25-åringar

I lördags fyllde äldste sonen 25 år. Han hade stor fest med kompisar. På söndagen var vi andra bjudna. Typ jag, bröderna, systern och pappan. Och nygamla flickvännen (fast hon fick vara med på festen också). Jag visste inte att gamla flickvännen var tillbaka i sonens liv, men blev jätteglad när jag förstod det! Hon är urgullig och jättefin och bäst!

När ens son fyller 25 år bör man ju hålla tal, oavsett hur litet sällskap som träffas och firar. Så det gjorde jag. Förra talet jag höll till sonen var då han fyllde 18 år. Det talet hade jag ”filat på” sedan han föddes, nästan. Jag tyckte det var så fantastiskt att bli mamma första gången, och var så tagen av alla känslor, vilket jag ville berätta för honom. Det gjorde jag på hans 18-årsdag. Men jag tror ändå inte han fattar hur mycket man älskar sitt barn, förrän han en vacker dag själv sitter med sitt första barn i famnen.

Nåja. I talet berättade jag om hur jag, hans pappa, hans mormor, hans morfar hade det när vi var 25 år. Och det blir så tydligt hur tiderna förändrats.

Jag var ensamstående mamma till honom när jag var 25 år. Hans pappa var gift med mej när han var 25 år. Hans mormor var gift och hade två barn när hon var 25 år. Hans morfar var gift och hade tre (!) barn när han var 25 år.

Ens mamma/pappa har ju liksom alltid varit ”gammal”…men när man tittar tillbaka och tänker på hur gamla dom Verkligen var…så inser man att det var nog inte så lätt alla gånger…

Sonen fyllde 25 år. Han bor i en ganska stor lägenhet i Stockholm, har ”nygammal” flickvän, och sitt ”drömjobb” (redan!). Inget ansvar för några barn och har ett rätt så ”coolt” liv.

OM jag fick leva om mitt liv: Skulle jag vilja få barn senare då, och ”leva livet” mer innan? Hm! Det är en svår fråga, eftersom jag alltid alltid älskat barn och längtat efter barn…Näe, såsom jag är tror jag faktiskt jag skulle välja att skaffa barn lika tidigt igen…trots kolik och separation från barnens pappor osv…För Mina Barn är så Viktiga. ”Tidsräkningen” startade med barnen på något sätt.