Månadsarkiv: mars 2009

Två veckors sjukskrivning var över idag. Jag skulle tillbaka till jobbet. MEN så blev jag illamående igår. Superillamående! Och fick frossa, och ONT i hela kroppen och det rann både det ena och det andra ur alla ändar….Urk! Det enda som gick IN i kroppen var vatten…och i början rann det ur mej fortare än jag han fylla på….

Nu är jag helt slut! Som en urvriden disktrasa. Slut som människa. Känner mej äcklig och har hjärtklappning och darriga ben.

Det känns som ”never ending story”….

Pust och suck och klaaaaaaaaaaaag!

Är hela livet egentligen en jakt efter Kärleken – att bli älskad och att få älska?

95% av alla sånger handlar om kärlek: Lycklig, olycklig, hur man jagar efter den och hur man får den…eller hur man överlever när man blivit av med en….

Så om hela livet är en Jakt på Kärlek – vad händer då när man är i hamn s a s? Då startar kampen om att Behålla kärleken…Och oron över om den gått över, hur man ska bibehålla den, om den finns där osv…

Som bebis är man förhoppningsvis älskad precis som man är…Det är iallafall det ultimata och vi utgår från det. Kärleken till Mamma och Pappa är sedan Livsviktig för ens överlevnad…och snart kan bebisen återgälda kärleken med blöta pussar kramar och en vilja att alltid vilja vara Nära. Så småningom vänds intresset Utåt Världen Där Utanför Hemmet och kärleken blossar upp gentemot andra; Kompiskärlek, kärlek till djur  osv….en träning i att känna och uppleva kärlek.

Sen väcks Den Stora Kärleken  någon gång i låg-, mellan-, eller högstadiet, och den är Stark – precis så stark som de skriver om i sångerna! Och därefter är man av och till kär (men föremålen växlar för det mesta) resten av livet… I flera olika, eller i en och samma….

…och OM/NÄR det inte funkar…när det tar slut…startar ett sökande efter En Ny Kärlek rätt omgående – speciellt för män, som inte tycks behöva ”andas ut” emellan kärlekarna. En del lyckas köra ”Dubbelt” och en del ”omlott”, men det är en evig strävan efter tvåsamhet/kärlek….

Så var får man sitt Kärleksbehov tillfredsställt om man lever som singel då? Vet inte. Har inget svar på den frågan. ”Behovet” kanske grävs ner för en tid…och då menar jag inte Det Sexuella Behovet för det verkar vara så otroooooligt olika från person till person. Hos mej är det ”nergrävt” så länge jag inte är kär. När jag är kär kommer det som ett vulkanutbrott ur mej! Och det tycks vara vanligt att det är så hos kvinnor, men jag vet inte….har inte forskat i det…

Så hur känns det att vara 60-70-80 år och leva ensam? Ens  partner har dött och sannolikheten att träffa en ny är rätt låg…. Kan man leva utan närhet/kärlek då? Känslorna inuti är väl på ett ungefär likadana som när man var ung, eller?

Blir man någonsin ”nöjd” – kärleksmätt?

Hur kan man förvandlas från Supersocial där jag i princip ville bo i kollektiv och aldrig hade behov av att vara ensam, till en Riktig Enstöring som helst vill vara ensam och ifred och ensam?

Är det springet in i alla väggar som tuffsat till mej så att jag inte orkar mer? Eller har jag Levt Livet så intensivt att jag hamnat i ett slags Stillestånd/Vilotillstånd? Eller är det att jag valt ”fel män” i mitt liv, som gjort att jag blivit besviken att jag inte vågar tro på Gemenskap längre? Eller är det Barndomen – den knepiga Barndomen – som nu sätter käppar i hjulet?

När jag tittar tillbaka på mina ungdomsår så var jag en ganska klok och vacker tjej som gick min egen väg  och som Vågade Lite för mycket ibland…Vad det gällde att stå upp för mej själv var jag inte alltid så klok….Jag var så rädd för att inte bli älskad…Och jag valde bara ”svåra och självcentrerade män”….De som ”såg mej” och som hade kunnat ge mej ett Gott Liv, sprang jag ifrån…Fort! Och Dom Svåra sprang jag efter…

Nu står jag här…och har kanske kanske lärt mej läxan…Men urk vilken lång tid det tog och oj vad trasslig vägen blev…. Men INGEN INGEN hade kunnat säga STOPP till mej!

Ska jag vara Ensam till Tidens Slut nu? Har jag fått min beskärda del av kärlek och närhet? Vad synd att jag valde fel och dessutom inte hade vett att uppskatta den när den fanns….

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte….

Jag vill fortsätta vara ensam om jag inte kan hitta någon som är God och Snäll och som GER av sej själv. Så är det. Jag vill inte ha nån för att ha nån. Jag vill ha Någon Speciell som jag får något av…kärlek värme gemenskap sex….Vill/kan han inte GE det, så får det vara….Tack och goodbye!

