Månadsarkiv: mars 2009

Huvudvärk, dag ut och dag in. Vaknar med huvudvärk, somnar med huvudvärk…Ibland är jag huvudvärksfri några timmar och då känns livet Helt Underbart! Och så kommer värken smygande igen.

Just nu är det migrän-huvudvärk – halvsidig och med ljusskygghet och illamående. Det enda som hjälper är Zomic nasal – puffar. Man ska ta ”en per dygn, möjligen två” och har det inte gått över sen ska man kontakta läkare. Suck! Jag tar en puff och väntar…ibland hjälper det, ibland inte…Ibland tar jag en puff till efter några timmar, ibland försöker jag stå ut så länge som möjligt….upp till 6 timmar, och så tar jag en puff till…som kanske hjälper liiiite….och som gör att jag kan gå och stå…och slipper ligga och kvida i sängen….

Min läkare säger att jag ”inte får ta så många puffar”….Men vad ska jag göra då? frågar jag. När värken inte tar slut. För det gör den ALDRIG! Jag har ALDRIG migrän i ETT dygn! Aldrig! Jag har huvudvärk i flera dagar som toppas med migrän som räcker i 4 dygn upp till en vecka…och sen dalar ut i huvudvärk, som kan fortsätta och fortsätta och fortsätta dag ut och dag in, tills jag är beredd att hugga av huvudet och ge det till forskningen…eller nåt!

Ibland fantiserar jag om sprutor som sticks in där det gör som mest ont, och känslan av när det släpper och så njuuuter jag av att tänka på att värken går över…

Det gör också fruktansvärt ont i axlarna och det strålar ut i armarna… Och i nacken…och i bakhuvudet…Dom där knölarna längst ner på huvudet gör jätteont!

Och jag har gått till läkare efter läkare…efter läkare…Den läkare jag hade innan den jag har nu SUCKADE tungt när jag kom IGEN och sa att det inte gått över: ”Ååååå!” och så blev hon jätteirriterad på MEJ! ”Vad vill du egentligen?!?!” fräste hon. ”BLI HUVUDVÄRKSFRI för i helvete!!” vrålade jag …..inte, tyvärr.

Jag får medicinen Ditt och medicinen Datt och medicinen Dutt….”Är du deprimerad?” frågar dom, och jag svarar: ”Jag har huvudvärk dygnet runt, hela tiden och denna värk gör att jag inte orkar med Livet som jag vill, blir dränerad, trött, slut, irriterad” osv ”Självklart blir jag deprimerad/ledsen över att alltid alltid har ONT!!!”.

Läkare skriver: Diagnos: Depression.

Suck!

Jag vill bara vara som ”Alla Andra” – fri från värk!

Jag har funderat en del på Ensamhet. Det finns olika slags ensamheter – både bra och dåliga.

Självvald ensamhet. Det är ensamhet där man själv valt den – för en längre tid (att leva ensam) eller korta stunder (där man ”går ifrån gemenskap/familjeliv” el dyl för att få vara ifred/göra egna saker).

Icke självvald ensamhet: Det är ensamhet som bara finns där. Man lever ensam och det är svårt att ”hitta någon”…Man mår dåligt och vill inte vara ensam, och hela ens vakna tid (nästan) kan gå åt till att längta och vänta och tänka på hur jobbigt det är att vara ensam.

Självvald ensamhet som blir icke självvald ensamhet: Om man tex skiljer sig, för att man inte står ut i sin relation, så man BLIR ensam, men det är egentligen inte det man vill. ”Men du har ju valt det själv!” säger ”folk” när man klagar.

Ensamhet i en relation: Man kan känna sej väldigt ensam i en relation, om man inte känner sej sedd och hörd. Det kan göra väldigt ont.

Ensamhet i en folkmängd: Att gå ensam på stan, eller gå ensam på en fest när man egentligen inte känner någon (annan än värden). Det kan både vara roligt, om man ”orkar” engagera sej i att ”lära känna nya människor” och det finns folk där som är nyfikna och intresserade av att lära känna någon ny. Men det kan också göra så att man känner sej otroligt  mycket mer ensam än man var när man satt hemma ensam framför TV:n…..”Alla har någon utom jag”… är så tydligt.

Ensamhet pga handikapp (fysiskt eller psykiskt): Man vill inte vara ensam, men har svårt att ta sej ut pga sitt handikapp. Och om man tar sej ut ”ser” människor en inte. Man är ”osynlig”. Om man tex sitter i rullstol. Det är som om ”folk tror att jag är Annorlunda bara för att mina ben inte funkar”, sa en kille jag kände en gång…

…det var lite ensamhetstankar i ensamheten….

