Månadsarkiv: maj 2009

Jag hade roligt i Östersund, utvecklades, träffade nya människor/kompisar, festade, lärde mej saker – både om mej själv och Livet över huvud taget. Kvar där hemma var M, i vårt ”gamla liv” i vår gemensamma lägenhet, kämpandes med busskörning och pluggande. Vi tjaffsade om pengar i telefonen, hur min röst lät, vad jag hade gjort osv. Han krävde att jag skulle åka hem åtminstone en gång i månaden, vilket jag gjorde, men dom helgerna blev så ”fel”, för då skulle vi på två sekunder hitta tillbaka till OSS och Kärleken, men det tog aldrig 2 sekunder för mej…Jag behövde ”landa”, behövde TID, och den tiden fanns inte. När jag inte var ”på” direkt tolkade han det som att jag var kär i någon annan, att jag varit otrogen. Jag försökte förklara, men förstod det inte riktigt själv – förstod inte mina egna tankar och min egen kropp.

I Östersund fanns Det Nya, energin, ”uppåt-tjacket” (nej, inga droger, utan mer ett sätt att uttrycka känslan), goa kompisar, nya kunskaper, mitt LIV.

Hemma i Stockholm fanns M, ifrågasättandet, negativa kritiska frågor, ”nedåt-tjacket” och irritation, frustration och oro.

Sommaren kom och M och jag hittade tillbaka till varandra igen…Vi skaffade en valp tillsammans som blev som ett ”kitt” oss emellan. Jag skulle ha valpen i Östersund sen…

Det var den andra terminen, i december, som allt sattes på sin spets.

Höst-terminen hade varit lika jobbig psykiskt, som våren. Att åka hem och träffa M var en plåga, för jag hann aldrig ”landa” och blev ständigt ifrågasatt. Jag bad M komma till Östersund för att han skulle få se hur jag levde, och vara med, bli presenterad för mina vänner, får ansikten på dom jag berättade om i telefonen…Han kom upp och bodde med mej en helg. Han ”struttade omkring” och var Mr Cool tillsammans med dom andra ”coola grabbarna” i studenthuset. Han söp sej full och ”spelade Allan”. Jag skämdes. När jag visade honom runt i centrala Östersund, kritiserade han än det ena och än det andra. När jag hejjade på människor, tyckte han att jag hejjade ”för trevligt, log för mycket, skrattade tillgjort” osv osv. Han tyckte att den ena kompisen jag hade var ”mesig” och den andra var ”löjlig” och den tredje ”korkad”. Han undrade vad jag sagt om honom ”till dom andra”. Jag hade inte sagt så mycket, så jag kunde inte riktigt svara… Jag tyckte att han ”smutsade ner” Mitt Liv,  Mitt Fina Östersund, mina trevliga klasskompisar….

Så hände det! B hade blivit kär i mej, och ”ville mer”…Jag hade sagt att jag var gift och inte intresserad av ”mer”. Vi hade kul ihop, B och jag. Hans bästa kompis och ”själsfrände” A, var också ofta med oss när vi busade, festade, snackade och levde rövare. A var en underbar typ och jag började motvilligt inse att jag blivit lite förälskad i Honom!

En f m i december, när hela studiegruppen satt i mitt studentrum och väntade på A, ringde telefonen. Det var en klasskompis som sa: ”Har du hört att A är död?”. Det tog en lång stund innan jag förstod vad han sa. ”A! Död!? Det går ju inte! Han ska ju gå ut och festa med oss ikväll!”. Han och en annan kille i klassen hade dött i en bilolycka  kvällen innan. Dom hade frontalkrockat med en lastbil.

Allt blev kaos. B var förkrossad! Hans ”själsfrände” var död. Jag berättade för allt M, som tyckte att jag överdrev och krävde att jag skulle komma hem till helgen, som planerat. Jag sa att jag ville vara kvar och sörja med de andra. Vi bråkade: ”Om du inte kommer hem i helgen så är det slut, för då vet jag vilket val du gör!” sa han. Det var kaos i mej, det var kaos omkring mej. Livet var för jäkligt!

