Månadsarkiv: december 2008

Igår kväll, när jag gick ifrån skolavslutningen, kom jag att fundera på vad mina hundar gör för mej, och ”emot mej”, i mitt liv.

Jag är ensamstående/singel och har 3 söner varannan vecka. Det betyder alltså att jag varannan vecka endast har två hundar, MEN det är inte så ”endast”, eftersom dom kräver sitt. Dom ”kräver” 4-5 promenader varje dag, och det är JAG som går alla dom promenaderna med hundarna. Jag tycker verkligen om att gå långa promenader i skogen, och jag försöker att inte tänka ”Nej, jag vill inte!” alla andra små promenader som går runt kvarteret åt olika håll….

Men jag blir ju låst! Jag jobbar hela dagarna, går en långpromenad på lunchen med hundarna, vilket betyder att jag aldrig äter lunch med mina arbetskompisar…och så kommer jag hem igen vid 16.30-17-tiden och då vill hundarna givetvis vara med mej hela tiden…och jag med dom…Ibland går jag ytterligare en låååång promenad (i mörkret, är det ju nu på ”vintern”, eller vad det är för årstid nu….eh?!) när jag kommer hem, för jag tycker att dom behöver få stimulans och bli fysiskt trötta.

Men jag kan ju aldrig gå ut på en pub (vilket jag i och för sej inte saknar…), eller gå på Friskis och Svettis (vilket skulle vara kul) eller gå på en massa dejter (vilket jag i och för sej kan göra på dagtid MED hundarna…för gillar han inte hundar är han ändå ingen dejt för mej…Å andra sidan är jag inte så ”dejtsugen” just nu…)….

Man är helt enkelt väldigt låst med hund. Speciellt när man är singel.

Men vad får jag då av dom? Kärlek kärlek kärlek!!! Massor av kärlek och massor av frisk luft och motion! Att gå en promenad utan hundar är som att älska utan en man (!?). Nästan! På kvällarna ligger jag i soffan med en hund på magen och en vid benen, när jag tittar på TV. Att stryka dom lite förstrött över öronen, eller ryggen, eller på magen är ju skitbra för blodtrycket och allt (!  har jag läst) och jag känner mej inte ett dugg ensam när jag har mina hundar!

”OM jag skulle vara Ensam ENSAM – supersingel utan hundar: Hur skulle det vara?” har jag frågat mej själv ibland…Och då får jag nästan panik! Jag skulle gå i cirklar, känna mej jätte-ensam och övergiven och tänka ”ingen tycker om mej, ingen vill ha mej – för att jag äter mask!” (som man sjunger i masksången)….

…så jag får ta det onda med det goda, eller tvärtom…och bita i det sura äpplet och vara lite låst…för det är värt det!!

”Barnen fick lussa hos pedofiler (i fängelset)”, läser jag idag i Aftonbladet, och jag blir så arg så jag nästan tappar andan! OM barnen visste vilka dom lussade för; hade dom då gjort det? Jag tycker det är avskyvärt! Jag tycker det är kränkande (mot flickorna/barnen) och jag tycker det är helt omdömeslöst! Visste föräldrarna till dom här barnen att deras döttrar/söner skulle  betraktas av pedofilers och  våldtäktsmäns ”lystna blickar” ? Visste barnen själva? Hur känns det för flickorna efteråt, när dom får veta vilka som tittat på dom? Kan dom tänka sej att bli ”fantiserade om” i pedofilernas hjärnor efteråt? Och hur känns det för dom barn och tjejer (killar?) som blivit våldtagna av dessa gärningsmän när man låter ett gäng barn lussa för dom?

Någon slags ”sunt förnuft” borde väl ha funnits hos någon i personalen på fängelset? Kunde inte personalen lussat själva, eller ett gäng andra vuxna? Eller så kunde dom vara utan. Dessa gärningsmän har förstört livet för många, många flickor (pojkar?). Och jag gissar att dom inte får någon behandling där? Men det är bara en liten gissning. När dom sedan kommer ut, ”obehandlade” (ofta erkänner dom inte ens!), så fortsätter dom sina gärningar…för återfallsprocenten på denna sorts brott är hög.

