Månadsarkiv: april 2009

Min dröm är att stå vid majbrasan med Den Jag Älskar bakom mej och han har armarna runt mej bakifrån och vi står där och tittar på brasan och på barnen som leker och hör smällarna smälla och kören sjunga….Kanske ger han mej en liten puss på örat, i håret eller viskar i mitt öra hur mycket han tycker om mej…

Bara en dröm?

Igår började det…smyyygande kom det…nerifrån, bak i nacken, upp i huvudet…värk värk…Sen kom godissuget och törsten…och då VISSTE jag att det var en ÄKTA migränattack på gång. Värken placerade sej snyggt och elegant på vänster sida av ansiktet. Jag hade då tagit EN dos migränmedicin, men symtomen fortsatte…Jag blundade med vänster öga, för det känns bättre då, men var tvungen att titta mej igenom dagens besök ändå…

Sen en dos migränmedicin till – eftersom den första inte hjälpte. Godissuget och törsten blev starkare och starkare. Hämtade hundarna hos sin nya dagmamma. Fort hemåt. Stannade på vägen och köpte en påse salt lakrits och en cocacola. Vräkte i mej godis och colan för att kanske stoppa attacken. Det gick inte!

Hem och la mej i soffan. Barnen ”trillade in”, en efter en. Jag sa att jag hade ont i huvudet. Det var som att  hälla vatten på en gås…Dom har hört det oftare än dom har hört ”Idag är jag frisk!”… Dom hoppade runt och pep och lät och tjoade som vanligt…

Tänk vad killar kan LÅTA!!!

Lyckades fixa middag.

Sen däckade jag. Det gick inte mer. Föll ihop i sängen, och DÅ förstod barnen att det var en SUPERattack! Hugo ville vara NÄRA (blev nog lite orolig). Eftersom han tycker det är äckligt att klia mej på ryggen så sa jag att han gärna fick RITA på min rygg. Han tog en bläckpenna och ”tatuerade” hela ryggen! Jätteskööööönt!

Jag hörde hur äldste sonen började plocka ur diskmaskinen i köket, och stoppa in skitdisken! Och det bubblade i mej av Lycka! Hade lust att kasta mej ur sängen och pussa honom på munnen! Men kunde inte…Berömde honom idag!

Sov dåligt hela natten. Vaknade och fyllde på med migränmedicin två gånger. Näsan var täppt också, så jag sprayade den också. Undras om det är allergi, för det går aldrig över…

Nåja.

That´s all folks!

Varje kväll drar det ut på tiden med läggning av barn…Draaaar uuuuut pååååå tiiiiiden!

Själv är jag lite ”slarvig” och låter tiden gå lite för långt..innan jag tar tag i allehanda läggningar varje kväll….Alltid är det något som ”ska ses på TV” först….och jag låter det ske, för att ”ta kampen” kan ta lika lång tid som att se programmet, ELLER så vill jag se programmet själv….

Minstingen (snart 10) gick och la sej framför sin egen TV igår och såg på film. ”Skönt!” tänkte jag och bloggade vidare. ”Hoppas han somnar av sej själv…” Det gjorde han inte…Men det blev en ”kort läggningsprocedur” när filmen var slut (alldeles för sent…typ 22….”Fy på mej!”).  I samma veva fick 13-åringen ett utbrott över ”#%&*%¤-datorn!!!” och bröt ihop och kastade sej på sängen och skrek: ”GÅ UT UR MITT RUM!!!” när jag gick in och sa att han skulle gå och tvätta sej. Jag sa att han fick 5 minuter på sej att ”vara arg” och ”sen är det tvättning som gäller”. När jag 10 (!) minuter senare knackade fick jag svaret: ”GÅÅÅÅÅÅÅ!!!”, varvid jag klev in (!) och började skoja med honom, och kittla honom. Metoden funkade (den HÄR gången – ibland kan man åka på en ”tjottablängare” när man gör så….) och han gick och tvättade sej, efter skrattattacken.

Under tiden ropade minstingen: ”Vatten!!” vilket han fick, och sen gick jag in i vardagsrummet och där satt båda tonåringarna och tittade på LOST. Vi satt där alla tre och ”fattade ingenting” och sen var klockan alldeles för mycket, och alla kom i säng för sent och är jättetrötta idag.

