Att bli älskad som man är

Det måste ju vara varje människas dröm att få bli älskad som man är?!

Att bli älskad trots att man är tjock, smal, har stor näsa, sneda tänder, är dum ibland, har dåligt morgonhumör, tränar inte, tittar ofta på TV, har dåligt tålamod, tunt hår eller inget hår alls etc.

I ”reklamen” för sej själv är man vältränad, glad, utåtriktad, ordentligt, snäll, omtänksam, tittar sällan på TV, har många kompisar, bra tålamod etc….och det är inte så svårt att älska en sån perfekt person…

….men SEN….när Verkligheten knackar på….Det är DÅ det kommer….”Älskar du mej FAST jag faktiskt inte är så smal, tränar inte så ofta (kanske t o m aldrig…), är lite slarvig, har PMS, är överintresserad av jobbet….osv….

Höjden av lycka måste väl vara att få vara älskad ”TROTS ALLT” och att älska någon precis som den är, med fel och brister. Att ha överseende med dom dåliga sidorna och SE dom braiga….

När jag var liten hade vi en grannfamilj där mannen strålade av lycka över sin Fantastiska Fru varje gång man såg dom. Han förundrades ofta över att hon var så vacker, så klok, så underbar och han var så lycklig över att just han hittat en så underbar fru! Frun strålade också och måste ha känt sej som Världens Mest Älskade Kvinna. Hon gav tillbaka kärlek också förstås. I ”våra” ögon var kvinnan lite krumryggad, hade utstående tänder och råttfärgat hår….

40 år senare träffar jag dom två i Centrum. Han går med rollator och har Parkinson, hon har käpp och ser dåligt. Båda är i 80-årsåldern. Men de strålar fortfarande och pratar fortfarande om sin kärlek till varandra, och lyckan över att de fått så många år tillsammans…

Hur många känner Lycka över att de är Utvalda efter 10, 20, 30 år? Hur många älskar sin partner ”som den är”? Hur många SER ”det vackra” i sin partner, trots bilringar och dubbelhakor? Och hur många uppmärksammar ”det inre” framför ”det yttre”? Hur många ”jobbar vidare” med sin relation och inser att även den kräver sitt arbete (inte bara jobbet och vännerna)? Hur många uppskattar sin partner efter 10, 20, 30 år och känner lycka över att det blev just han/hon?

Å andra sidan: Hur många lever i en ”trasig relation”? I en relation som bara tar kraft och ork? I en relation där man bara mår dåligt? Hur många tittar på sin partner varje dag och känner: ”Bah!/blä!” och hur mår partnern som upplever dom vibbarna?

…bara lite tankar en vanligt lördag från en singelmamma….