http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3991288.ab
Vem är jag att bestämma och vem är du att bestämma vem som ska få dö? Får jag bestämma över mitt eget liv, eller inte? Och NÄR i så fall får jag bestämma över mitt eget liv; När jag är som gladast och mår som bäst, eller när jag är som mest deprimerad?
Är döden farlig? Är vi så rädda för döden att vi gör vad som helst för att slippa den? Eller är det så att en del människor faktiskt längtar efter döden, och ser fram emot den? Värst är det kanske för dom människor/släktingar/anhöriga som blir kvar?
Dom människor som ”upplevt döden” och kommit tillbaka, säger ju enhälligt att det är en skön känsla och att dom mådde bra ”på andra sidan”. Hur är det för de anhöriga att ha en vän/släkting liggande i en sjuksäng år ut och år in, med smärtor, och inte kunna göra något annat, än finnas där…Livet pågår ju alltid ”utanför dörren”…med allt det innebär att vara heltidsarbetande, ha barn, andra vänner osv osv.
Vem ska bestämma över någon att ”du ska leva – no matter what!!” fast en person vill dö, och önskan är så stark så att den tar över hela livet.
Är det rädslan för döden som gör frågan så kontroversiell? Eller är det för att vi andra, som blir kvar, tappar kontrollen? Eller är det för att döden är så oåterkallig? Kan det vara att vi vet så lite om vad som händer efter döden, så att det är det okända som skrämmer oss? Självklart är det också Saknaden, som ständigt finns hos oss som blir kvar, som styr att vi vill hålla kvar/hålla fast vid den sjuke. Vad är rätt och vad är fel? Finns det några rätt och fel i livet över huvud taget? Eller finns det bara ”gissningar” och ”chansningar”?
erviluca #mammatillfyrakillar 