Näe, dom kan vara utan Lucia tycker jag!

Usch!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3991288.ab

 Vem är jag att bestämma och vem är du att bestämma vem som ska få dö? Får jag bestämma över mitt eget liv, eller inte? Och NÄR i så fall får jag bestämma över mitt eget liv; När jag är som gladast och mår som bäst, eller när jag är som mest deprimerad?

Är döden farlig? Är vi så rädda för döden att vi gör vad som helst för att slippa den? Eller är det så att en del människor faktiskt längtar efter döden, och ser fram emot den? Värst är det kanske för dom människor/släktingar/anhöriga som blir kvar?

Dom människor som ”upplevt döden” och kommit tillbaka, säger ju enhälligt att det är en skön känsla och att dom mådde bra ”på andra sidan”. Hur är det för de anhöriga att ha en vän/släkting liggande i en sjuksäng år ut och år in, med smärtor, och inte kunna göra något annat, än finnas där…Livet pågår ju alltid ”utanför dörren”…med allt det innebär att vara heltidsarbetande, ha barn, andra vänner osv osv.

Vem ska bestämma över någon att ”du ska leva – no matter what!!” fast en person vill dö, och önskan är så stark så att den tar över hela livet.

Är det rädslan för döden som gör frågan så kontroversiell? Eller är det för att vi andra, som blir kvar, tappar kontrollen? Eller är det för att döden är så oåterkallig? Kan det vara att vi vet så lite om vad som händer efter döden, så att det är det okända som skrämmer oss? Självklart är det också Saknaden, som ständigt finns hos oss som blir kvar, som styr att vi vill hålla kvar/hålla fast vid den sjuke. Vad är rätt och vad är fel? Finns det några rätt och fel i livet över huvud taget? Eller finns det bara ”gissningar” och ”chansningar”?

Jag växte upp med två systrar – en äldre och en yngre. Vi var en riktig ”flick-familj”, med en rätt så undanskuffad pappa och en rätt så dominant mamma. Att jag som vuxen skulle få döttrar var en självklarhet för mej. Flickor kunde jag. Pojkar var ett Mysterium.

När jag började få barn kom son efter son: 4 stycken hade jag till slut. Jag sörjde dottern jag aldrig fick, men älskar givetvis mina söner över allt annat!

Att vara pojkmamma är att lära sig var tydlig. Övertydlig! Man kan inte säga: ”Jag skulle vilja att ni städade rummet” för dom tolkar det precis så: Att jag vill det, men att dom inte behöver det! ”Men du sa faktiskt inte att vi skulle göra det – du sa bara att du VILLE det!”. Jag har lärt mej peka med hela handen och prata högt, som en militär. Det gäller också att vara så Rättvis så det är inte klokt!

Livet för bröder är en enda Tävling! Allt ska det tävlas om! Hela tiden: Vem kommer snabbast till dörren, vem äter upp sin spagetti först, vem är bäst på matte, vem är snyggast/coolast, vem älskar mamma mest, vem simmar fortast/snyggast???” osv osv i all oändlighet. ”Mamma! Jag hade nästan alla rätt på svenskaprovet!” Och innan jag hinner säga ”BRAAA!” så vrålar storebror i ett annat rum: ”Jag hade alla rätt före dej!!!”. Typ.

Dessutom kan man bråka om ALLT: Vi tittar på en tecknad film. Vid introt säger en son ”Jag är spindelmannen!” (om spindelmannen är med i filmen). Så startar Bråket: ”Nä! JAG är spindelmannen! Du var spindelmannen igår!” ”Men JAG sa det först!!” och så startar Det Stora Grälet om vem som är spindelmannen. Och mammas pedagogiska/psykologiska inhopp med ”Ni kan turas om”, eller ”Du var spindelmannen igår – då kan någon annan vara spindelmannen idag!” eller ”ALLA kan vara spindelmannen” (då enar jag sönerna i ett ”NEEEEJ!!!” riktat mot mej).

