Jag växte upp med två systrar – en äldre och en yngre. Vi var en riktig ”flick-familj”, med en rätt så undanskuffad pappa och en rätt så dominant mamma. Att jag som vuxen skulle få döttrar var en självklarhet för mej. Flickor kunde jag. Pojkar var ett Mysterium.
När jag började få barn kom son efter son: 4 stycken hade jag till slut. Jag sörjde dottern jag aldrig fick, men älskar givetvis mina söner över allt annat!
Att vara pojkmamma är att lära sig var tydlig. Övertydlig! Man kan inte säga: ”Jag skulle vilja att ni städade rummet” för dom tolkar det precis så: Att jag vill det, men att dom inte behöver det! ”Men du sa faktiskt inte att vi skulle göra det – du sa bara att du VILLE det!”. Jag har lärt mej peka med hela handen och prata högt, som en militär. Det gäller också att vara så Rättvis så det är inte klokt!
Livet för bröder är en enda Tävling! Allt ska det tävlas om! Hela tiden: Vem kommer snabbast till dörren, vem äter upp sin spagetti först, vem är bäst på matte, vem är snyggast/coolast, vem älskar mamma mest, vem simmar fortast/snyggast???” osv osv i all oändlighet. ”Mamma! Jag hade nästan alla rätt på svenskaprovet!” Och innan jag hinner säga ”BRAAA!” så vrålar storebror i ett annat rum: ”Jag hade alla rätt före dej!!!”. Typ.
Dessutom kan man bråka om ALLT: Vi tittar på en tecknad film. Vid introt säger en son ”Jag är spindelmannen!” (om spindelmannen är med i filmen). Så startar Bråket: ”Nä! JAG är spindelmannen! Du var spindelmannen igår!” ”Men JAG sa det först!!” och så startar Det Stora Grälet om vem som är spindelmannen. Och mammas pedagogiska/psykologiska inhopp med ”Ni kan turas om”, eller ”Du var spindelmannen igår – då kan någon annan vara spindelmannen idag!” eller ”ALLA kan vara spindelmannen” (då enar jag sönerna i ett ”NEEEEJ!!!” riktat mot mej).
Jag vet, fast jag står i ett annat rum, när det är reklam på TV, för då börjar killarna putta på varandra, eller brottas, eller hoppa i soffan, eller springa runt. Detta slutar oftast med att någon gråååååter, eftersom Någon Annan slog för hårt….Sen blir det tyst när filmen börjar igen….lite eftersnyftningar kanske bara…
Jag älskar att pyssla! När jag jobbade på dagis så satt jag ofta med barnen och gjorde pärlplattor och halsband. Och ”inte är det någon skillnad på killar och tjejer” vad gäller sånt” (ha ha ha!!!!)….När killarna var, typ, kring 5-6 årsålder köpte jag pärlor och fyllde en plastglasslåda med dessa, fixade smala gummiband och:” Nu ska vi göra halsband och armband som ni kan ge bort till jul!”. Killarna trädde 3-4 pärlor…Sen märkte en son att om man snurrar runt pärlorna fort i burken så låter det som en motor…”RRRRRRRRRRRRRRRR!”. Ett skithäftigt ljud! Om man snurrar ännu fortare flyger pärlorna ur burken och ut på golvet och då blir det ett ännu häftigare ljud!!!! Och plötsligt var alla pärlor på golvet och killarna blev skitlyckliga och det var ”skitkul” att sparka på pärlorna som rullade över hela parkettgolvet:: ”ffffrrrrrrrrrr” – det låter skitcoolt (har du prövat ??) och…….
…..jag gav upp! Killar e killar….
…det bidde inga halsband…
erviluca #mammatillfyrakillar 