Dagsarkiv: 5 mars, 2009

Jag flyttar högen med ”ostruken-gardin-olästa-tidningar-Viktiga-papper” från pallen till köksbordet, för att jag ska använda pallen, och sen flyttar jag ”o-g-o-t-V-p” till köksbordet eftersom vi ska äta på det…och medan jag gör alla förflyttningar av ”Viktiga Högen” undrar jag var ”Folk” gör av sina grejer? Jag har aldrig lyckats hitta på ett Bra System för ”saker-jag-ska-fixa-SEDAN”. Jag har ställt fram små hyllor och korgar och diverse lådor, men det som händer är att hyllorna, korgarna och lådorna FYLLS med Allehanda Saker varefter ”Saker-jag-ska-fixa-sedan”-högen läggs lite här och där…och alltid och jämt är den ivägen.

Jag frågade min kära kollega, som är ett under av Ordning och Reda, hur hon GÖR. Hon sa att han gör saker På En Gång – resten slänger hon. MEN i Mitt Liv kan man INTE göra saker på en gång – både för att jag ibland inte har Lust och för att jag oftast inte har Tid! Dessutom gillar jag inte att slänga saker. Helst aldrig. Men ibland måste man, och jag tränar hårt på det! Jag Blundar och Slänger! För när det väl är slängt, så tänker jag inte mer på det. Det är Resan från Att Hålla i till att Slänga, som är svår….för det finns så många ”Bra-Att-Ha-Saker” här i världen:

”Åh titta! En bit jeanstyg! Av den kan jag lappa/sy ett överkast (när jag får ihop fler lappar)/använda till Något Nyttigt!” eller ”Åh, titta! En gammal lampa med trasig skärm. Den kan jag göra/köpa en ny skärm åt någon dag!” eller ”Åh, titta – en sladd! Den behövs nog En Vacker Dag till Något Viktigt!” osv osv i all oändlighet.

På något vis är jag en Spara som Slösar!

Det du!

Jag gillar inte telefoner! Hur går det ihop med att leva i ett samhälle där dom flesta är klistrade vid sina mobiler och inte kan leva utan dom? För många är mobilen som ett ”extraskinn” – ett Extraöra ut mot Omvärlden. För mej är mobiler lika med Stress och Krav! Jag vill inte bli nådd – jag vill vara ifred!

Jag vill gå i skogen med hundarna med MINA egna tankar, och inte prata med någon som Vill Något.

Jag vill städa/skriva/duscha/äta/slappa utan att bli avbruten – utan krav. Jag vill vara ifred!

”Förretiden” – när jag var barn – var man tvungen att söka upp en telefon (som nästan alltid stod i hallen hemma hos folk) och därefter slog man det nummer man skulle, och lämnade det meddelande man skulle och sen la man på. Att prata i telefon i timtal ansågs inte ”fint” och bra, och det var något som ”tonåringar” (läs flickor) och kanske vissa husmödrar gjorde. Inte ”dom andra” – normala. När man bestämde saker så BESTÄMDE man.  Punkt. Man sa: ”Vi träffas på lördag kl. 14 vid Tempo”. och så gjorde man det.

 ”Nuförtiden” är det ett evigt ”Icke-Bestämmande” som pågår i mobilen ända tills man träffas….”Ska vi ses i veckan?” frågar man…”Okey…vi hörs!” och så ”hörs man igen” och säger att man kan ses ”senare i veckan”, och nästa gång bestämmer man KANSKE att man ska träffas ”samma dag”, och nästa gång säger man ”…på eftermiddagen”, och sen säger man ”….nu åker jag…vi ses där om typ 20 minuter”….och så ringer man varandra en sista gång och säger ”…jag står i hörnet vid Tempo…ser du mej?….Jag ser dej! Hej!” och så vinkar man till varandra, och så träffas man….Pust!

Jag kan inte förklara bättre varför jag nästan får ont i magen när telefonen ringer…Kanske det började när barnen var små och AKUT KRIS utbröt varje gång jag lyfte på luren. Det kunde vara hur lugnt och stilla som helst och så lyfte jag luren för att ringa någon och ”prata bort en stund” och då ”PANG! KRASCH! Skrik och gråt!”.

