En son med ett utav våra ”Monster”…
FÖRUT bodde jag i ett radhusområde på en gata där det bodde sammanlagt 13 hundar av olika storlekar och former och åldrar och kön. Och en massa mattar och hussar av olika storlekar, former, åldrar och kön… ALLA var trevliga och alla kunde umgås. Alltid träffade man Någon att prata en stund med på sin lilla promenad, och alla hundar kom väl överens. Det var så Trevligt!!!
NU bor jag i ett område där det KRYLLAR av katter! Jag tror varje hushåll har i snitt två katter! De FÅ hundar jag sett, har mattar/hussar som rycker åt sej hunden när man kommer för nära och när jag frågat: ”Får dom hälsa?” (mina hundar och deras) så får jag ofta svaret: ”Nej, helst inte!”. Suck!
RESTEN av folket här tittar på mej som om jag är ute och går med två Äckliga Monster…och häromdagen fräste en man åt mej att jag skulle dra undan min ”hundjävel!”.
Jag längtar HEM!!! Till MIN gata!!! Där folk var Snälla och där det bodde människor som tycker om hundar, och som man kan prata med lite grann…
Jag tycker inte illa om katter bara för att jag tycker om hundar mest! Jag har haft katter! Men nu har jag en son som är allergisk och därför kan jag inte ha katt. Annars hade jag nog haft katt också. Men det här är ett Typiskt Kattområde! Man älskar sina Katter, och ser med FASA på hundarna som ”måste hållas kopplade” och ”inte få gå på gräsmattan” medan katterna pinkar och skiter överallt och t o m kommer in i lägenheten om man har balkongdörren öppen.
Uuuuhäääääääää!!! Jag längtar tillbaka till MIN GAAATAAAAA!!!!! Den Vänliga Gatan!