Månadsarkiv: september 2008

Han blev 13 år i januari. Redan i november började han ”fräsa lite” då och då…och av oro över att jag tolkade honom fel, talade han om för mej att det var för att han var ”tonåring” som han gjorde så…Han har längtat efter tonåren lääänge och visste precis hur en tonåring beter sej…så det var lite gulligt…då!

NU är det ”på riktigt”. Rösten åker berg- och dalbana, han gömmer sej i badrummet (från att ha klampat runt helt ogenerat naken) och döljer sej i handduk när han går därifrån, han fräser åt det mesta och tycker att småbröderna är ”sååååå barnsliga!”. Han suckar och stönar åt sina piiiinsamma syskon och sin pinsamma mamma…och han står vid spegeln sååå länge på morgonen och med gele och hårspray lägger han hårstrå efter hårstrå åt ”rätt håll”…och hamnar det fel, måste han börja om, med ”ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!” innan! Jag och hans bröder står utanför och hoppar med benen i kors, eller med ögonen stirrande på klockan som tickar såååå fort på morgonen! ”SKYNDA DEJ!!” skriker vi, men han måste få till frisyren exakt RÄTT!

Det här trodde jag att jag skulle slippa med fyra söner….he he he…Va dum jag e!

När lillebror studsar runt med mej och storebror i affären stöööönar storebror…”Åååå vad du är BARNSLIG! Väx upp!!!” och så får lillebror (9 år) en box på armen….När lillebror gosar med hunden i soffan, fräser storebror ”TYYYYYST!!!!”.

Det är inte lätt att vara lillebror åt en Tonåring!

Pust!

När jag var liten svor jag aldrig åt min mamma. Aldrig ens att jag sa ”Dumma mamma!” – iallafall inte som äldre. Jag gick undan. I 18-årsåldern läste jag tonvis av böcker om psykologi och barnuppfostran, och gick t o m en psykologiutbildning på Kom Vux (tillsammans med ett gäng äldre människor…). Jag kom fram till att vår familj var ”aggressionshämmad”, vilket jag allvarligt deklarerade för min mamma. Sen började jag jobba med min aggressionshämning. Det tog några år, men ”fan den som ger sej!”. Nu säger jag ifrån, även om jag aldrig attackerar med slag under bältet och fula ord. Jo, ”jävla skit” kan jag skrika, men inte att jag skriker åt någon att den är ”dum i huvet” el dyl, för jag vill inte såra, skada eller göra illa. Jag vill säga det jag är arg på – inget annat. Helst.

Nåja.

Nu har jag alltså fyra söner. Son nr 1 är kanske lite aggressionshämmad, ELLER så rä han bara så otrooooligt god och snäll och underbar så han behöver inte bli arg så ofta. Han har en ängels tålamod OCH hjärta. Är han på riktigt, kan jag tänka ibland.

Son nr 2 föddes ARG. Så inihelvetes ARG! Han SKREK av ilska och vanmakt över allt och inget sina första år. Han t o m BET i mattan av ilska när han inte fick som han vill! Ibland fick jag ont i magen efter att jag sagt ”nej, du får inte den mjukiskaninen” för jag visste att det skulle följas av gapskrik och gråååt i timmar! 13 år gammal har han äntligen lugnat ner sig och hans utbrott är numera korta och hanterbara. Pust!