…eller så är det för att om telefonen ringer är det någon i andra änden som ”VILL NÅGOT” =krav, eller så avbryts jag i mina Funderingar, eller min Stilla Stund, som jag älskar!

…eller nåt…

…men jag tror jag är Ensam i detta samhälle om att INTE GILLA ATT PRATA I TELEFONEN.

…dessutom ”glömmer” jag mobilen jämt och ständigt och folk frågar: ”Men tänk om det HÄNDER NÅGOT??!!”…

Händer det så händer det, oavsett om jag har mobilen med eller inte…och det är ju bara att SMS:a…så ringer jag upp….

13-åringen har ändrat kompisgäng. Förut var det dom lite mer ”mesiga”/barnsliga killarna som var hans kompisar. Dom brottades, fnittrade, pratade data-spel, var ointresserade av tjejer, lekte Star Wars (t o m på rasterna) i femman och i början av 6:an. Sen började det ”hända saker” med 12-åringens kropp….Det kom hår lite här och där, rösten började åka hiss (upp och ner)…och den blivande 13-åringen började irritera sej på sina kompisar:

-”Pelle är skitbarnslig! Han vill bara LEKA hela tiden! Han kan knappt stå still och prata vanligt!”

-”Dom pratar bara om Star Wars och dom LEKER (*ryser*) på rasterna!!! Dom är skitbarnsliga!!”

…började han berätta för mej på kvällarna när jag satt vid sängkanten. Det var från ena dagen till den andra det hände…Denna förändring i sättet att tänka…Han började vilja vara med Patrik och Linus istället…Dom ”gick omkring och snackade” på rasterna….och hade vax i håret och ”är inte så barnsliga som Pelle och Andreas”.

Jag förstod på hur han berättade att han kämpade med detta att byta ”gäng” i skolan. Hur han ”följde efter” dom ”coola killarna” och försiktigt försökte bli ”en utav Dom”. Han stod framför spegeln på kvällarna och hittade FEL hos sej själv. Han, som jag fick påminna om att kamma sej på mornarna tidigare, stod nu och hittade små strån i ansiktet (som ingen annan såg) och som gjorde att han knappt kunde gå till skolan. För att inte tala om vaxningen av håret! Oj oj oj! Den tog timmar (!) och vi andra i familjen stod utanför badrummet och hoppade med benen i kors.

En morgon, bröt han ihop och ville ”…dööööööö…för jag är så FUL!!!”. Han kastade sej i sängen och grääääääät! (…och då ska jag bara be att få tala om att denna son är otroligt vacker och fin! Han kan inte vara ful, hur han än gör).

Efter att ha kämpat i flera veckor med byte av kompisar fick blev han bästis med sitt ”andrahandsval”…En kille som förmodligen också hamnat i ”landet-mitt-emellan” när han ”slutade vara barnslig” och ”famlande runt” efter ny kompis. Den ena ”Coola Killen” i klassen gör Allt för att Min Son inte ska få komma i kontakt med ”Klassens Coolaste Kille”. Han pratar skit om min son och ”går undan”, och drar med sej Klassens Cooling, så fort min son närmar sej. Jag har lust att gå till skolan med stora starka steg och ”tala förstånd” med denna kille, men jag vet samtidigt att det här är något som sonen måste igenom…Det är en krisig tid där han famlar sej fram och det enda sättet att växa, och utvecklas, på är att han får ta sej igenom detta själv.

Idag skulle hans nya kompis vara hemma från skolan, och sonen var nervös och orolig i går kväll. ”Jag vill inte gå omkring ensam hela dagen i skolan”, sa han…och jag mindes hur det var ”såna dagar” när jag själv gick i skolan. Alltid  hittade man någon till slut, men det var Jobbiga Dagar när man kände sej ensam och övergiven.

Men han blir starkare och modigare om han klarar Dagen trots att bästisen inte är där och trots att han ”avvisat dom barnsliga” och inte får vara med ”dom coola”.

Det är inte lätt att vara 13 år….