Jag vet, fast jag står i ett annat rum, när det är reklam på TV, för då börjar killarna putta på varandra, eller brottas, eller hoppa i soffan, eller springa runt. Detta slutar oftast med att någon gråååååter, eftersom Någon Annan slog för hårt….Sen blir det tyst när filmen börjar igen….lite eftersnyftningar kanske bara…

Jag älskar att pyssla! När jag jobbade på dagis så satt jag ofta med barnen och gjorde pärlplattor och halsband. Och ”inte är det någon skillnad på killar och tjejer” vad gäller sånt” (ha ha ha!!!!)….När killarna var, typ, kring 5-6 årsålder köpte jag pärlor och fyllde en plastglasslåda med dessa, fixade smala gummiband och:” Nu ska vi göra halsband och armband som ni kan ge bort till jul!”. Killarna trädde 3-4 pärlor…Sen märkte en son att om man snurrar runt pärlorna fort i burken så låter det som en motor…”RRRRRRRRRRRRRRRR!”. Ett skithäftigt ljud! Om man snurrar ännu fortare flyger pärlorna ur burken och ut på golvet och då blir det ett ännu häftigare ljud!!!! Och plötsligt var alla pärlor på golvet och killarna blev skitlyckliga och det var ”skitkul” att sparka på pärlorna som rullade över hela parkettgolvet:: ”ffffrrrrrrrrrr” – det låter skitcoolt (har du prövat ??) och…….

…..jag gav upp! Killar e killar….

…det bidde inga halsband…

Sönerna kallar varandra ”bög” stup i kvarten. Så fort någon gör något som den andre tycker är töntigt, löjligt, ”tjejigt”, dumt, fånigt, mjukt, känsligt etc mm osv så säger han ”Jävla böööög!”!

Jag försöker ”prata förstånd” med dom, berätta om bögar, att bögar är som Vemsomhelst! Att den enda lilla skillnaden är att dom är killar som blir kära i killar – i allt annat är dom som vemsomhelst, och att det finns killiga bögar, tjejiga bögar, snälla bögar, dumma bögar, hundintresserade bögar – precis som det finns en massa människor av olika sorter. Men jag märker hur jag talar för döva öron…bla bla bla….

Dom fortsätter oförtrutet: ”Jävla böööööööög!”.

Jag får lust att bjuda hem en bög och så får dom träffa en helt vanligt bög….men jag känner ingen. På min förra arbetsplats fanns en jättetrevlig kille som var bög, men inte på min nuvarande, som jag vet iallafall…

-”Mamma, ärligt talat: Jag tror faktiskt att han ÄR bög!” säger 13-åringen upprört om 12-åringen för att han är ”känslig” och inte ”klarar” 13-åringens hårda boxar på armen!

Suck!

Ett tag var det ju ”fitta” i tid och otid…Den tiden är över…Sen var det ett jävla tjat om ADHD! -”Mamma! Jag är SÄKER på att han har ADHD!” när någon gjorde något, som i den andres ögon var korkat.

….eller: -”ADHD-unge!”

Dubbelsuck!

Äh, jag bara skoja! Egentligen är mina söner väluppfostrade små pojkar med vattenkammat hår, välstrukna skjortor och gabardinbyxor som bockar bara jag tittar på dom, ler och säger ”tack” i tid och otid, samt är ALLTID ALLTID vänner….Och eftersom svärord är förbjudna i vår familj så säger dom ”sjuttsingen” när dom blir arga, vilket dom blir otrooooligt sällan……..

…man får inte svart tunga när man ljuger….

9-åringen sjunger i bilen: ”Lusse lelle, lusse lelle elva nät e under hjul! Lusse lelle…..”. Jag sjunger med: ”Lusse lelle, lusse lelle elva nätter före jul! Lusse lelle, lusse lelle…..”

-”Tyst mamma! Du sjunger fel!”

-”Nej, jag sjunger rätt – det VET jag!”

-”Näe, ALLA sjunger om nät, fast jag vet inte varför man sjunger om nät…och varför dom e under hjulen….”.

-”Nej, det är 11 nätter före jul. Man sjunger den på Lucia som är den 13:e och så är det 11 nätter (och dagar) kvar till jul!”

9-åringen funderar. Vänder på hjärnan tre varv, ser det ut som.

-” Jahaaaaa! Men alla sjunger ju nät ju!”