Jag minns inte alla turer hit och dit. Jag minns bara att  min syster i Stockholm blev inblandad och ringde och sa att jag måste komma hem, för ”M:s skull”. Jag vägrade. Det slutade med att M kom upp till mej, vilket också blev konstigt, eftersom jag ville sörja med dom som kände A…

Den helgen blev jag gravid. Igen. M ”testade mej” (berättade han låååångt senare). Han ville kolla om jag fortfarande älskade honom och om jag skulle kunna göra abort för hans skull igen. Det kunde jag inte. Denna gång visste jag att jag skulle behålla barnet.

9 månader senare föddes Ljuset i mitt liv – min första son. Ytterligare 4 månader senare, var jag ensamstående mamma…..

Jag var 21 år och han var 23 år och vi var nygifta och lyckliga i vår lilla tvåa på Norrbackgatan. Jag målade lägenheten gul, och vi möblerade med ”hittegods” mm och det blev riktigt mysigt.

Han pluggade och körde buss. Jag jobbade som läkarsekreterare halvtid och dansade  halvtid. Jag tänkte bli dansare… och var läkarsekreterare för att försörja mej ”under tiden”.

Jag var på ”audition” på Danshögskolan, men kom inte in, så då bestämde jag mej för att bli ”något annat”. Jag sökte ca 14 olika utbildningar, först och främst i Stockholm, men också ute i landet.

När jag precis fick besked om att jag kommit in på Socialhögskolan i Östersund, visade det sig att jag var gravid! När jag satt med beskedet i handen tog hjärtat små extra ”lycko-slag”. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn, och det kändes lite ”Äntligen!”.

M köpte hem en flaska vin (och redan då visste jag vad han tyckte och ville…Man dricker ju inte alkohol om man är gravid och ska behålla barnet!) och vi skulle ”prata igenom graviditeten”. Han malde på om att det var ”fel tid”, att vi inte kunde försörja barnet, att vi var för unga, att jag precis kommit in på en utbildning (”men jag kan strunta i den”, sa jag) etc. Till slut sa han att om jag ändå valde att behålla bebisen så skulle jag förlora honom, för han ville absolut inte ha barn.

Det blev en abort. Jag krävde att få bli sövd. Jag ville inte ”vara med”. Efteråt var jag ledsen. Länge. Jag mådde dåligt. Kände skuld, längtade, bad ”Bebis” om ursäkt, bad Gud om ursäkt…och kände att M skulle aldrig kunna förstå – känslan! En klyfta skapades mellan oss (iallafall från min sida sett). Han försökte förstå, iallafall första veckan. Sen tyckte han att det räckte.

Jag for upp till Östersund. Egentligen ville jag inte det heller, för jag ville bo med M, men M tyckte att om jag nu kommit in på en utbildning så skulle jag väl gå den. Det var ju en CHANS! Med blandade känslor for jag dit. Jag hade ingenstans att bo, men det fixade sej snabbt när jag pratade med någon på något bostadskontor för studenter. Jag skulle bo i något slags ”studenthus” i ett rum där. Det kändes läskigt och spännande – allt på en gång! Jag längtade efter M.

Snabbt lärde jag känna nya människor, kom in i pluggandet, fick nya vänner, började gå på ”nationen”, gick på fester, diskuterade Viktiga Saker på lektionerna, startade en dansgrupp för studenter, trivdes och mådde bra.

 M tyckte att jag lät ”konstig” i telefonen. Jag tyckte jag lät som vanligt…Men hur jag än lät och vad jag än sa, var han inte riktigt nöjd med det. Samtalen blev ”konstiga”….Att höra hans röst i örat och vara mitt i MITT nya liv, kändes underligt och han omtolkade det jag sa, och kommenterade hur jag sa det, så att jag fick väga varje ord på guldvåg till slut, och varje mening skulle sägas med ”rätt melodi” (kändes det som). Han började visa tendenser till svartsjuka: ”Du låter så glad när du pratar om B”, sa han. ”Ja, han är skitrolig!” sa jag. ”Är du kär i B?” ”????Jag är gift med dej och älskar ju dej!”… Så höll vi på. Jag började dra mej för att ringa hem…Det kändes inte kul…Han fattade ju inget! 

Pingstafton…En massa nervösa blivande fruar och män biter på naglarna, alternativt har en härligt sugande känsla i magen…inför Giftermålet idag! Eller kanske det finns dom som känner ”Hur ska jag dra mej ur det här?” eller ”Vad sysslar jag med?”….

……………………………………………………………………………………………………….

