Ho ho Världen!

Hur kan man förvandlas från Supersocial där jag i princip ville bo i kollektiv och aldrig hade behov av att vara ensam, till en Riktig Enstöring som helst vill vara ensam och ifred och ensam?

Är det springet in i alla väggar som tuffsat till mej så att jag inte orkar mer? Eller har jag Levt Livet så intensivt att jag hamnat i ett slags Stillestånd/Vilotillstånd? Eller är det att jag valt ”fel män” i mitt liv, som gjort att jag blivit besviken att jag inte vågar tro på Gemenskap längre? Eller är det Barndomen – den knepiga Barndomen – som nu sätter käppar i hjulet?

När jag tittar tillbaka på mina ungdomsår så var jag en ganska klok och vacker tjej som gick min egen väg  och som Vågade Lite för mycket ibland…Vad det gällde att stå upp för mej själv var jag inte alltid så klok….Jag var så rädd för att inte bli älskad…Och jag valde bara ”svåra och självcentrerade män”….De som ”såg mej” och som hade kunnat ge mej ett Gott Liv, sprang jag ifrån…Fort! Och Dom Svåra sprang jag efter…

Nu står jag här…och har kanske kanske lärt mej läxan…Men urk vilken lång tid det tog och oj vad trasslig vägen blev…. Men INGEN INGEN hade kunnat säga STOPP till mej!

Ska jag vara Ensam till Tidens Slut nu? Har jag fått min beskärda del av kärlek och närhet? Vad synd att jag valde fel och dessutom inte hade vett att uppskatta den när den fanns….

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte….

Jag vill fortsätta vara ensam om jag inte kan hitta någon som är God och Snäll och som GER av sej själv. Så är det. Jag vill inte ha nån för att ha nån. Jag vill ha Någon Speciell som jag får något av…kärlek värme gemenskap sex….Vill/kan han inte GE det, så får det vara….Tack och goodbye!