
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4012096.ab
Det kan inte vara lätt att ha ett helt gäng förälskade män/kvinnor runt omkring sej, som följer varje steg man tar, observerar varje ögonkast man slänger (;)), lyssnar på varje ord man säger och känner av varje känsla man har.
…Och dessutom ha en massa kameramän/kvinnor, mikrofonhållare, och allt vad det heter, som kryper runt i varje buske och vrå, följer en vart man går, ställer en massa frågor kring känslor (innan man ens vet själv hur man känner!) och pressar en att känna efter ordentligt (fast man själv kanske inte alls är ”där”), ställer en massa frågor som man helst ska svara klokt på (eftersom halva Sveriges befolkning kommer att tycka till om vad man säger) och kräver att man ska ”ta bort” dom män/kvinnor, som inte är intressanta, från gänget som är förälskad i en… Vilken himla konstig situation!
Sen visas det på TV och alla ”tycker till”: ”Varför sa han så? Varför gjorde hon si? Hon verkar ju inte klok!” osv osv. Försök själv beskriva dina känslor med en kamera framför ögonen, och med konkurrenter på en armlängds avstånd. Situationen är ju så knasig så hälften vore nog! Dessutom skapas vänskapsband bland konkurrenterna, och dessa band kanske t o m blir starkare än känslorna för mannen/kvinnan de egentligen ska känna för! Man vet ju aldrig med känslor – åt vilket håll dom tänker ”svalla”…
Hela situationen är ju helknasig, och ändå sitter jag klistrad vid rutan och tycker att det är riktigt underhållande.
Knasigt!
Tack till bönderna som vill och vågar ställa upp! Och tack till alla ”kärlekskranka partners”, som inte blir partners, och som vågar bli ”avvisade” i TV, och ändå ha ”flaggan i topp” (?).