ARG på vuxna som sviker

Jag blir så ARG! ARG på att barn inte blir trodda. ARG på att barn fortfarande utsätts för misshandel, sexuella övergrepp, mobbing! ARG på att så många vuxna ”blundar” eller låtsas att de ”inte sett/inte hört/inte visste/inte ville lägga sig i”. ARG ARG ARG!

Och jag blir ARG på dom människor (vuxna) som tror att dom är så mycket bättre. ”Tänk att dom som bor där i X bara kunde låta det ske….Att ingen såg…Att ingen vågade….Om JAG hade bott där hade jag bla bla bla bla……”.

….Och nu har jag skägget i brevlådan så det dundrar om det, för här kastas sten i glashus så varenda ruta går sönder!

Men jag blir så ARG! För jag tycker att jag står upp för dom svaga, att jag varje dag jobbar för att barn ska få det bättre, att jag bråkar och är ”irriterande”, ställer jobbiga frågor och ”lägger mej i”.

Ändå hände det, en dag för ca 10 år sedan, satt jag på en strand någonstans i Sverige, med mina fyra söner. En bit ifrån satt det tre familjer tillsammans – 3 par med småbarn. En utav mammorna verkade irriterad, trött och sliten. Hon var arg på sin 3-åring och skällde och gnällde på honom hela tiden. Jag satt och funderade på om jag skulle gå fram och säga något…Typ ”Jag märker att du är jättetrött, men han blir bara värre om du håller på sådär” eller ”Sluta skälla på den lilla pojken hela tiden!” eller nåt…Kunde inte komma på vad jag skulle säga….och då! PANG! Hon gav 3-åringen en rejäl örfil, mitt bland alla ”solbadare”, mitt framför sina ”kompisar” osv. INGEN reagerade! Inte jag heller! Och jag känner fortfarande skuld för detta! Jag borde ha gjort NÅGOT! Vad som helst. ”Tagit första steget/gjort en markering”….Men jag gjorde INGET! Nada! Skäms på mej!

Så jag borde inte slänga ur mej ilska gentemot att ”alla andra” inte reagerar! Alla fegisar som inte ”vågar se”, alla vuxna som tittar åt ett annat håll när barn far illa, ser ledsna ut, gråter och är rädda….Alla som inte vågar anmäla till Soc.

Men jag tycker någonstans att jag har ”sonat min skuld” efter 18 år av socialt arbete där jag enträget kämpat för att barn ska ha det bra, ibland varit jobbig och besvärlig, när jag vägrat ge upp eller ställt frågor som ”ingen vill höra”….

Nu är jag så ARG för att tre killar farit SUPERILLA i sitt fosterhem och om inte fosterföräldrarna blir dömda, så vet jag inte vad jag gör!!! Killarna är skadade för livet och kanske aldrig kan lita på vuxna igen! Om EN utav dom blir en någorlunda frisk och stabil kille vore det bra, men vad har de för chans här i livet? Ensamma, övergivna av släkt och ”vänner”….för ”ingen såg”….Och vilken fosterfamilj orkar nu med dom har  tre killarna som kommer att stöka och böka och vara ledsna och arga och förtvivlade och reagera, kanske slåss och spotta och bråka, såsom man gör när ”allt kommer ut”?

Mitt hjärta blöder för er killar! Vi vuxna har svikit er i 180 knutar! Hoppas ni kan förlåta ”oss”!