Jag blir alldeles  nervös när 13-åringen går in i badrummet på mornarna för att ”fixa till sej”. Jag vet ju inte om det kommer att sluta med GAP och SKRIK eller om han kommer att komma ut ur badrummet nöjd och glad…Jag håller andan varje morgon…Hepp!

-”DET STÅR UPP DÄR OCH JAG FÅR INTE NER DET!!!” låter det från badrummet, och jag går in och kan se att fyra hårstrån står rätt upp. Jag hjälper honom lägga ner dom…

-”DET GÅÅÅÅR INTE!!!! DET ÄR SÅ FUUUUUULT! JAG ÄR SÅ FUUUUUL!!!” skriker han, och jag kan omöjligt se skillnaden på hur det såg ut igår eller i förrgår. Men idag är han så ”FUUUUUUUUL” att han  ”INTE KAN GÅ TILL SKOLAN!!!”.

Han kastar sej på sängen och tjuuuuuter: ”Jag är så fuuuuuuuul!!!”

Klockan tickar obarmhärtigt vidare…tick tack tick tack….Han kommer för sent!

Jag blir så stressad och nervös.

Jag har långa haranger av: ”Nej du är jättefin! Det är ju ingen skillnad från igår när du var nöjd! Ingen annan ser någon skillnad” osv osv tills jag blir alldeles torr i munnen…Hjärtat stresstickar…:Jag måste få honom att gå till skolan!!!

”Jag kan hjälpa dej!” säger jag hjälpsamt och han släpar sej långsamt ut i badrummet igen….Men jag gör ”FEL FEL FEL!!!” och ”FATTAR INGENTING!!!”…

…klockan tickar….Han hatar att komma för sent och grejen är att om han dessutom upptäcker ATT han kommer att komma för sent så är risken att han kastar sej på sängen för DEN sakens skull!

Suck!

Han står framför spegeln en stund till…medan jag går ut i köket och försöker ta djupa andetag och räkna till 10…låååångsamt….

Plötsligt står han i hallen och sätter på sej jacka och skor….Jag hänger inte med, men tydligen är håret ”Rätt” nu och han kan gå… Jag ser ingen skillnad alls för hur det såg ut för 10 minuter sen, men säger inget….

”Puss och hejdå!”

PUST!

Lillebror är den enda som inte haft mobil. Vi har sagt att han får vänta tills han börjar 4:an – för det har hans äldre bröder fått göra. ”Och vad ska man med en mobil till när man är 9 år och ändå alltid hemma?…”.

Men efter åååår av tjat, så fick han igår köpa sin äldre brors gamla mobil för 100 kr och idag skulle jag fixa ”kontaktkort”, men ”Den är låst i tre”, sa grabbarnas pappa…. Jag, som är ett Under av Teknisk ”Kan-och-förstår-ingenting”, förstod inte riktigt vad det betydde, men tänkte att dom säkert vet det i affären.

Jag gick till affären, la upp mobilen på disken och sa att jag skulle ”ha ett sånt där kort, eller vad det heter för att få mobilen att fungera, men den är låst i tre, skulle jag säga”. Då sa killen bakom disken att då ska jag alltså ha ett 3-abonnemang. ”Jaha!” sa jag. ”Är det ett sånt jag ska ha som gör att telefonen ska fungera…och så är det ett sånt där kort man stoppar i mobilen?” frågade jag, för att vara riktigt säker. ”Ja”, sa han. Så då skrev jag på lite papper och så hade jag ett mobilabonnemang….Då sa en annan kille att ”om man skaffar ett mobilabonnemang så ingår det en mobil också!” och så tog han fram en skitsnygg ny mobil och sa att den var gratis!

”Shit!”, tänkte jag. ”Nu blir det ju som en Riktig Ny Mobiltelefon och bröderna- kommer- att- bli- Svartsjuka- och- det- där- att- han- skulle- vänta- till -4:an- slås- i- spillror! Men- jag- kan- ju- inte- tacka- nej- till- en- gratis- telefon- som- är -värd- drygt- 2000- kr- pga- DET..”… Så jag tog emot den skitsnygga mobilen och tackade.

…när vi sen ringde sonens pappa och berättade detta sa han ”Men du skulle ju köpa ett Kontantkort!!!”….och jag förstår ingenting….Jag sa ju ”..ett sånt där kort som gör att telefonen fungerar!”

Suck!

Nåja! Nu ska jag betala 99 kr/månad och lillebror är jätteglad och lycklig och storebröderna är sura!

Nyss ropade lillebror: ”Jag klickade på ”OK” när det stod ”Buy” – skulle jag det?!?!” så det var bara för mej att ringa TRE och avbeställa TV:n som han beställt för 69 kr/månad (på mobilen)….

