Man nr 2 och jag hade en trevlig mailkontakt ett par veckor innan vi bestämde att träffas. Han såg ”rätt okey” ut på bilden och verkade vara en ambitiös och trygg man.
Vi bestämde att gå på bio och sen fika, eller tvärtom…
Jag var ”skitnervös” innan! När jag tittade i garderoben hade jag INGENTING (!) att sätta på mej som skulle passa för en första dejt, så jag var tvungen att köpa en ny skjorta (och jag som aldrig använder skjortor!! Hatar att stryka!). Nåja. Snygg blev jag iallafall.
När jag satt i bilen på väg in mot stan, kände jag hela tiden att jag ville göra en U-sväng och åka hem igen. ”Varför utsätter jag mej för det här???” tänkte jag. Jag var så nervös!
Han stod utanför biografen när jag kom. ”Varför köpte jag en ny skjorta?” var det första jag tänkte när jag såg honom. Andra ”transformersupplevelsen”: Det var en farbror! Beige gabardinbyxor, liten gubb-jacka och gubb-keps. Med all välvilja i världen hade jag inte kunnat bli kär i honom! Never! Jag kände det direkt, men väluppfostrad som jag är, gick jag fram och kramade om honom och sa ”hej”.
Filmen vi hade tänkt att se var slutsåld. Så vi fick bestämma om, och den filmen började senare. Därför gick vi iväg och skulle äta någonstans. Vi pratade på om ditten och datten, inte sådär jätteflytande, men mitt intresse var ju tyvärr noll. Tänkte dock att ”man vet aldrig…vad som gömmer sig under gubbkepsen och gubbjackan…”. Eh?
Han (Arne) berättade för mig att han precis avancerat i sitt arbete och nu var chef för ”bla blabla” (något jättestort och känt = Viktigt!). Jag tänkte att hans lön/månad är säkert lika mycket som jag tjänar per år! Han sa också att hans lön nu var ”sex-siffrig”.
När vi skulle beställa var han lite ”petig”: ”Är det paprika i det? Har ni den utan sånt? ” etc. Ölen han drack var ”lite vattnig” osv… Sånt tycker jag är jobbigt! Mesigt! Ät det du får och håll käften! Så! Barn i Afrika svälter – tjaffsa inte om småsaker. Lite så.
Mitt i när jag höll på att berätta om något, ringde hans mobil. Han svarade (!!!) och pratade och pratade. Det lät inte SuperViktigt så jag tyckte han var otroligt oartig! Jag ställde mej upp, hällde min öl över honom och sa ”TACK OCH GOODBYE!!”.
Inte.
Tyvärr.
Jag stod ut. Antingen är jag mesig eller så är jag så överväluppfostrad så jag kräks!
När vi skulle betala sa han: ”Vi splittar väl på notan?” och så började han räkna på varje ärta…kändes det som. ”Snål!”, tänkte jag.
Bakgrund: Jag har i HELA MITT LIV aldrig låtit någon man betala för mig när jag varit på dejter osv. För att jag inte vill hamna i ”skuld” på något sätt. Jag har alltid krävt att få betala för mitt själv. Eller bjudit. Men nu när jag blivit så ”gammal” har jag tänkt att ”någon gång kan jag väl låta någon bjuda mej….” och dessutom är jag inte rik….Men DÅ finns Han inte! Han som ska bjuda mej. Skulle väl passat på när tuttarna satt högre upp….;)
Summa av kardemumma:
Vi gick på bio, såg filmen, sa hejdå och sågs aldrig igen.
Lärdom: Köp aldrig en skjorta när du ska på en första dejt. Ta en ”gammal okey-tröja”. Ha inte för höga förväntningar. Innan man träffats kan han/hon vara ”vemsomhelst”. Utgå från att bilden inte riktigt stämmer.
erviluca #mammatillfyrakillar 