Jag bara MÅSTE läsa på kvällen, och sedan födelsedagen läser jag liggandes på en ”spikmatta” som ska vara bra för allt möjligt!

Jag tror jag somnade vid 01! Shit! Det är för SEEEENT!!! Bajja mej!

(Ovan: När man fyller 50 ska man ta kort på sej med blommor! Så då gjorde jag det!)

Mina byxor spänner och sitter så hårt! En del byxor kan jag inte ens ha längre! Jag ser tjock ut i alla t-shirt så jag måste köpa tunikor istället! Det veckar sig i midjan fast jag inte vickar på höften. Det är ett Kroniskt Veck. Och det ligger bilringar – en stor och en liten – på min mage när jag sitter.

BLÄÄÄÄÄ!!!!!

Det är så SVÅRT att gå ner i vikt! Jag gör som Marie Picasso: Jag skyller på struman! Jag har struma. När jag fick struma gick jag upp i vikt. Nu är det omöjligt att få av extrakilona. Nej, ingenting är omöjligt! Jag kör ju efter den parollen! Varför KÄNNS det så omöjligt då?

I aftonbladet står det ”GÅ bort dina kilon” (eller nåt sånt) och jag går och går och går och går….och kilona hänger med!!! Dom förföljer mej!  Hänger på mej! Vägrar släppa taget! Jag går ju el-ljusspåret VARJE DAG! I rask takt! Och svettas så det stänker om det! Men inte tappar jag kilon! Ingenstans!

Bilderna från 50-årsfesten gör mej deprimerad! Jag borde inte få gå ut och visa mej dagtid! SÅ känns det! Dubbelhakan hänger till knävecken, tillsammans med bilringarna som hänger UNDER dubbelhakan…Det hänger och slänger när jag är ute och går….

TYP!!!!

Varför är det så himla lätt att gå upp i vikt och så himla svårt att gå ner??? Och ska man verkligen behöva hålla på att tänka på vikten HELA LIVET??? VA VA VA VA???

JAG trodde att när man är 50 år är man gift sedan läääänge, har vuxna barn, skiter i vikten och ”kan allt” och är supertrygg och super-allt!

Dessutom trodde jag att man skulle KÄNNA SEJ som 50 när man var 50…Icke sa nicke!

Inget stämmer ju!

Jag är lurad!!!

Hundarna hade skött sej när dom varit hos ”sin dagmamma” för första gången. Hon kunde tänka sej att ta emot dom i morgon igen…Puh!

När jag kom för att hämta dom, var det alldeles TYST! Dom skällde inte ens när det ringde på dörren! Men SEN – när dom fick syn på mej – blev dom alldeles GALNA! Skällde, hoppade, dansade, tjoade runt i cirklar och studsade runt och nästan yyyyylade, som om dom sa: ”Vi trodde du hade lämnat oss här för aaaaallltiiiiiid!!!”

Nu ikväll är dom jättetrötta, FAST det inte blev någon långpromenad idag. Det är psyket. Dom är inte vana att ”lämnas bort”. Det är jobbigt att ”skola in på dagis/hos dagmamma” även för hundar…

Från att ha varit HELT ENSAM om hundarna, har jag nu en hundvakt som kan ta dom då och då på kvällar och helger, OCH en ”dagmamma”. Helt otrooooligt!

Och vi slipper sälja dom! Och det är en lättnad för vi älskar dom sååååååå!!!!!

Så lät det när jag lämnade hundarna hos en kvinna alldeles nyss! ”VOFF VOFF och YYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYL! ” TROTS ATT jag ”pratade allvar” med båda två, och tittade dom i ögonen och ”förklarade”. Det såg ut som om dom förstod. Och så gick jag, och så: ”YYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYL!!!”

Suck!

Så var det när jag lämnade Hugo på dagis när han var liten också….UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!! hörde jag låååång väg efteråt. Tårarna brände i ögonen och jag tänkte: ”Vad gör jag med vår stackars son!!?? Han kommer att få Svår Separationsångest som vuxen….”. Ibland ville jag bara lägga mej på marken och sparka och slå och tjuuuuuuuuuta!!!

…och nu ska jag gå igenom allt igen, med hundarna! Pust! Det TAR – känslomässigt!

