Dagsarkiv: 4 maj, 2009

När High school musical kom på Disneychannel för några år sedan såg vi den, jag och barnen. Eftersom den gick flera gånger, både dubbad och odubbad, såg vi den en och två och tre gånger. Sen kom ”High school musical 2” och den såg vi också…

I den här vevan berättade killarna att ”pappa har sagt att Troy är bög”, vilket gjorde att Troy inte var lika ”cool” längre. Jag blev lite irriterad – både på att pappa sagt så, och sen på att Troy plötsligt inte var ”cool” och därmed blev hela musicalen sämre på något vis. Bög eller inte, spelar väl ingen roll, tycker jag! Nåja. Plötsligt var ”alla killar som dansar och sjunger”, bögar, ”för det har pappa sagt”. Jag morrade inuti! Varför sätta stämplar på människor sådär? Betyder det då att om man är en ”vanlig kille” kan man inte sjunga och dansa??? Jag som äääälskar att sjunga och dansa, kände hur ARG jag blev över dessa epitet. Snart började killarna kalla varandra ”bööög” så fort dom blev arga.

-”Jävla böööög!” hörde jag titt som tätt. Jag pratade, förmanade, förklarade, förbjöd, psykologiserade och blev ARG! Inget tycktes egentligen hjälpa. Men dom visste iallafall vad jag tyckte.

På något sätt tänkte jag att dom ändå Gillade High School musical, så när jag häromsistens kände mej lite mer ”rik” än vanligt, passade jag på att köpa 4 biljetter till den High School Musical som går på Göta Lejon i Stockholm. Det skulle bli en överraskning till Grabbarna Grus.

”Gå på Musical med Grabbarna Grus – jättemysigt!”, tänkte jag. ”Dom kommer att bli jätteglada!”

HA!

9-åringen sa: ”Jaha. Va kul!”. 13-åringen sa: ”Men jag gillar inte High school musical och tänk om dom får veta det i skolan! Vad piiiiiiiinsamt! MÅSTE jag?!” 14-åringen sa: ”Jag gillar inte High school Musical men jag kan gå eftersom du köpt biljetter”, *uppoffrande*.

SUCK!

Vi såg den igår:

13-åringen tyckte det var så piiiiinsamt så han tog formen av Den Osynliga Mannen! Han rörde knappt kroppen när han gick, jag fick inte prata med honom och inte fråga något, för då fick jag svaret: ”Tyst! Säg inget!”. Han satt som en stenstod genom hela föreställningen och ”fanns inte”. 14-åringen försökte sätta sej över pinsamhetskänslorna och var en Tapper Soldat som låtsades vara glad och nöjd för min skull (förstod jag). 9-åringen tyckte det var kul, men fick ont i huvudet av ”den höga musiken”.

Pust! Ibland känns det som: ”Hur man än gör så blir det fel!”. Är det för att jag ”tänker fel” eftersom jag är pojkmamma och aldrig själv varit POJKE/MAN/KILLE? Eller är det för att dom är tonåringar och ”Hur man än gör så blir det fel”? Punkt.

Vad jag tyckte? Att föreställningen var ”okey”, men inte super!