Dagsarkiv: 21 mars, 2009

Är hela livet egentligen en jakt efter Kärleken – att bli älskad och att få älska?

95% av alla sånger handlar om kärlek: Lycklig, olycklig, hur man jagar efter den och hur man får den…eller hur man överlever när man blivit av med en….

Så om hela livet är en Jakt på Kärlek – vad händer då när man är i hamn s a s? Då startar kampen om att Behålla kärleken…Och oron över om den gått över, hur man ska bibehålla den, om den finns där osv…

Som bebis är man förhoppningsvis älskad precis som man är…Det är iallafall det ultimata och vi utgår från det. Kärleken till Mamma och Pappa är sedan Livsviktig för ens överlevnad…och snart kan bebisen återgälda kärleken med blöta pussar kramar och en vilja att alltid vilja vara Nära. Så småningom vänds intresset Utåt Världen Där Utanför Hemmet och kärleken blossar upp gentemot andra; Kompiskärlek, kärlek till djur  osv….en träning i att känna och uppleva kärlek.

Sen väcks Den Stora Kärleken  någon gång i låg-, mellan-, eller högstadiet, och den är Stark – precis så stark som de skriver om i sångerna! Och därefter är man av och till kär (men föremålen växlar för det mesta) resten av livet… I flera olika, eller i en och samma….

…och OM/NÄR det inte funkar…när det tar slut…startar ett sökande efter En Ny Kärlek rätt omgående – speciellt för män, som inte tycks behöva ”andas ut” emellan kärlekarna. En del lyckas köra ”Dubbelt” och en del ”omlott”, men det är en evig strävan efter tvåsamhet/kärlek….

Så var får man sitt Kärleksbehov tillfredsställt om man lever som singel då? Vet inte. Har inget svar på den frågan. ”Behovet” kanske grävs ner för en tid…och då menar jag inte Det Sexuella Behovet för det verkar vara så otroooooligt olika från person till person. Hos mej är det ”nergrävt” så länge jag inte är kär. När jag är kär kommer det som ett vulkanutbrott ur mej! Och det tycks vara vanligt att det är så hos kvinnor, men jag vet inte….har inte forskat i det…

Så hur känns det att vara 60-70-80 år och leva ensam? Ens  partner har dött och sannolikheten att träffa en ny är rätt låg…. Kan man leva utan närhet/kärlek då? Känslorna inuti är väl på ett ungefär likadana som när man var ung, eller?

Blir man någonsin ”nöjd” – kärleksmätt?

Hur kan man förvandlas från Supersocial där jag i princip ville bo i kollektiv och aldrig hade behov av att vara ensam, till en Riktig Enstöring som helst vill vara ensam och ifred och ensam?

Är det springet in i alla väggar som tuffsat till mej så att jag inte orkar mer? Eller har jag Levt Livet så intensivt att jag hamnat i ett slags Stillestånd/Vilotillstånd? Eller är det att jag valt ”fel män” i mitt liv, som gjort att jag blivit besviken att jag inte vågar tro på Gemenskap längre? Eller är det Barndomen – den knepiga Barndomen – som nu sätter käppar i hjulet?

När jag tittar tillbaka på mina ungdomsår så var jag en ganska klok och vacker tjej som gick min egen väg  och som Vågade Lite för mycket ibland…Vad det gällde att stå upp för mej själv var jag inte alltid så klok….Jag var så rädd för att inte bli älskad…Och jag valde bara ”svåra och självcentrerade män”….De som ”såg mej” och som hade kunnat ge mej ett Gott Liv, sprang jag ifrån…Fort! Och Dom Svåra sprang jag efter…

Nu står jag här…och har kanske kanske lärt mej läxan…Men urk vilken lång tid det tog och oj vad trasslig vägen blev…. Men INGEN INGEN hade kunnat säga STOPP till mej!

Ska jag vara Ensam till Tidens Slut nu? Har jag fått min beskärda del av kärlek och närhet? Vad synd att jag valde fel och dessutom inte hade vett att uppskatta den när den fanns….

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte….

Jag vill fortsätta vara ensam om jag inte kan hitta någon som är God och Snäll och som GER av sej själv. Så är det. Jag vill inte ha nån för att ha nån. Jag vill ha Någon Speciell som jag får något av…kärlek värme gemenskap sex….Vill/kan han inte GE det, så får det vara….Tack och goodbye!