Jävla böööög!

Sönerna kallar varandra ”bög” stup i kvarten. Så fort någon gör något som den andre tycker är töntigt, löjligt, ”tjejigt”, dumt, fånigt, mjukt, känsligt etc mm osv så säger han ”Jävla böööög!”!

Jag försöker ”prata förstånd” med dom, berätta om bögar, att bögar är som Vemsomhelst! Att den enda lilla skillnaden är att dom är killar som blir kära i killar – i allt annat är dom som vemsomhelst, och att det finns killiga bögar, tjejiga bögar, snälla bögar, dumma bögar, hundintresserade bögar – precis som det finns en massa människor av olika sorter. Men jag märker hur jag talar för döva öron…bla bla bla….

Dom fortsätter oförtrutet: ”Jävla böööööööög!”.

Jag får lust att bjuda hem en bög och så får dom träffa en helt vanligt bög….men jag känner ingen. På min förra arbetsplats fanns en jättetrevlig kille som var bög, men inte på min nuvarande, som jag vet iallafall…

-”Mamma, ärligt talat: Jag tror faktiskt att han ÄR bög!” säger 13-åringen upprört om 12-åringen för att han är ”känslig” och inte ”klarar” 13-åringens hårda boxar på armen!

Suck!

Ett tag var det ju ”fitta” i tid och otid…Den tiden är över…Sen var det ett jävla tjat om ADHD! -”Mamma! Jag är SÄKER på att han har ADHD!” när någon gjorde något, som i den andres ögon var korkat.

….eller: -”ADHD-unge!”

Dubbelsuck!

Äh, jag bara skoja! Egentligen är mina söner väluppfostrade små pojkar med vattenkammat hår, välstrukna skjortor och gabardinbyxor som bockar bara jag tittar på dom, ler och säger ”tack” i tid och otid, samt är ALLTID ALLTID vänner….Och eftersom svärord är förbjudna i vår familj så säger dom ”sjuttsingen” när dom blir arga, vilket dom blir otrooooligt sällan……..

…man får inte svart tunga när man ljuger….