Månadsarkiv: september 2008

Jag tänkte skriva lite om mina erfarenheter i nätdejtingsbranschen.

Jag skrev in mej på min första dejtingsite för ca 3 år sedan – mest för att ”kolla läget” eftersom jag precis genomgått en skilsmässa. Var lite nyfiken på vad som fanns ”där ute”.

Jag prövade lite olika siter och märkte att de hade lite olika ”utbud på män”. De siter där jag fick ”sexförslag” gick bort helt efter ett kort tag. Finns det verkligen tjejer som nappar på ”vill du se min kuk?” eller ”vill du knulla?”.

Siter där det blev mycket: ”Vad gör du ikväll då, sötnos?” gick också bort. En fullkomlig främling har ju inget att göra med vad jag ”gör ikväll” faktiskt!

Något som jag blev förvånad över var alla killar i 20-årsålder som ville ha en ”äldre kvinna”! Men eftersom jag inte känner mej som en ”äldre kvinna” och inte vill ha den stämpeln på mej, SAMT inte vill ha en ”yngre man”, så tackade jag nej till alla dessa.

Nåja.

Efter en kort tid blev jag nyfiken på en man som beskrev sej lättsamt och intressant och på bilden var han snygg, tyckte jag. Vi mailade fram och tillbaka och det började ”pirra lite” i kroppen av spänning. Vi bestämde att träffas.

Han föreslog en rätt så ”lyxig” restaurang, vilket gjorde mej lite ”avvaktande” för jag är inte ”den typen”. Jag har inte heller ”dom pengarna”, men jag tänkte att ”jag chansar!” och åkte dit. Han hade inte kommit än så jag satte mej vid ett bord och beställde ett glas vin. Jag var skitnervös! ”Tänk om han är ful! Tänk om han är töntig! Tänk om det blir tyst och vi inte har något att säga varandra!” osv gick tankarna.

Så dök han upp. Och där var min första ”transformers-tanke”: HUR kan man vara sej så OLIK från en bild! Inte för att han var ful, men han var absolut inte ”Min Typ” och såg ut mer som en ”farbror” än som den ”unga kille” han såg ut som på bilden. Jag hade satt mej på den ”dyra avdelningen”, sa han, så vi gick iväg till den mer ”cashual” avdelningen där vi åt något enkelt och jag drack färdigt mitt glas vin.

Han pratade på om hur länge han varit med på dajtingsiten (länge!!) och att han träffat jättemånga kvinnor där, men inte hittat den rätta än, och fick mej att känna mej som ”en-i-raden”. Han berättade också hur jobbigt det var med hans ex-fru, som drack för mycket och hur jobbigt hans dotter hade det. När han var där hade jag för länge sedan redan bestämt att ”NEJ TACK!”.

När vi skildes åt kramade vi om varandra och så blev det den där lilla pinsamma stunden då man inte vet hur man ska avsluta det hela. ”Vi hörs!” sa han och jag tänkte ”no way!” och log!

Fegis? I know!

Så började höstterminen, och barnen hann inte gå mer än två veckor så blir JAG förkyld! Inte dom!

Halva arbetsgruppen ligger hemma och snorar och hostar.

Fast när jag snorar och hostar och är ”hemma” måste jag ändå gå ut med hundar, laga mat, ta hand om disken (…vilket jag gör när jag ”känner för det”….så det ser ut som ”hejkomochhjälpmej” i mitt kök, nästan jämt).

Jag undrar hur städat folk har det EGENTLIGEN! Ibland tror jag att jag är den enda som faktiskt har det superstökigt! Att jag är den enda som faktiskt kliver ÖVER skorna i hallen, kliver ÖVER tröjan som ligger på golvet, själv kastar ”halvanvända kläder” på soffkanten eller på golvet bredvid sängen, låter det urdruckna glaset stå kvar på soffbordet och orkar inte plockan undan på diskbänken efter varje måltid…eller plocka ur diskmaskinen varje dag (=smutsig disk växer till ett berg på diskbänken).

TUR att jag är singel! TUR att jag inte har någon som irriterar sej på att jag är slarvig och ”inte bryr mej”! TUR att jag får vara som jag är, med mej! Och mina barn! Dom är ju så vana, och dom är givetvis likadana. Jag undrar om någon utav dom kommer att bli superduperordentlig när dom flyttar hemifrån, för att ”det var så jobbigt med mamma som alltid hade det så stökigt”…typ. MIN mamma är jätteordentlig! Och jag bidde tvärtom! Men man FÅR vara stökig när man närmar sej 49, och helst utan att skämmas!

Ibland skäms jag…fast bara lite…och ibland undrar jag var ”folk tänker”, men vem bryr sej egentligen om vad folk tänker…och vem bryr sej egentligen om att det är stökigt hos mej ”om hundra år”?

I lördags fyllde äldste sonen 25 år. Han hade stor fest med kompisar. På söndagen var vi andra bjudna. Typ jag, bröderna, systern och pappan. Och nygamla flickvännen (fast hon fick vara med på festen också). Jag visste inte att gamla flickvännen var tillbaka i sonens liv, men blev jätteglad när jag förstod det! Hon är urgullig och jättefin och bäst!

När ens son fyller 25 år bör man ju hålla tal, oavsett hur litet sällskap som träffas och firar. Så det gjorde jag. Förra talet jag höll till sonen var då han fyllde 18 år. Det talet hade jag ”filat på” sedan han föddes, nästan. Jag tyckte det var så fantastiskt att bli mamma första gången, och var så tagen av alla känslor, vilket jag ville berätta för honom. Det gjorde jag på hans 18-årsdag. Men jag tror ändå inte han fattar hur mycket man älskar sitt barn, förrän han en vacker dag själv sitter med sitt första barn i famnen.

Nåja. I talet berättade jag om hur jag, hans pappa, hans mormor, hans morfar hade det när vi var 25 år. Och det blir så tydligt hur tiderna förändrats.

Jag var ensamstående mamma till honom när jag var 25 år. Hans pappa var gift med mej när han var 25 år. Hans mormor var gift och hade två barn när hon var 25 år. Hans morfar var gift och hade tre (!) barn när han var 25 år.

Ens mamma/pappa har ju liksom alltid varit ”gammal”…men när man tittar tillbaka och tänker på hur gamla dom Verkligen var…så inser man att det var nog inte så lätt alla gånger…

Sonen fyllde 25 år. Han bor i en ganska stor lägenhet i Stockholm, har ”nygammal” flickvän, och sitt ”drömjobb” (redan!). Inget ansvar för några barn och har ett rätt så ”coolt” liv.

OM jag fick leva om mitt liv: Skulle jag vilja få barn senare då, och ”leva livet” mer innan? Hm! Det är en svår fråga, eftersom jag alltid alltid älskat barn och längtat efter barn…Näe, såsom jag är tror jag faktiskt jag skulle välja att skaffa barn lika tidigt igen…trots kolik och separation från barnens pappor osv…För Mina Barn är så Viktiga. ”Tidsräkningen” startade med barnen på något sätt.