Son nr 3 (12 år nu) föddes som en Ängel! Han log och var den mest harmoniska unge jag sett! Lycklig alltid och med ett fantastiskt Tålamod gentemot sin ARGA storebror. Son nr 3 var helt otrolig när storebror skrek, bet, kastade saker och levde ut sin ilska. Jag gjorde allt jag kunde för att ”skydda” lillebror men att vara bror till en Ilsken unge är inte alltid lätt. ”En vacker dag kommer han att  ge igen” tänkte jag ibland, när jag hörde honom förhandla och kompromissa om bilar och saker med sin arge bror. Den dagen har nu kommit. Storebror har lugnat ner sig och lillebrors ilska får släppas lös! Och den släpps lös över datorn, över äcklig mat, över Ingenting! Jag har varit ”förstående” (suck, vad är jobbigt att vara ”sån”), psykologisk, tålmodig och allt sånt. Nu blir jag bara så JÄVLA ARG! När han igår skrek ”Jävla fittkärring” så hade jag lust att slå honom! Faktiskt! Men det gjorde jag inte. Jag skrek: ”GÅ IN PÅ DITT RUM!!!” och det gjorde han. Men först kastade han två plastsvärd ner för trappan. Sen satt han på sitt rum och dunkade i väggen (för han vet att jag hatar det). Jag stod ut. Det VRED sig i magen av ilska. Jag fick räkna till 3853!!!! Jag gick in för att ”prata”. Det gick inte. Han fräste som en ilsken tjur framför en röd handduk. Suck! Jag väntade. Gick in igen. Nu var han pratbar. Vi pratade. Han bad om ursäkt. Men hur faan kan man kalla sin mamma för ”fittkärring”????? Mina vänner, grannar, alla människor i världen (!!!) säger att dom ”ALDRIG skulle tillåta det!” och får mej att känna mej som världens sämsta mamma. För jag ”tillåter” det inte heller! Men han gör det ändå! Vad ska jag göra? Slå honom??? Näe, prat är det ”vapen” jag har…Och att skrika högre och värre ord är ingen bra ide. Jag har provat med att dra av på månadspeng osv. Men orden kommer ibland ändå! Så jag har bestämt mej för att fortsätta att REAGERA men ”bida min tid”. ”Det går över tills han gifter sej” tänker jag…..såsom min mamma sagt då och då när allt känts jobbigt…Å andra sidan vet inte mamma att min son kallar mej fittkärring…Om hon visste det skulle hon ”falla död ner”….Jag som inte ens sa ”dumma mamma!”….

Son nr tre ”lyssnar och lär”…så vi får väl se när det är hans tur att ”agera”. Än så länge är han bara 9 år och en liten glad typ som ”alla älskar”….

Vad ska man ha en man till egentligen?

Vad är det jag saknar?

Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex… Att höra ihop, att vara utvald, att älska någon, att bli älskad, att åka på semester tillsammans, att ha någon att prata av sej med, ligga nära i soffan på kvällarna, skratta åt Parlamentet tillsammans, att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”…att känna att man hör ihop med någon, att ha någon ”i ryggen”, att inte känna sej ensam…att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän, att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar, att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen eller inuti mej själv…

Suck!

Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…

Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!!   😦

– FINNS det kvinnor som säger ”ja tack” som svar på frågan: ”Vill du se min kuk?” och FINNS det kvinnor som tycker att det är en bra ”raggningsreplik”?

– FINNS det kvinnor som svarar män som skriver som inledning…”Vad ska du göra ikväll då (sötnos)?”…

– FINNS det kvinnor som säger ”ja tack” till frågan ”vill du knulla?” som en inledande fras på nätet?

– Hur många galningar finns det där ute tro? I och för sig har jag inte träffat någon, men jag vet ju att dom finns….och dom har det bra mycket lättare nuförtiden när ”nätet” finns, än innan då man måste antingen prata i telefonen eller träffas, för att träffas…

– Hur många galna kvinnor finns det? Jag har hört flera killar berätta om kvinnor som är ”desperata” och beter sig knasigt. Jag har också hört att en del kvinnor klär sig sexigt och utmanande och får sitt golv omlagt av sin nätdejt, eller sina väggar tapetserade…. Vem är smartast då: Mannen eller kvinnan? Visserligen skulle jag aldrig utnyttja någon på det sättet, men det är ju jag…och jag behöver ju faktiskt ha mina golv omlagda….men jag har inga ”sexiga kläder” och skulle aldrig kunna ”spela den rollen”…Men vad jag förstår är det ändå många kvinnor som gör det, och många män som ”går på det”…alternativt VILL gå på det….