-”I så fall sjunger alla fel.”

-”Men fröken sjunger också nät.”

-”Nej, det tror jag inte, men om hon sjunger nät sjunger hon faktiskt fel. Det SKA vara nätter!”

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article3901052.ab

Skönhetstävlingar för barn= barnmisshandel.

Att lära små barn att fixa håret, måla sej, stå och gå fint, ”flirta” med vuxna, bita ihop om gråt och bete sej som små levande dockor = psykisk misshandel.

Ja, livet kan vara hårt, men varför inte låta barn vara barn innan de blir stora? Varför inte låta barnen leka, skita ner sej, gå som dom vill och skratta högt innan dom lär sej ”bita ihop”? Att springa, busa, brottas, vara glad och ledsen, smutsa ner sej och skratta för högt, fnissa och vara blyg, vara rädd och modig i ett och samma paket, att lära sej av Livet och inte av Tvång och för att mamma vill att ”Mitt barn ska bevisa att Jag är Bäst”! för det är väl därför man tvingar små flickor att träna sej blåa inför att stå på scenen i 3 minuter och le inställsamt med tuperat och stenhårt sprayat hår, sminkad till ett stelt ansikte och med gråten liggande bakom den hårda masken?

Det är fruktansvärt att det får ske och det är hemskt att mammorna tror att dom gör sina barn något gott! För det är mammor som gör det här, inte pappor! Om papporna är med är dom styrda av mammorna till detta.

Det är mammors behov av att visa upp en snygg yta, av en egen dålig självkänsla som resulterar i att ”Titta! jag har USA:s sötaste flicka iallafall!”.

Det jag har sett på TV av såna här skönhetstävlingar har gjort ONT inuti mitt hjärta. T o m genom TV:n ser man sorgen bakom flickornas ögon, sorgen över att inte få vara Sej Själv och Sorgen över att ingen Lyssnar på vad dom vill egentligen. Med ett påklistrat leende säger dom att dom ”älskar att uppträda” och så tittar dom oroligt på sin mamma, och får en nick i bekräftelse över att dom ”sa rätt”.

När dom blir vuxna vet dom inte vem dom är egentligen. För dom har lärt sej att trycka in egna känslor och tankar. Och dom har lärt sej att ”yta är allt”, så vad händer när dom inte längre kan vara med i skönhetstävlingar, eller när dom inte längre kan ”vara bäst”. Och vad händer när dom inte längre tävlar…..Vet dom hur man umgås ”som en vanlig människa”? Hur man är social i en grupp, eller blir hela livet en enda Tävling?

Det är sorgligt….Jag fäller en tår för alla ”känslomässigt övergivna små skönhetsmissar” i USA…

På mina långa promenader i skogen med hundarna släpps hjärnan loss i allehanda funderingar. Trots att det är mitt i vintern (fast det syns inte i Stockholmstrakten, där skogen är en enda gegga-pöl), började jag fundera på…gräsmattor!

Grannens gräsmatta VAR grönare än min! När jag beundrande uttryckte min hänförelse över grannes gröna fina gräsmatta, så sa grannkvinnan ”Jo, men det ligger också mycket arbete bakom den; I 7 år har jag ryckt upp varenda liten maskros med rötterna!” Jag tittade på min gräsmatta…Jag har inte ryckt upp en enda maskros, och jag klipper när gräset är vadhögt. Alla ogräs blir korta och fina, men rötterna är kvar.

Kan gräsmattorna jämföras med förhållanden tro? För OM man kan det så har jag inte vårdat mina förhållanden alls, och i så fall har verkligen grannen gjort det. Slutresultat: Grannen är fortfarande gift med samme man, och jag är skild.

Kan det vara så ”enkelt”? Vårda din man som en gräsmatta helt enkelt!

…eller vårda din gräsmatta som din man, eller din granne som din gräsmatta, eller din gräsmatta som din granne, eller din man som din granne….eller hur var det nu? 😉

Det måste ju vara varje människas dröm att få bli älskad som man är?!

Att bli älskad trots att man är tjock, smal, har stor näsa, sneda tänder, är dum ibland, har dåligt morgonhumör, tränar inte, tittar ofta på TV, har dåligt tålamod, tunt hår eller inget hår alls etc.