När jag var ute med Flisa och Sally i skogen idag, och pulsade runt i snön och ”gjorde nya stigar”, upptäckte plötsligt Flisa en groda. Hon älskar grodor, och det gör jag med! Jag tog upp grodan och höll den i handen. Hundarna hoppade ”jämfota” mot mina ben och skällde: ”vill-ha-vill-ha-vill-ha!!!!!”. Jag tittade mej omkring för att hitta någonstans där jag kunde lägga grodan. Jag tänkte att den skulle behöva lite barmark, där det var lite ”varmare” än mitt i snön. Jag spanade in en liten gran med täta grenar längst ner och under den var det barmark. Hundarna var helvilda och skuttade som vildar runt mej, ivrigt skällande. Jag låtsas-kastade grodan lååångt bort, och dom lättlurade hundarna skuttade iväg för att ”fånga grodan”. Snabbt la jag grodan under trädet och började gå därifrån.

Flisa insåg dock snabbt att hon blivit lurad och kom tillbakaskuttande i snön. Hennes nos är fantastisk och hon vädrade i luften: ”Sniff-sniff” = ”Var är grodan?”.

Jag gick vidare och upptäckte efter en kort stund att jag var ensam… Jag visslade på hundarna och Sally kom skuttande. Hon tycker inte att grodor är så märkvärdiga egentligen. Det är Flisa som är ”grod-älskare”. Och jag. Jag fortsatte ropa och vissla på Flisa.

…till slut kom hon skuttande och såg så nöjd ut, slickandes sej om nosen….

Man kan säga att Flisa och jag älskar grodor på olika sätt….

Snyft!

Varför varför blir jag medlem igen på en dejting-site när jag VET att jag bara blir besviken!

Varför varför? Jag vet ju inte ens om jag vill ha någon, nu och jag har sagt till mej själv och till ”alla andra” att jag trivs bra med att vara ensam och ”skrota runt” ensam hemma med hundarna, och barnen varannan vecka.

Är det för att jag ibland längtar efter kroppskontakt – att bli tagen på – så att jag nästan kryper ur skinnet? Jag ber någon av sönerna att klia mej på ryggen, för att få lite kroppskontakt (att någon ska TA I MEJ), men då säger dom för det mesta ”Näe! Va äckligt!!”….Suck!

Ibland kan jag få lillebror att kamma mitt hår…men då säger dom två äldre tonårsbröderna att han ”fjäskar”…Dumma dom! 😦  Ibland kan jag också få honom att klia mej på ryggen med en borste, utanpå tröjan….

Människor har behov av att bli tagna på, smekta, klappade, uppmuntrade! Det är  som att tanka en bil! Den skär sej till slut om den inte bli tankad ju! Snart ”skär jag mej”….

Jag är lite otålig och när jag kliver in på en dejtingsite letar jag upp ett gäng män alldeles själv och tar kontakt och sen väntar jag….och väntar….och sen slutar jag vänta.

Män som är 50, typ, vill ha kvinnor som är ”35-49″….så då ska jag alltså få en man som är ”51-65”. Suck!

När jag tittar mej omkring och tänker ”Han ser trevlig ut! Han är nog i min ålder….” och då är han 35…När jag ser en ”gammal gubbe” (tänker jag) på TV…så står det sedan under bilden ”Sven 46”. Dubbelsuck!

Jag tror jag kryper under täcket en stund…Huvet värker igen….

Varför tror jag (i själ och hjärta) att det finns en Partner för ALLA – tjocka, smala, fula, vackra, illaluktande (…hrm! nåja…) etc, men inte för mej? För jag tänker verkligen så! När jag träffar singelmänniskor –  både män och kvinnor – tänker jag: ”Snart kommer din själsfrände att dyka upp”, och tror verkligen det.

När man tittar sej omkring så ser man att man behöver inte vara vacker för att hitta/leva med någon, och ibland förundras jag över att man inte ens behöver vara särskilt snäll… Det finns en för alla. Typ.

MEN varför tror jag likafullt i själ och hjärta att det inte finns någon för mej?

Ibland vill jag inte ha nån, men ibland vill jag ha nån så det värker!

Jag vill både DELA mitt liv med någon, samtidigt som jag tycker det är så skönt att slippa. För OM man ska DELA sitt liv med någon, så måste man ju verkligen vilja DELA på både det roliga och det tråkiga…och det är inte så lätt alla gånger…

Ibland känner jag mej som i barn-grodsången: ”Ingen tycker om mej, ingen håller av mej – för att jag äter MASK!”‘¨

…eller som pappa sa då och då när jag var liten: ”Alla bryr sej om sej – det är bara jag som bryr mej om mej!”