Hundarna känner inte Daniela, och allt gick så fort!

1. Grannen klagade häromdagen

2. Jag mailade Daniela igår. Fick svar direkt: ”Jag kan ta hundarna”

3. Jag var hos Daniela och pratade idag. Åkte sen hem och hämtade hundarna och lämnade dom hos henne.

4. Slut.

Om dom har yyyyylat och skällt hela e m så kommer hon väl att säga ”tack och goodbye for ever!” till dom!

Vi får se…

Jag ska bara dricka två koppar kaffe om dagen, annars blir jag förvandlad till Speedy Gonzales!

PADONG!!!

Det hände nu! Jag var så trött så jag tog först en extrakopp kaffe på mötet på f m och sen TVÅ extrakoppar kaffe nu på e m.

Det bubblar i magen, i kroppen kryyyper det, det surrar och pirrar och durrar och mirrar och BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!! Nu åker jag!!!!!!!!!!!!!!

Jag är så trött! Vi kommer aldrig i säng på kvällarna…Först ”ska jag bara….”och sen när jag säger till Hugo så ”ska han bara….” och när han väl tvättat sej och krypit till kojs, så säger jag till Casper som ”bara ska…..”, och därefter är det Lucas´ tur, som ”bara ska….” och till sist är det jag….Och jag ”ska bara…..kolla mina mail, skriva lite på en blogg eller kolla andras bloggar” osv osv och så kommer jag i säng först vid 01! Och då vill jag ju ligga och läsa en stund….Det gör jag, med ögonen klippande och huvudet nickande…och nästa dag när jag slår upp boken igen, har jag ingen aaaaning om vad jag läste kvällen innan, och måste läsa om samma sidor, igen, och så håller jag på…. ”Never ending stooooryyyy”.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ ………..och nu somnar jag vid skrivbordet, men så länge jag inte somnar mitt i ett samtal så är det väl okey………..

Hjärnan arbetar på högvarv kring hur jag ska lösa det här med hundarna. Dom kan inte vara hemma och skälla på dagarna. Jag kommer ju alltid hem till lunch och går en långpromenad, men dom kan ju inte hålla på och störa omgivningarna resten av dagen…Jag tror det är Sally som är värst…

Mina tankar går så här:

– Sälja Sally. Då blir Flisa ensam, och det är ju synd om henne…men hon är cool som en filbunke och skäller nog inte i sin ensamhet, utan är rätt anpassningsbar…Men vi kommer att längta ihjäl oss efter Sally, som är så gosig! Pojkarna kommer att bli förtvivlade.

– Skaffa antiskällhalsband. Ett halsband som sprutar vatten på hunden som skäller…DET kanske hjälper…

– Ringa en kvinna jag känner som är sjukskriven och fråga om hon kan ha hundarna på dagarna – iallafall några dagar i veckan…

– Sälja båda hundarna tillsammans. Jag är väldigt LÅST med hundarna och måste rusa hem varje lunch och rusa hem efter jobbet och ägna all övrig tid MED hundarna. Och jag är väldigt ensam om att ta hand om dom. Jag älskar dom och Livet vore rätt trist utan dom. Jag får väldigt mycket kärlek av dom samt lååånga promenader (som skulle kännas värdelösa utan hundarna…).

Vad göra???

Vad gör jag? OM dom inte kan vara hemma och skälla hela dagarna, vilket dom givetvis inte får/kan/ska…men gör det ändå – vad gör jag då?

Dagmatte? VAR? Kostar vad?

Dagis är uteslutet! Det kostar för mycket!

Ge bort/sälja hundarna? Dom är som mina barn. Jag älskar dom… När jag är ensam är jag inte ensam…Att gå promenader UTAN hundar är helt värdelöst, och jag äääälskar att gå promenader! Jag älskar att gosa med dom! Älskar att dom FINNS!

”Om jag vaknar JÄTTETIDIGT – typ 5! – och går en låååångpromenad med dom, eller cyklar med dom lååångt, så är dom trötta när jag går hemifrån, och då kanske dom inte skäller….” tänkte jag…Men orkar JAG gå upp så tidigt och orkar JAG gå en långpromenad på morgonen och hinner jag med Allt Annat då???

Två personliga underbara ljuvliga härliga kloka cockerpoo…Vad ska jag göra?