I ”reklamen” för sej själv är man vältränad, glad, utåtriktad, ordentligt, snäll, omtänksam, tittar sällan på TV, har många kompisar, bra tålamod etc….och det är inte så svårt att älska en sån perfekt person…

….men SEN….när Verkligheten knackar på….Det är DÅ det kommer….”Älskar du mej FAST jag faktiskt inte är så smal, tränar inte så ofta (kanske t o m aldrig…), är lite slarvig, har PMS, är överintresserad av jobbet….osv….

Höjden av lycka måste väl vara att få vara älskad ”TROTS ALLT” och att älska någon precis som den är, med fel och brister. Att ha överseende med dom dåliga sidorna och SE dom braiga….

När jag var liten hade vi en grannfamilj där mannen strålade av lycka över sin Fantastiska Fru varje gång man såg dom. Han förundrades ofta över att hon var så vacker, så klok, så underbar och han var så lycklig över att just han hittat en så underbar fru! Frun strålade också och måste ha känt sej som Världens Mest Älskade Kvinna. Hon gav tillbaka kärlek också förstås. I ”våra” ögon var kvinnan lite krumryggad, hade utstående tänder och råttfärgat hår….

40 år senare träffar jag dom två i Centrum. Han går med rollator och har Parkinson, hon har käpp och ser dåligt. Båda är i 80-årsåldern. Men de strålar fortfarande och pratar fortfarande om sin kärlek till varandra, och lyckan över att de fått så många år tillsammans…

Hur många känner Lycka över att de är Utvalda efter 10, 20, 30 år? Hur många älskar sin partner ”som den är”? Hur många SER ”det vackra” i sin partner, trots bilringar och dubbelhakor? Och hur många uppmärksammar ”det inre” framför ”det yttre”? Hur många ”jobbar vidare” med sin relation och inser att även den kräver sitt arbete (inte bara jobbet och vännerna)? Hur många uppskattar sin partner efter 10, 20, 30 år och känner lycka över att det blev just han/hon?

Å andra sidan: Hur många lever i en ”trasig relation”? I en relation som bara tar kraft och ork? I en relation där man bara mår dåligt? Hur många tittar på sin partner varje dag och känner: ”Bah!/blä!” och hur mår partnern som upplever dom vibbarna?

…bara lite tankar en vanligt lördag från en singelmamma….

…och jag kan koppla av. Inte hade jag en aaaning om att det skulle bli sån ekonomisk kris när jag sa till mäklaren i september att jag ville köpa bostadsrätten jag tittade på då, och inte visste jag att det skulle bli svårt att sälja huset jag bodde i. Inte visste jag att media skulle skriva ”varning varning” och att människor skulle bli rädda för att köpa hus, att bankerna skulle ”dra öronen åt sig” och inte bevilja lån och att det skulle bli så trögt och svårt.

Men trots att allt detta hände hade jag hela tiden en optimistisk inställning: ”Allt går! Det är klart det går! Det är klart det löser sej!” ….men alla människor omkring mej oroade sej, bekymrade sej, pratade om det stora ”OM:et”: ”OM du inte får huset sålt, OM du blir stående med TVÅ lån/hus, OM…….” och jag försökte lugna ner alla: ”Varför oroa sej i förskott? Varför inte vänta tills det är kört och bekymra sej DÅ??” för så brukar jag göra. Men det var svårt då ”alla andra” var så bekymrade.

Jag började förstå en vän till mej som har cancer och inte vill prata om det. Varför inte leva i NUET och njuta av den tid/de dagar som FINNS istället för att oroa sej och bekymra sej om dom dagar som KOMMER ”i morgon”?

Igår skrevs kontraktet på och mitt hus övergår i Pilotens ägo den 30 januari 2009 om allt går som det ska.

Puh!

På jobbet firade mina arbetskamrater detta i morse! Dom hade köpt tårta och bullar och gjort ett litet kort till mej: ”Grattis!”. Dom hade engagerat sej mycket mer än vad jag trodde och nu är alla så lättade…

Dubbel-Puh!