Jag vill ha någon som kan älska mej med min ”hängmage” och mina knottror, och mina överviktskilon (inte sååå många, men ändå), och mitt GODA morgonhumör (sjunger glatt när jag vaknar, och än har inte sönerna klagat…men det kommer väl…), min utstående tand och mina svettningar på nätterna, min envishet, mina känslor som ibland svallar, mitt lugn, mitt pratande, min tystnad, mitt läsande, mitt skrivande, att jag älskar hundar (och är så barnslig så att jag vill klappa dom också när jag är ute och går!), och att jag älskar barn (pratar gärna med dom lite grann där dom sitter i sin vagn el dyl), att jag har fula pyjamasar och att jag har strumpor när jag sover för att fötterna annars är iskalla, att jag sjunger högt till Hits for Kids och att jag är slarvig och inte tycker det är kul att planera mm etc osv……

Jag vill ha någon att kramas med, kyssas med, älska med och sova med lite då och då…Någon att titta på TV med, prata med, äta middag med och gå långa hundpromenader i skogen med. Någon som jag kan vara JAG med! Det är det viktigaste av allt!

Men jag är rädd för att han inte finns…….och jag orkar inte leta….

En 9-årig flicka blir våldtagen i Brasilien, läser jag i Aftonbladet, och  hennes mamma är klok nog att se till att hon får abort genomförd. Den katolska kyrkan fördömer detta, och jag blir så ARG så att det kokar i hela bröstet! ”GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!”.

VILKA är ”Katolska kyrkan”? VA?! Män män män män män män män! Och vilket århundrade lever dom i? 1736! Typ!

Jag, som är så emot våld och hämnd och allt sånt, får en enorm hämndkänsla i mej som ”dansar runt” i bröstkorgen och magen: ”Tjolahopp!”. Den känslan vill våldta ”Den katolska kyrkans män” flera gånger om….och sen vill jag göra MER än det! För en flicka som först blir våldtagen (flera gånger dessutom) och sedan blir gravid (med tvillingar), och sedan får genomgå en låååååååååång graviditet och sedan behöva Föda barnen…lider resten av livet! Både av våldtäkten, graviditeten och av att det finns två barn hon är mamma till som hon inte kan vara mamma till…varken fysiskt eller psykiskt.

Det RÄCKER att hon blivit  våldtagen och måste genomgå abort. Stackars barn! Hon är ju så liten! Och säkert har hon skuldkänslor och skamkänslor och allehanda andra jobbiga känslor. Då kommer Stora Starka Män i Mängder och säger ”AJJABAJJA DEJ!!” och gör livet ännu sämre för flickstackarn!

Skit på er, dumma ”katolska kyrkans män”!!!

Jag hade ingen ålderskris under hela min första del av mitt liv! Andra – tex storasyrran – ville, när hon var yngre, vara äldre och la till ett par år till sin ålder när hon var i tonåren…Jag ville aldrig verkar äldre eller vara äldre än jag var, när jag var ung, för jag tyckte det var ”läskigt” och att det blev förväntningar på mej som jag inte kunde infria. Så jag var alltid den ålder jag var….

…och åren gick….Prövade på att gå på Systemet när jag var 18 år…Det gick inte! Jag såg ju ut som15! När jag väl var 20 fick jag visa leg. på Systemet och fick fortsätta med det tills jag var….38! Då, plötsligt, slapp jag visa leg för första gången, och det kändes…Konstigt!

….vid ett tillfälle skulle jag och en kompis gå in på Cafe Opera…Åldersgränsen var…21? Eller jag minns inte, men kanske den var 21…och hon var 20 år….Jag var 30! När vi kom dit fick jag visa leg. och killen i dörren sa: ”Grattis!” till mej…Min kompis behövde inte visa leg och det var ju tur det för annars hade hon inte kommit in…

När jag fyllde 40 började Krisen! Jag var höggravid med mitt fjärde barn så jag firade inte på något speciellt sätt, men jag började vilja ljuga om min ålder, vilket aldrig hänt förr. Jag ljög inte, men jag VILLE ljuga! Jag ville inte vara 40! Det kändes ”för gammalt” – som om jag som kvinna inte kan vara med i ”matchen” längre… eller som om Livet är Över, på något vis…

…och ändå har jag alltid levt efter devisen att göra det jag Vill göra, vilket inneburit att jag både flyttat hit och dit i Sverige, och gått en massa utbildningar, och ”dansat mej mätt” på allehanda uteställen osv osv.