Nåja…Nu har jag en date på gång som känns BRAAAAAAAA! Så då skriver jag Ingenting om den, för det är för privat och ömtåligt…..

Och så kan jag lägga till att de andra dejterna är utspridda på nästan 4 år….för jag har efter varje dejt tappat lusten lite grann…och sen tar det ett tag att orka igen…och igen…men skam den som ger sej…Har man inga män på jobbet, och aldrig går ut….(orkar inte!) så blir det på nätet man måste kolla läget….

Pelle ser skitsnygg ut på bilden och verkar härlig! Han har ”egentligen troligen träffat Någon” , skriver han, men är lite nyfiken på mej iallafall…Sen mailar vi lite halvtaffligt och jag vet egentligen inte vad han menar med ”troligen träffat någon”. Han förklarar, via mail, att han dejtat en kvinna, och de gav varandra en puss, och han tror att det är en början på något, men han vet inte…Troligen rinner det ut i sanden för vårt mailande tilltar något. Vi bestämmer att träffas och gå en promenad med våra hundar. Han bor ute i skogen så jag ska åka dit och vi ska utgå från hans ”by”.

Jag åker och åker och åker…i tid och evighet…Han bor vid ”världens ände” känns det som…Jag kommer 1 timme senare än beräknat och det börjar mörkna ute…

Han ser PRECIS ut som på bilden! Jihaaaa! Och han säger: ”Du ser precis ut som på bilden. Det är inte alla som gör det…”. ”Veeet!” säger jag.

Hans HUND är underbar! Mysig, snäll och fin! Mina hundar och hans kommer bra överens. Puh! Vi klaffsar in i skogen. Det är tidigt på våren, så det är blött och lite kyligt ute. Det börjar mörkna och efter en stund är det rätt mörkt…. Han går före och jag skuttar efter. Han tar stora steg och det är svårt att hinna med…Vi pratar lite, men det är lite svårt när man går ”på rad” och tar så stora steg. Det känns lite ”trögt”, men han är ju skitsnygg ju!

Efter promenaden blir jag inbjuden i hans lilla hus. Det är ett pyttelitet, rött hus, som ser fallfärdigt ut. Det är ett stort hål på trappan utanför så man får ta ett stort kliv över för att inte ramla ner under huset…När jag kommer in känner jag en konstig lukt…Det luktar…”unket”….surt…konstigt…Äckligt! Jag måste låna toaletten så jag går in i badrummet. Det är rätt smutsigt. Jag tänker på att här bor två barn, för han är ensamstående pappa…

Jag går in i köket där Pelle kokat kaffe. Jag slår mej ner och vi dricker kaffe och pratar en liten stund. Det går både bra och dåligt…på något sätt…Han verkar så ”ointresserad” av mej. Han pratar gärna på om sej själv. Som tur är berättar han inte om alla sina ex, dock….

När jag åker hem känner jag mej rätt glad. Tycker att det var en lyckad dejt. Han är ”attraktiv”.

Vi bestämmer att träffas igen. Jag åker ut till honom igen. Vi ska gå en promenad igen, i skogen, fast tidigare på dagen, så vi slipper famla oss fram i mörkret. Hans bil är trasig, så jag åker hem till honom och hämtar honom och så åker vi alla fem (med hundarna!) ut till en annan skog. Han har supertrasiga mjukisbyxor på sej och en halvtrasig, stickad tröja. Han säger att det var det enda han hade som var rent, och jag tänker i mitt stilla sinne: ”Men varför slänger man inte mjukisbyxor som har hål och färgfläckar överallt?” Testar han mej eller är han sån? Tycker jag det är härligt med en sån avslappnad kille, som inte fokuserar på utsidan, eller tycker jag det är lite nonchalant? Jag kan inte bestämma mej riktigt….

Vi går en promenad. Han klagar på att han har ont i höfterna. Det pratar han om en lång stund. Han vet inte om han ska orka gå så långt pga höfterna. Han fräser lite åt sin otrooooligt snälla hund, och jag förstår inte vad hunden gjort för fel. Han tar stora kliv och pratar mest om sej själv. Verkar inte ett dugg nyfiken på vem jag är.