HUR ska det här sluta???

Idag när jag och 14-åriga sonen var på väg till ett utvecklingssamtal började jag räkna högt vad det innebär att ha fyra barn som går i skolan vad gäller föräldramöten respektive utvecklingssamtal. Detta blev summa av kardemumma:

4 barn x 9 år = 36 år

Det blir 2 utvecklingssamtal per barn och år =  2X9=18  x 4 = 72 utvecklingssamtal.

Dessutom blir det 2 föräldramöten per barn och år= 72 föräldramöten.

Om man tar dessa förhatliga läxor, så kan vi i snitt säga att varje barn har 3 läxor/vecka varje dag i 9 år…Äsch! Det kan jag inte räkna ut eftersom det är sommarlov och andra lov osv…En jävla massa läxor blir det iallafall….

När jag hade ETT barn satt jag som ett litet ljus på alla utvecklingssamtal och föräldramöten och var Superengagerad och tyckte det var Superviktigt….Och jag missade inte ett enda möte som gällde Mitt Barn!

Numera….*gäsp*…”Va? Är det föräldramöte idag??! Oj! Har det varit redan? Shit!”…eller så somnar jag medan upprörda föräldrar diskuterar var skogränsen ska gå eller  vilka barn som tål paprika i maten eller inte och om mellanmålet innehåller för mycket socker….

…och på utvecklingssamtalet får jag höra att barnens kläder ska märkas (brukar gå över när de börjar mellanstadiet), att mitt barn ”pratar lite för mycket” på lektionerna, men att han i övrigt ligger i övre medelvärdet på olika ämnen och att han är trevlig och glad, men lite blyg för vuxna…

…och ofta  tycker jag det verkar som om många lärare saknar humor och att de har ett fastvuxet  osynligt ”ajjabajjafinger” som står upp ”stridsberedd” hela tiden, och ögonbryn som kroniskt är lite rynkade och bekymrade, och så ”undervisar” dom även på utvecklingssamtalen…”ränderna går inte ur”…och när jag skämtsamt säger ”Vem pratade inte på lektionerna i skolan??” så blir rynkan i pannan lite djupare och (det osynliga) pekfingret lite rakare….Ajjabajja!

Det droppar från träden och på marken är det plaskigt och slaskigt. Solen skiner…Några fåglar kvittrar lite osäkert: ”Kvidde…vitt? Kvidde…vitt?”

Jag ska lägga ut Flisas päls i skogen så att dom små djuren kan bygga bo av den. Jag klippte henne med rakmaskin i förrgår så nu är hon ”alldeles naken”, men jag tror hon tycker det är rätt skönt ändå! Nu ser man plötsligt hennes ögon, som är stora och svarta. Förut var ögonen gömda under ett lager av hår och hon kikade fram då och då…ur hårsvallet….

Jag har ”legat hemma” nu i snart två veckor med huvudet värkande…Visserligen kommer jag ut på promenader i skogen varje dag, tack vare hundarna, men ändå känns det som om jag ”kurar i mitt ide” här hemma, med målarfärgsfläckiga mjukisbyxor och gamla utslitna t-shirts. Jag har stängt av telefonen, för jag ORKAR INTE med ”omvärlden” och ”alla dess krav”.

Så dök min kompis-kollega Ingela upp igår! ”Det går ju inte att ringa dej!” konstaterade hon. Hon drog in som en fläkt utifrån Den Stora Världen och sa åt mej att jag måste rensa altanen från allehanda ”Saker-som-blev-över”. Motvilligt hjälptes vi åt; Jag, sönerna och Ingela, att lasta bilen full med grejer och köra till Tippen. Men Åh vad skönt att ha det gjort äntligen!

Ingela kvittrade något om ”vårkänslor!”, så jag blev tvungen att ”öppna mina ögon/mina sinnen” och släppa in lite vår…och försiktigt gör jag det även idag…

…försiktigt försiktigt…. 

Hur ska jag stå ut med läxor varje vardag i 6-9 år till! Jag blir TOKIG!!! VARFÖR måste barnen ha läxor??? Jag känner att jag exploderar snart! Jag orkar inte tjaffsa om läxor varje dag, varje kväll i 9 år till! Jag flyttar till Söderhavet!!! Själv!

Jag orkar inte låta kväll efterkväll gå åt till att först tjata om OM dom har läxor, ATT dom har läxor, ATT läxorna måste göras och sen bråka om NÄR läxorna ska göras, HUR läxorna ska göras och OM läxorna ska göras! Jag kan göra dom SJÄLV – bara jag slipper höra ”Det gåååår inte!!! Jag kaaaan inte!! Jag vet inte vad man ska gööööra?!!! Det är omööööjligt!!!”.