Snart fyller jag 50….och 40-årskrisen har knappt lagt sej….Jag står inte stolt och säger att jag är 50…utan jag kryper bakom dörren och viskar 50 med liten röst när någon frågar. Häromdagen sa jag att jag ”fyller gammalt” snart, till en granne. ”Jag har redan fyllt Gammal”, sa hon och åsyftade 40 och trodde att jag menade samma…och jag lät henne tro det…

HerreGud! Jag fyller 50!!! Ofattbart och Konstigt och Helt Otroligt! Och det finns ingen Stopp-knapp! Det är bara att hänga med i (års-)tåget som bara åker och åker…

Min mamma sa för några år sen; ”Jag känner mej som 28 inuti och så tittar jag mej i spegeln och det Stämmer Inte med utsidan!”. Då var hon 70!

Vad kan jga säga mer än: S U C K!

Jag flyttar högen med ”ostruken-gardin-olästa-tidningar-Viktiga-papper” från pallen till köksbordet, för att jag ska använda pallen, och sen flyttar jag ”o-g-o-t-V-p” till köksbordet eftersom vi ska äta på det…och medan jag gör alla förflyttningar av ”Viktiga Högen” undrar jag var ”Folk” gör av sina grejer? Jag har aldrig lyckats hitta på ett Bra System för ”saker-jag-ska-fixa-SEDAN”. Jag har ställt fram små hyllor och korgar och diverse lådor, men det som händer är att hyllorna, korgarna och lådorna FYLLS med Allehanda Saker varefter ”Saker-jag-ska-fixa-sedan”-högen läggs lite här och där…och alltid och jämt är den ivägen.

Jag frågade min kära kollega, som är ett under av Ordning och Reda, hur hon GÖR. Hon sa att han gör saker På En Gång – resten slänger hon. MEN i Mitt Liv kan man INTE göra saker på en gång – både för att jag ibland inte har Lust och för att jag oftast inte har Tid! Dessutom gillar jag inte att slänga saker. Helst aldrig. Men ibland måste man, och jag tränar hårt på det! Jag Blundar och Slänger! För när det väl är slängt, så tänker jag inte mer på det. Det är Resan från Att Hålla i till att Slänga, som är svår….för det finns så många ”Bra-Att-Ha-Saker” här i världen:

”Åh titta! En bit jeanstyg! Av den kan jag lappa/sy ett överkast (när jag får ihop fler lappar)/använda till Något Nyttigt!” eller ”Åh, titta! En gammal lampa med trasig skärm. Den kan jag göra/köpa en ny skärm åt någon dag!” eller ”Åh, titta – en sladd! Den behövs nog En Vacker Dag till Något Viktigt!” osv osv i all oändlighet.

På något vis är jag en Spara som Slösar!

Det du!

Jag gillar inte telefoner! Hur går det ihop med att leva i ett samhälle där dom flesta är klistrade vid sina mobiler och inte kan leva utan dom? För många är mobilen som ett ”extraskinn” – ett Extraöra ut mot Omvärlden. För mej är mobiler lika med Stress och Krav! Jag vill inte bli nådd – jag vill vara ifred!

Jag vill gå i skogen med hundarna med MINA egna tankar, och inte prata med någon som Vill Något.

Jag vill städa/skriva/duscha/äta/slappa utan att bli avbruten – utan krav. Jag vill vara ifred!

”Förretiden” – när jag var barn – var man tvungen att söka upp en telefon (som nästan alltid stod i hallen hemma hos folk) och därefter slog man det nummer man skulle, och lämnade det meddelande man skulle och sen la man på. Att prata i telefon i timtal ansågs inte ”fint” och bra, och det var något som ”tonåringar” (läs flickor) och kanske vissa husmödrar gjorde. Inte ”dom andra” – normala. När man bestämde saker så BESTÄMDE man.  Punkt. Man sa: ”Vi träffas på lördag kl. 14 vid Tempo”. och så gjorde man det.

 ”Nuförtiden” är det ett evigt ”Icke-Bestämmande” som pågår i mobilen ända tills man träffas….”Ska vi ses i veckan?” frågar man…”Okey…vi hörs!” och så ”hörs man igen” och säger att man kan ses ”senare i veckan”, och nästa gång bestämmer man KANSKE att man ska träffas ”samma dag”, och nästa gång säger man ”…på eftermiddagen”, och sen säger man ”….nu åker jag…vi ses där om typ 20 minuter”….och så ringer man varandra en sista gång och säger ”…jag står i hörnet vid Tempo…ser du mej?….Jag ser dej! Hej!” och så vinkar man till varandra, och så träffas man….Pust!