Jag var 18, 19, 20, 21 år och förhäxat kär i M! Besatt! Tok-kär! Galet kär! Jag kunde inte tänka på annat, se annat, ville inte vara med Någon Annan! Och denna känsla av KÄRLEK (besatthet) hade jag i mej från första gången jag träffade honom när jag var 18 år, tills jag var 24 år, och förtvivlad av frustration och ilska….

Jag var livrädd för att han skulle försvinna ur mitt liv…vilket han också gjorde då och då…”Försvann iväg” och var borta i flera dagar…eller någon vecka…och så kunde det dimpa ner ett vykort från Paris, med bara hans initialer på baksidan…Ingen förklaring, ingen direkt hälsning, bara ”MM”.

Det var väl osäkerheten som gjorde mej besatt, rädslan att förlora som gjorde att jag ville hålla kvar/hålla fast.

När han ”andades” att vi kanske kanske kunde flytta ihop, kunde han ha slängt upp ett tält på trottoaren och jag hade flyttat in med honom – direkt! Men han ville titta på lägenheter, och i varje lägenhet sa jag ”JA!” för jag ville flytta ihop! Men i hans ögon dög inte dom lägenheter vi tittade på…så det blev inget…

Tills en natt, på en bar då han friade! Lyckan var TOTAL och jag ville springa till prästen direkt (innan han ångrar sej…)! Jag var skiträdd när jag vaknade dagen därpå att han glömt sitt frieri och vågade inte andas om det, ifall han skulle säga: ”Äsch, trodde du på det?! Ha ha ha! Det var bara fyllesnack!”. Men det var inte fyllesnack.  Han ville!

Fan, att man måste fixa ”hindersprövningsintyg” och skit innan… Men det gick i en handvändning dagen därpå…och två dagar senare gifte vi oss!

Vi knallade helt enkelt iväg till kyrkan och letade reda på prästen och sa att vi ville gifta oss, ”typ nu”. Han frågade om våra föräldrar osv kanske ville vara med…”Nope! Vi vill gifta oss själva NU!” Han skulle fixa med lite papper, så vi skulle återkomma om 1 timme, vilket vi gjorde. Vi gick och åt pizza och sen gick vi tillbaka.

I jeans, t-shirt och träskor gifte vi oss den 12 augusti 1980 (med provisoriska ringar, för dom han ju inte bli färdiga). Kyrkvaktmästaren och organisten var vittnen och jag var så lycklig att jag ville rama in vigselbeviset och sätta upp på väggen, men M tyckte det skulle vara ”töntigt” så jag avstod.

Jag skrev sen ett brev till min mamma och pappa som började: ”Kära Mamma och Pappa! Jag har gift mig!”…..

Det kanske inte är ett brev man vill ha hem som förälder precis…Men men…Så långt tänkte jag inte då. Jag var bara så KÄR, Förälskad, Lycklig och Besatt!

Någon månad sedan flyttade vi in i vår första gemensamma lägenhet – en bostadsrätt som vi köpte för 120 000 kr på Norrbackagatan i Stockholm.

Nu var han ”Min” och jag behövde inte oroa mej för att han skulle försvinna längre…för han slutade med det…Men vi var unga och vi var ofärdiga på alla sätt och vis…

Vad härligt det måste vara att vara en sån som:

 – inte tänker

 – alltid utgår från sej själv

 – är utan skuld

 – ”alltid har rätt”

 – inte funderar över om han sa rätt eller fel för han har alltid Rätt

 – bara pratar rätt ut utan att tänka

– bara är

– inte ångrar sej

– ”alltid talar Sanning”

 – alltid vet hur allt gick till

 – alltid vet hur det borde ha gått till

Jag stannar i mitt eget hörn av skogen. Kryper ner under en sten och kikar ut. Världen där ute är Stor och Tuff.

Jag gillar att ligga där under min sten…Men när någon bjuder upp till dans, blir jag LYCKLIG och dansar som en Älva genom hela skogen!

Jag ÄLSKAR att dansa! Jag FYLLS av känslor när jag dansar! Jag känner mej som en Riktigt Lycklig Människa! Jag blir FRI! Jag har dansat sedan jag var 8 år, varit danslärare, dansat, dansat….Men inte på senare år….

Men när Härlig Musik fyller mitt huvud, spritter det i benen, pirrar i hela kroppen och jag vill bara DANSA! Skitsamma hur jag ser ut, skitsamma med vem jag dansar eller om jag dansar ensam, bara jag får DANSA!

