13-åringen har ändrat kompisgäng. Förut var det dom lite mer ”mesiga”/barnsliga killarna som var hans kompisar. Dom brottades, fnittrade, pratade data-spel, var ointresserade av tjejer, lekte Star Wars (t o m på rasterna) i femman och i början av 6:an. Sen började det ”hända saker” med 12-åringens kropp….Det kom hår lite här och där, rösten började åka hiss (upp och ner)…och den blivande 13-åringen började irritera sej på sina kompisar:
-”Pelle är skitbarnslig! Han vill bara LEKA hela tiden! Han kan knappt stå still och prata vanligt!”
-”Dom pratar bara om Star Wars och dom LEKER (*ryser*) på rasterna!!! Dom är skitbarnsliga!!”
…började han berätta för mej på kvällarna när jag satt vid sängkanten. Det var från ena dagen till den andra det hände…Denna förändring i sättet att tänka…Han började vilja vara med Patrik och Linus istället…Dom ”gick omkring och snackade” på rasterna….och hade vax i håret och ”är inte så barnsliga som Pelle och Andreas”.
Jag förstod på hur han berättade att han kämpade med detta att byta ”gäng” i skolan. Hur han ”följde efter” dom ”coola killarna” och försiktigt försökte bli ”en utav Dom”. Han stod framför spegeln på kvällarna och hittade FEL hos sej själv. Han, som jag fick påminna om att kamma sej på mornarna tidigare, stod nu och hittade små strån i ansiktet (som ingen annan såg) och som gjorde att han knappt kunde gå till skolan. För att inte tala om vaxningen av håret! Oj oj oj! Den tog timmar (!) och vi andra i familjen stod utanför badrummet och hoppade med benen i kors.
En morgon, bröt han ihop och ville ”…dööööööö…för jag är så FUL!!!”. Han kastade sej i sängen och grääääääät! (…och då ska jag bara be att få tala om att denna son är otroligt vacker och fin! Han kan inte vara ful, hur han än gör).
Efter att ha kämpat i flera veckor med byte av kompisar fick blev han bästis med sitt ”andrahandsval”…En kille som förmodligen också hamnat i ”landet-mitt-emellan” när han ”slutade vara barnslig” och ”famlande runt” efter ny kompis. Den ena ”Coola Killen” i klassen gör Allt för att Min Son inte ska få komma i kontakt med ”Klassens Coolaste Kille”. Han pratar skit om min son och ”går undan”, och drar med sej Klassens Cooling, så fort min son närmar sej. Jag har lust att gå till skolan med stora starka steg och ”tala förstånd” med denna kille, men jag vet samtidigt att det här är något som sonen måste igenom…Det är en krisig tid där han famlar sej fram och det enda sättet att växa, och utvecklas, på är att han får ta sej igenom detta själv.
Idag skulle hans nya kompis vara hemma från skolan, och sonen var nervös och orolig i går kväll. ”Jag vill inte gå omkring ensam hela dagen i skolan”, sa han…och jag mindes hur det var ”såna dagar” när jag själv gick i skolan. Alltid hittade man någon till slut, men det var Jobbiga Dagar när man kände sej ensam och övergiven.
Men han blir starkare och modigare om han klarar Dagen trots att bästisen inte är där och trots att han ”avvisat dom barnsliga” och inte får vara med ”dom coola”.
Det är inte lätt att vara 13 år….
erviluca #mammatillfyrakillar 