktigt nöjd med det. Samtalen blev ”konstiga”….Att höra hans röst i örat och vara mitt i MITT nya liv, kändes underligt och han omtolkade det jag sa, och kommenterade hur jag sa det, så att jag fick väga varje ord på guldvåg till slut, och varje mening skulle sägas med ”rätt melodi” (kändes det som). Han började visa tendenser till svartsjuka: ”Du låter så glad när du pratar om B”, sa han. ”Ja, han är skitrolig!” sa jag. ”Är du kär i B?” ”????Jag är gift med dej och älskar ju dej!”… Så höll vi på. Jag började dra mej för att ringa hem…Det kändes inte kul…Han fattade ju inget!