Jag kan inte förklara bättre varför jag nästan får ont i magen när telefonen ringer…Kanske det började när barnen var små och AKUT KRIS utbröt varje gång jag lyfte på luren. Det kunde vara hur lugnt och stilla som helst och så lyfte jag luren för att ringa någon och ”prata bort en stund” och då ”PANG! KRASCH! Skrik och gråt!”.

…eller så är det för att om telefonen ringer är det någon i andra änden som ”VILL NÅGOT” =krav, eller så avbryts jag i mina Funderingar, eller min Stilla Stund, som jag älskar!

…eller nåt…

…men jag tror jag är Ensam i detta samhälle om att INTE GILLA ATT PRATA I TELEFONEN.

…dessutom ”glömmer” jag mobilen jämt och ständigt och folk frågar: ”Men tänk om det HÄNDER NÅGOT??!!”…

Händer det så händer det, oavsett om jag har mobilen med eller inte…och det är ju bara att SMS:a…så ringer jag upp….

13-åringen har ändrat kompisgäng. Förut var det dom lite mer ”mesiga”/barnsliga killarna som var hans kompisar. Dom brottades, fnittrade, pratade data-spel, var ointresserade av tjejer, lekte Star Wars (t o m på rasterna) i femman och i början av 6:an. Sen började det ”hända saker” med 12-åringens kropp….Det kom hår lite här och där, rösten började åka hiss (upp och ner)…och den blivande 13-åringen började irritera sej på sina kompisar:

-”Pelle är skitbarnslig! Han vill bara LEKA hela tiden! Han kan knappt stå still och prata vanligt!”

-”Dom pratar bara om Star Wars och dom LEKER (*ryser*) på rasterna!!! Dom är skitbarnsliga!!”

…började han berätta för mej på kvällarna när jag satt vid sängkanten. Det var från ena dagen till den andra det hände…Denna förändring i sättet att tänka…Han började vilja vara med Patrik och Linus istället…Dom ”gick omkring och snackade” på rasterna….och hade vax i håret och ”är inte så barnsliga som Pelle och Andreas”.

Jag förstod på hur han berättade att han kämpade med detta att byta ”gäng” i skolan. Hur han ”följde efter” dom ”coola killarna” och försiktigt försökte bli ”en utav Dom”. Han stod framför spegeln på kvällarna och hittade FEL hos sej själv. Han, som jag fick påminna om att kamma sej på mornarna tidigare, stod nu och hittade små strån i ansiktet (som ingen annan såg) och som gjorde att han knappt kunde gå till skolan. För att inte tala om vaxningen av håret! Oj oj oj! Den tog timmar (!) och vi andra i familjen stod utanför badrummet och hoppade med benen i kors.

En morgon, bröt han ihop och ville ”…dööööööö…för jag är så FUL!!!”. Han kastade sej i sängen och grääääääät! (…och då ska jag bara be att få tala om att denna son är otroligt vacker och fin! Han kan inte vara ful, hur han än gör).

Efter att ha kämpat i flera veckor med byte av kompisar fick blev han bästis med sitt ”andrahandsval”…En kille som förmodligen också hamnat i ”landet-mitt-emellan” när han ”slutade vara barnslig” och ”famlande runt” efter ny kompis. Den ena ”Coola Killen” i klassen gör Allt för att Min Son inte ska få komma i kontakt med ”Klassens Coolaste Kille”. Han pratar skit om min son och ”går undan”, och drar med sej Klassens Cooling, så fort min son närmar sej. Jag har lust att gå till skolan med stora starka steg och ”tala förstånd” med denna kille, men jag vet samtidigt att det här är något som sonen måste igenom…Det är en krisig tid där han famlar sej fram och det enda sättet att växa, och utvecklas, på är att han får ta sej igenom detta själv.

Idag skulle hans nya kompis vara hemma från skolan, och sonen var nervös och orolig i går kväll. ”Jag vill inte gå omkring ensam hela dagen i skolan”, sa han…och jag mindes hur det var ”såna dagar” när jag själv gick i skolan. Alltid  hittade man någon till slut, men det var Jobbiga Dagar när man kände sej ensam och övergiven.

Men han blir starkare och modigare om han klarar Dagen trots att bästisen inte är där och trots att han ”avvisat dom barnsliga” och inte får vara med ”dom coola”.

Det är inte lätt att vara 13 år….