När musiken tar slut kryper jag tillbaka in under min sten…

Förut var jag en sån som alltid ville ha folk omkring mej, alltid ville vara där ”allt händer”, alltid hade behov av att vara nära, vara ihop, vara med, inte missa något…Jag kunde känna Panik inför Vetskapen att jag hade en Ensam helg framför mej!

Nu älskar jag att vara ensam, sitta och ”fnula” i min ensamhet, kramas med hundarna, läsa en bok, skriva lite blogg eller en bok, gå en promenad i skogen…och älskar att veta att jag har en Hel Helg ensam framför mej!

Är det  inte konstigt?

Stillheten efter att Grabbarna Grus åkt till sin pappa är TOTAL. Det blir så otroligt tyst och stilla…förutom att hundarna skäller till när grannens dörr stängs…eller att Uno kvittrar av och till och hela tiden…men ändå!

Det är som om att först leva ”Mitt i Kriget” och sen plötsligt vakna upp Se Förödelsen, och kliva runt bland ”vrakresterna” och undrar ”Vad hände?!?”.

Och nästan jämt tänker jag: ”Nästa gång de kommer ska jag:

– Ha jättestädat och undanplockat överallt, så vi liksom börjar från SKRATCH

– Ha gjort en lista över vad DOM ska göra hemma (arbetsuppgifter)

– Vara jättetålmodig och snäll, men Tydlig (varje dag och hela veckan!)

– Vara jättenoga med att de gör läxan varje kväll

– Laga god och nyttig mat varje kväll

– Få killarna att inte bråka och bli mer kärleksfulla mot varandra

 ha ha ha ha ha hahahaha ha ha hah ahahahahahhahahahahhahahahahahahhahaha hahahhahaha hahhahhhh haaaa!

Vaddårå?

Min mamma sa en gång att det viktigaste när man uppfostrar barn är att man har Humor – speciellt med tonåringar!

Och det märker jag verkligen! Jag har massor av humor! Absolut inte varje dag och inte i varje läge, men när jag säger till 13-åringen: ”Dags att sluta spela dator och gå och tvätta sej!” och han FRÄSER en lång ilsken harang och jag svarar ”Livet e hårt sa bonden…Grymt, sa grisen!” och struntar i hans långa harang, så tar det inte lång stund innan han med ett suckande ljud, snett leende och glittrande ögon, stänger av datorn och tittar på mej och suckar: ”Fan, vad du e töntig!”. Och han säger med samma känsla som om han skulle säga: ”Fan, vad jag älskar dej!” och jag tolkar det därmed så, och vi har sen en härlig läggningsprocess, där alla hans ”tonårsgrymtningar” bara faller ner som ett vårregn över mej, och allt förvandlas till små bubblor av kärlek….

….och så levde dom lyckliga i alla sina dagar…..

*stämningsfull musik hörs*

  (Hon e  också en mamma…)

Jag kan inte bestämma mej för om jag är en ”hejsanhoppsanmamma” eller en ”Dålig mamma”. Eller båda två ihop.

Jag glömmer att barnen ska lämna pengar till Presenterna till fröknarna, glömmer påminna dom om läxor, struntar i om dom bäddar sängarna eller städar rummet eller torkar upp smulor efter sej i köket. När dom slänger smutsiga strumpor på golvet,  slänger jag mina bredvid… Och dom rena lägger jag i en stor hög, för jag orkar inte sätta ihop dom två och två, utan det får barnen göra själva när dom tar rena strumpor på mornarna. När dom säger att det är ”jobbigt” att ”leta strumpor” säger jag ”det tycker jag med” och så är den diskussionen över.

På Utvecklingssamtalet i skolan bestämdes att 13-åringen ska ta hem läxor VARJE DAG och att vi vuxna ska påminna honom VARJE DAG. Jag har inte påminnt honom en enda gång sedan dess.

I måndags kom han ihåg det själv och tog fram läxan och skulle göra den. Jag hade precis satt mej i soffan, vilket är ovanligt när jag har barnen, för jag tycker jag flänger runt jämt då….och pustade ut. ”Mamma, jag fattar inte!” sa 13-åringen. ”Kom och sätt dej här bredvid mej i soffan”, sa jag och så hjälpte jag honom framför TV:n medan vi båda hade halva vår koncentration på TV:n och där var det ett superlöjligt program (!). Suck! = dålig mamma.