Jag är ingen pedagog! Jag är en ”vanlig” mamma som bara vill att barnen ska ”göra rätt för sej” och göra sina läxor om det nu är så jävla viktigt!! Men jag vill fanimej inte att livet ska gå ut på att tjaffsa om läxor varenda eviga jävla skitdag! Jag är så trött på det!!!!

Först ska jag hjälpa 9-åringen med hans läxor…och det inleds med ”Jag ooooorkar inte!!! Uuuuhäääääää!!!” och sen lägger han sej över skrivbordet och stöööönar. Jag blir arg och fräser: ”Sätt dej upp och gör det du ska! Det tar 15 minuter om du skärper dej!” Inget gehör. Han börjar räkna och ”slarvskriver” provocerande…Jag biter ihop…Han räknar låååååångsamt…Jag blir tooookig men försöker inte säga något. Plötsligt kan han inte! Det går inte. Jag läser igenom uppgiften och förstår inte heller. Suck! Jag är ingen lärare! Jag vill inte mer!

…Sen ska jag hjälpa 13-åringen. Han vet, som vanligt, inte vad han ska göra…Vi försöker lista ut det tillsammans…men han säger att ”det är ingen ide” och en massa andra ursäkter….Till slut gör han någon slags ”halvhjärtat  läxförsök” och, precis som sin bror, skriver han låååångsamt för han ” är så trött”. ”ORKA!”.

…Sen är det 14-åringens tur. Han har gjort jättemycket läxa redan. Han  har redan gått igenom ”provokations-ramla-över-bordet-fasen-skrika-rätt-ut-och-gråta-fasen” för några år sedan, och brukar starta alldeles själv. Men nu har han kört fast! Men jag måste ju lägga 9-åringen nu! ”Åååååå, du hjälper ALDRIG mej – BARA dom andra!!” tjuter han, och så ska dom ”ha prov i morgon!!!” och ”Jag kommer aaaaldrig att klara det!!!” och ”Jag vill vara hemma i morgon!!!”.

Suck!

Jävla läx-skit-helvete!!! Hade jag vetat det här hade jag inte skaffat så många barn! SÅ illa känns det! Läx-skit-helvetet förstör mina vardagar! Barnens med!

…dessutom säger en Professor i Pedagogik som studerat läxors vara eller icke vara att barn som INTE får läxor lär sej PRECIS LIKA MYCKET som barn får läxor! Dessutom blir barn som INTE får läxor mer positivt inställda till skolan!

Jag ska leta reda på en läxfri skola och flytta dit! Byta jobb, bostad och allt bara för att slippa detta läxhelvete!!!! GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!

Vi blev helt bestörta – jag och grabbarna Grus – när La Voix vann! VA?!?! Vi var superförvånade över att hon över huvud taget gick vidare med sin ”skriklåt” och nu VANN hon! Mina grabbar blev så arga så dom hotade med att inte titta på Europaschlagerfestivalen! Oj oj oj!

Dom hejjade på ”HEAT” för dom var så ”cooooola”! Och jag hejjade på EMD för dom var både snygga och sjunger skitbra! Snälla snälla passar inte heller i en melodifestival och helst ska man inte se henne när hon sjunger. Om man blundar blir sången bättre… Vi skrattade högt varje gång hon ”ryckte till” vid taktslagen.

Om Malena vinner i Ryssland äter jag upp….min hatt!

Jag hör mina killars höga, glada skrik låååångt innan jag kommer nära backen där de åker på rumpan mellan träden, i full fart. Dom verkar ha jättekul!

Tyvärr har Flisa rymt iväg från mej, och satte full fart mot Ljuden av småhussarna, så fårt jag släppte henne, fast jag tittade stint på henne och sa: ”Du får INTE springa dit!”. Hon ääääälskar att leka med Grabbarna Grus utomhus! Men dom vill inte alltid ha henne med…Idag ville dom inte det.

Jag blir alltså tvungen att gå till backen och hämta ”fis-lisa”. Suck! Jag vet preciiiis vad som kommer att hända: Så fort dom får syn på mej kommer någon att ramla, någon kommer att slå sej, någon kommer att slå någon annan eller så kommer jag att få veta ”han-slog-mej-fast-jag-inte-hade-gjort-något-uuuuhääääääää!” eller så slår någon någon annan när jag dyker upp.

Precis så blir det. Och så en lång harang om ”HAN-kastade-snöboll-på-mej-Han-åkte-på-mej-jag-har-jätteont-uhääääääää!”. Alltid är det så!

Mammasyndromet.

Jag tröstar lite halvhjärtat och säger lite ”kloka ord” om att vara snäll emot varandra osv och sen går jag.

Det är ingen ide att vara i närheten när dom leker, för dom kan inte leka ”normalt” när dom ser mej…För jag är Mamma och med mammor grååååter man och skadar sej och ”skvallrar”….

Synd. Men så är det……..