Dagsarkiv: 28 april, 2009

(Ovan: När man fyller 50 ska man ta kort på sej med blommor! Så då gjorde jag det!)

Mina byxor spänner och sitter så hårt! En del byxor kan jag inte ens ha längre! Jag ser tjock ut i alla t-shirt så jag måste köpa tunikor istället! Det veckar sig i midjan fast jag inte vickar på höften. Det är ett Kroniskt Veck. Och det ligger bilringar – en stor och en liten – på min mage när jag sitter.

BLÄÄÄÄÄ!!!!!

Det är så SVÅRT att gå ner i vikt! Jag gör som Marie Picasso: Jag skyller på struman! Jag har struma. När jag fick struma gick jag upp i vikt. Nu är det omöjligt att få av extrakilona. Nej, ingenting är omöjligt! Jag kör ju efter den parollen! Varför KÄNNS det så omöjligt då?

I aftonbladet står det ”GÅ bort dina kilon” (eller nåt sånt) och jag går och går och går och går….och kilona hänger med!!! Dom förföljer mej!  Hänger på mej! Vägrar släppa taget! Jag går ju el-ljusspåret VARJE DAG! I rask takt! Och svettas så det stänker om det! Men inte tappar jag kilon! Ingenstans!

Bilderna från 50-årsfesten gör mej deprimerad! Jag borde inte få gå ut och visa mej dagtid! SÅ känns det! Dubbelhakan hänger till knävecken, tillsammans med bilringarna som hänger UNDER dubbelhakan…Det hänger och slänger när jag är ute och går….

TYP!!!!

Varför är det så himla lätt att gå upp i vikt och så himla svårt att gå ner??? Och ska man verkligen behöva hålla på att tänka på vikten HELA LIVET??? VA VA VA VA???

JAG trodde att när man är 50 år är man gift sedan läääänge, har vuxna barn, skiter i vikten och ”kan allt” och är supertrygg och super-allt!

Dessutom trodde jag att man skulle KÄNNA SEJ som 50 när man var 50…Icke sa nicke!

Inget stämmer ju!

Jag är lurad!!!

Hundarna hade skött sej när dom varit hos ”sin dagmamma” för första gången. Hon kunde tänka sej att ta emot dom i morgon igen…Puh!

När jag kom för att hämta dom, var det alldeles TYST! Dom skällde inte ens när det ringde på dörren! Men SEN – när dom fick syn på mej – blev dom alldeles GALNA! Skällde, hoppade, dansade, tjoade runt i cirklar och studsade runt och nästan yyyyylade, som om dom sa: ”Vi trodde du hade lämnat oss här för aaaaallltiiiiiid!!!”

Nu ikväll är dom jättetrötta, FAST det inte blev någon långpromenad idag. Det är psyket. Dom är inte vana att ”lämnas bort”. Det är jobbigt att ”skola in på dagis/hos dagmamma” även för hundar…

Från att ha varit HELT ENSAM om hundarna, har jag nu en hundvakt som kan ta dom då och då på kvällar och helger, OCH en ”dagmamma”. Helt otrooooligt!

Och vi slipper sälja dom! Och det är en lättnad för vi älskar dom sååååååå!!!!!

Så lät det när jag lämnade hundarna hos en kvinna alldeles nyss! ”VOFF VOFF och YYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYL! ” TROTS ATT jag ”pratade allvar” med båda två, och tittade dom i ögonen och ”förklarade”. Det såg ut som om dom förstod. Och så gick jag, och så: ”YYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYL!!!”

Suck!

Så var det när jag lämnade Hugo på dagis när han var liten också….UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!! hörde jag låååång väg efteråt. Tårarna brände i ögonen och jag tänkte: ”Vad gör jag med vår stackars son!!?? Han kommer att få Svår Separationsångest som vuxen….”. Ibland ville jag bara lägga mej på marken och sparka och slå och tjuuuuuuuuuta!!!

…och nu ska jag gå igenom allt igen, med hundarna! Pust! Det TAR – känslomässigt!

Hundarna känner inte Daniela, och allt gick så fort!

1. Grannen klagade häromdagen

2. Jag mailade Daniela igår. Fick svar direkt: ”Jag kan ta hundarna”

3. Jag var hos Daniela och pratade idag. Åkte sen hem och hämtade hundarna och lämnade dom hos henne.

4. Slut.

Om dom har yyyyylat och skällt hela e m så kommer hon väl att säga ”tack och goodbye for ever!” till dom!

Vi får se…