Jag borde ha stängt av TV:n satt mej med honom vid köksbordet och varit en pedagogisk och intresserad mamma.

Igår glömde han ta hem läxa. (Jippi, tänkte jag…..inte – jag lovar!….inte! Hatar läxor…Dom borde förbjudas – i lag!) så då kunde jag inte svika honom vad gäller det.

Idag satt han framför datorn hela kvällen. Jag är sjuk och har ont i huvet så det spränger om det, och hostar och är snorig. Sally måste troligen flytta, så att det kom ett par tjejer och skulle titta på henne och det tog sin tid och sin ”kraft”….

När klockan var 22.30 dök 13-åringen upp i vardagsrummet och DÅ kom jag på det: -”Har du tagit hem läxa idag?” ”Ja….I matte!” ”Shit, jag glömde påminna dej! Då får du göra den nu!” ”NU?!?!” ”Ja, iallafall, typ 3 tal eller nåt…”…

Vi satte oss vid köksbordet. 13-åringen föll över boken med hela huvudet…Jag började läsa talet….och försöka lista ut svaret, eller iallafall hur man räknar ut det…Suck! Jag är skitdålig i matte! Jag fick ingen respons från sonen som låg på boken….iallafall på den halva jag inte läste i…”Men om du tar 4 där och 5 där och lägger ihop med 7 och 8 så blir det väl….?” Inget svar…”Hörrö! Räkna du! Jag säger siffrorna och du räknar: bla bla bla….” osv. Inget svar. Da capo på hela skiten och sen blev jag sur och arg. ”Äh, du hjälper ju inte till så då skiter vi i det!” och så gick jag iväg till 9-åringen som ropade från sängen.

När jag kom tillbaka var 13-åringen inte kvar och det var blött i matteboken. Blött? Varifrån kom det? Hade han druckit vatten? ”Grät han?” frågade jag 14-åringen som satt där. ”Ja”.

Shit! Direkt vaknade mitt Dåliga Samvete! Suck!

Sen hade vi ett snack på sängkanten och jag försökte förstå honom och han försökte (inte) förstå mej…Eller nåt. Puss och kram och godnatt!

Usch, ibland tror jag det är lite skadligt att älska sina barn för mycket liksom….

Men jag är iallafall INTE som Mammor SKA vara! För jag glömmer påminna, glömmer läxorna, glömmer ge pengar till skolsaker, glömmer ibland matsäckar (men väldigt sällan ändå!), tjaffsar inte om tappade saker och smågrejer, men får lite småutbrott här och där när jag tycker att det ”rinner över” liksom…

….och varje dag tänker jag att jag borde göra ett SCHEMA för vad dom ska hjälpa till med hemma och vilka REGLER som gäller….Så!

*rynkade ögonbryn och höjt pekfinger*

Pust! Snart är dom stora och då får dom väl tala om att det blev helt tokigt med dom eftersom jag gjorde si och så, och  inte ditt och datt….Trodde jag skulle bli Den Perfekta Mamman, men ack vad jag bedrog mej!

Skrattar bäst som skrattar sist!

Jag får kramp i tårna stup i kvarten och hela tiden nuförtiden! När jag var liten kunde jag få kramp i vaden någon gång per halvår – ofta på natten – och vaknade då och ställde mej upp och hade så ONT att jag trodde jag skulle kola vippen!

När jag var gravid hade jag kramp i tårna och vaderna lite nu och då. Under den sista graviditeten hade jag kramp i tårna nästan varje gång jag skulle sätta på mej skorna. Då var jag tvungen att ”vända tillbaka” tårna och stå så en lång stund tills krampen släppte.

Nu får jag kramp lite hej och hå nu och då och varje dag! Varför?

Jag googlade detta fenomen och där kunde jag läsa att det kunde vara att jag dricker för lite vatten! Men jag dricker ju så himla mycket vatten! Och så stod det att det kunde vara magnesiumbrist (eller kalcium?)! Och det vet jag inget om.

Men ONT gör det!

Tårna viker sig alltså kors och tvärs över varandra och står som små styva snoppar (!) hit och dit! Och gjorde det inte så jävla ONT så skulle jag skratta åt eländet!