Dagsarkiv: 24 maj, 2009

Jag hörde ett par dagisbarn fråga varandra häromsistens: ”Känner du nån som är död?” ”Näe….”.. ”Det gör jag…Mormor och min morbror är döda…DOM känner jag!” berättade tjejen stolt för sin kompis. ”Jo, förresten, min systers hamnster är död!”  ”Det gills inte!”….

Jag känner också folk som är döda. Min pappa dog i cancer, 54 år gammal, 1989. Två av mina klasskompisar dog i en bilolycka när jag gick på Socialhögskolan. Jag var 21 år och blev rätt chockad. Min farmor, som jag älskade högt, dog när jag var 16 år. Sen har både farfar och mormor och morfar dött. Min farbror dog strax efter att min pappa dött. Och nu, i förra veckan, dog en arbetskollega. En underbar man! När han blev sjuk tänkte jag, ”Varför måste dom Goda bli sjuka?? Kan inte cancern bara hoppa på dom Onda?”. Vem som ska bestämma vem som är ond och god lämnar jag därhän…

När man upplevt döden på nära håll, blir NUET så viktigt. Att ”Fånga Dagen” – Carpe Diem. Man ska inte vänta tills i morgon. Man ska göra DET nu! Människan ångrar inte det han/hon gjort – han/hon ångrar det han/hon inte gjorde. Och vad är viktigast i Livet? Vad känns viktigast när man ligger på sin dödsbädd? Givetvis ”dom nära och kära”: Har du sagt att du älskar din man idag? Har du tittat din son i ögonen idag? Har du lyssnat på vad dina barn sagt till dej idag? Har du talat om för din fru hur mycket hon betyder för dej idag?

Man tittar på sin kollega och tänker ”Tänk vad han får till det bra varje gång vi har ett möte!” men man säger det inte högt. Eller ”Hon är alltid så himla trevlig!” men man säger det inte högt.

Vi sitter på en Minnesstund på jobbet och folk ska berätta vad dom minns kring vår kollega. Jag får inte fram ett ljud, om jag öppnar munnen kommer en FLOD av tårar och kanske tar dom inte slut (så känns det). Men många andra berättar om händelser, om vad han gav dom energi, hur han sprudlade, vad klok han var, att han alltid hade ett gott ord att säga om alla, att han skojade och skämtade och lättade upp stämningen osv osv….och jag tänker: ”Sa vi/dom det till honom när han levde? Visste han, när han gick här i korridorerna, hur vi uppskattade hans skämt, och hur härlig hans energi var?”

Måste man vänta tills man är död för att få veta hur bra man är….? Tokig tanke, för OM man inte sitter i ett hörn, som vi inte vet om vi gör…så får vi ju aldrig veta hur bra vi är, så länge vi lever…Så därför:

Säg något gott till någon i morgon och gör det till en vana att säga något snällt till någon varje dag! För när du gör det förgyller du hans/hennes dag! Han/hon kommer att minnas dom orden för alltid – eller iallafall en stund! Och kanske han blir så glad att han säger till nästa person han möter i bara farten: ”Snygg kofta!”

En fin berättelse om rädsla som jag läste i en bok:

I en by brukade föräldrarna förmana sina barn: ”Vad ni än gör, gå inte nära bergets topp. Där bor det ett monster.” Under flera generationer hade barnen lytt varningen och inte gått nära bergets topp.

En dag bestämde sig några modiga unga män i byn att de skulle ge sig av och leta reda på monstret – de ville se hur det såg ut och om det gick att besegra. De packade sina ryggsäckar med proviant och gav sig av uppför berget. Halvvägs upp hejdades de av ett förfärligt rytande och en fruktansvärd stank. Hälften av männen sprang skrikande nedför berget.

Andra halvan av gruppen fortsatte sin vandring. Då de kom längre upp mot bergets topp märkte de att monstret var mindre än de hade trott – men det fortsatte att ryta och ge ifrån sig den fruktansvärda stanken, så alla utom en av männen sprang tillbaka ner till byn.

”Jag tänker besegra monstret”, tänkte den  återstående mannen för sig själv och tog ytterligare ett steg framåt. Då han gjorde det krympte monstret tills det inte var större än mannen själv. Då han tog ännu ett steg närmare monstret krympte det igen. Det var fortfarande väldigt fult och fortsatte ge ifrån sig stanken, men mannen var nu så nära att han faktiskt kunde plocka upp det och hålla det i handen. Han tittade på monstret och sa: ” Jaha, vem är du då?”

Med liten och gäll röst pep monstret: ”Mitt namn är rädsla”.

(Yngsta sonen med Sally – fast en annan dag än idag…)

Vi gick en långpromenad idag – jag och 9-åringen och hundarna. Vi gick spåret i skogen och jag trodde han skulle gå låååångsamt och klaga ”Är vi inte fraaamme snart?” som han gjort förut när han följt med på hundpromenaden…Men icke sa  nicke! Han travade på som värsta fullblod! Shit ba!

Han började PRATA när vi startade promenaden och pratade O A V B R U T E T  hela  promenaden! Oavbrutet. Jag försökte sticka in någon liten fråga eller någon liten berättelse, men det verkade som om han då verkligen fick ”hålla sej” och bara väntade på att få fortsätta berätta om allt och inget; Om skolan, om drömmar, om filmer, om tankar och allt!

Och då minns jag äldsta sonen (nu 26 år), som också pratade oavbrutet när man gick promenad med honom när han var liten. Och så minns jag bilresan från Stockholm till Sala när han var 8-9 år… Jag konstaterade att jag inte hade någon radio och fick svaret: ”Det gör inget om du inte har någon radio i bilen för jag kan vara radio”, sa han nöjt och började ”Vara Radio” och  jag är sååå ledsen över att jag inte kunde spela in det som sedan hände.

Han var vädret, nyheterna, musik emellan, Radioteater, musik emellan igen, nyheterna…allt i ungefär 2 timmar – O A V B R U T E T ! Han sjöng, pratade, ändrade rösten, gjorde signaturmelodierna – allt! Helt otrolig upplevelse var det! *ler åt minnet*

 (Äldsta sonen som vuxen. Jobbar faktiskt med media…*fniss*)

Vilken upplevelse det var!

Kan man kalla det telefonskräck när man absolut inte vill tala i telefonen – helst aldrig om jag fick bestämma. När den ringer kryyyyper det i kroppen av obehag och jag känner direkt: ”Nej! Vill inte!”. Det är som om Telefon=Krav! Någon VILL NÅGOT och jag måste ta ställning eller göra något, eller så vill någon ”bara prata” och då faller världen omkring samman (för så ÄR det  när man har barn…och hundar) och jag blir så stressad och har inte TID…Inte ens när jag har TID!

Men ibland MÅSTE jag: Mamma tex. Jag måste prata med henne i telefonen ibland. Men jag är världens sämsta dotter och ringer, typ aldrig. Det är alltid hon som ringer och då konstaterar vi att jag inte har hört av mej, typ varje gång.

Jag är ingen bra mamma heller, till min äldsta son. Jag ringer inte honom heller. Och han ringer inte mej…Så vi pratar, typ aldrig, i telefonen, utom då jag ringer, eller SMS:ar (tack gode gud för SMS!!!) eller mailar om vi ska ses…DÅ hörs vi!

”Ring mej imorgon!” skriver min svåger, som VET att jag inte gillar att prata i telefonen. HAN är å andra sidan ”telefon-bög”…Heter det så? Han är helt beroende av telefonen och pratar hit och dit och jämt! Telefonen är fastklistrad i hans händer och han är Ständigt Nåbar och når ständigt andra. För honom måste det vara helt obegripligt att jag inte VILL prata i telefonen, fast jag sagt det. Jag vill verkligen inte!

Om man sätter telefonen på bara surr, så hör man inte signalen…”Hoppsan! Jag hörde inte att det ringde!”.

”…men du MÅSTE! Tänk om det händer något!”

Men herregud – jag är ju här! Och SMS:ar man så läser jag det och har någon skrivit: ”Det har hänt något allvarligt: RING!” så ringer jag. Värre är det inte.

Att inte vara Ständigt Nåbar är det nästintill dödsstraff på nuförtiden och jag tycker det är HEMSKT! Jag VILL INTE! Så jag ”strejkar” – kroniskt – och kommer fortsätta vara ”TomTvärtom” vad gäller telefoner/mobiler…

Så det så!