När vi har promenerat undrar han om jag kan köra honom till bilverkstan där han ska hämta sin bil. Självklart! Jag kör honom dit och det är lååångt! Innan han hoppar av ger han mej en puss på munnen och jag får fjärilar i magen! Kör hem glad i hågen och tänker att det kanske kan ”bli nåt”…

Sen har han inte tid att träffa mej på ett tag…Han har ”så mycket att göra” trots att han faktiskt är arbetslös…Vill jag, förresten, ha en som är arbetslös? Jag vet inte…

Men så ska vi träffas igen! Han ska komma hem till mej och jag ska bjuda på mat. Jag är så nervös innan så jag nästan ”skiter på mej” faktiskt! Oj oj oj! Maten jag lagar blir lite misslyckad….I och för sig inte så konstigt då jag inte är någe vidare på att laga mat, men lax i ugnen brukar jag lyckas med! Men den blir torr och konstig…

Vi kramar om varandra när han kommer. Han verkar ”distanserad”…på något sätt. Jag förstår mej inte på den här killen! Han slevar i sej maten och tycker att den är ”okey”, även om han egentligen ”hatar ris”….Suck!

Sen slänger han sej i min ena soffan och ”gör sej hemmastadd”. Jag sätter på min älsklingsmusik: Stevie Wonder, som får flöda ur högtalarna i bakgrunden. Pelle pratar  om SEJ SJÄLV HELA TIDEN! Precis hela tiden! Hans musiksmak, hans resor, hans kompisar, hans älsklingsband, han, han, han! När jag försöker ”smyga in” lite kommentarer eller berätta lite om mej, så lyssnar han knappt.

Plötsligt säger han: ”Kan du inte stänga av den där smetiga musiken nu!!! Jag står inte ur längre!”. Jag blir både lite irriterad och ledsen, men stänger av. ”Ska jag sätta på något annat?” säger jag. ”Näe, det kan vara tyst! Du har ändå ingen musik som jag gillar!” konstaterar han kallt.

Jag känner att han ligger där och fläker ut sej i soffan, gillade inte min mat, gillar inte min musik och är helt ointresserad av mej! Känner mej liten som en pyssling…

Jag ska gå en kvällspromenad men hundarna. Jag frågar om han vill följa med. ”Ja om du inte ska gå så långt!” säger han. Det ska jag inte. Tänkte gå runt kvarteret. Vi går. Han kommenterar hur alla ”Svensson” bor där i sina ”trygga radhus” och ”tror att dom vet hur världen fungerar”. ”Där sitter dom bakom sina blommiga gardiner, i sin lilla idyll och sneglar på hur grannen har klippt gräset”, säger han föraktfullt. Hela mitt radhusområde blir ”nedsmutsat” av hans otrevliga kommentarer. Jag känner folket som bor i husen. Det är ”gulliga Annelie” som är jätteomtänksam och skitmysig, härliga Farbror Bosse som faktiskt skiter i hur grannen klipper gräset, Dixis matte och husse som jag brukar ”hundprata” med när vi träffas med våra hundar…Jättefina härliga människor! Och nu ”spottar” han på dom! Jag vill att promenaden ska ta slut och att han ska åka hem! Jag önskar jag kunde komma på något ”snärtigt” att säga, men är och förblir stum. Han gör mej stum med sin negativa energi och sin pessitivism och egoism.

När vi kommer tillbaka till mitt hus, säger han att han ska åka hem. ”Okey!” säger jag. Han är inte snygg längre – bara smutsig och egoistisk!

Jag tar ett steg bakåt och säger ”hejdå!” och så kliver han in i sin bil och åker…

Never again!

Lärdom: Låt det ta tid! Lyssna på din intution. Och killar: Ha inte trasiga, smutsiga byxor när ni dejtar och prata inte bara om er själva!

Klasse verkar vara en ”hejjig” kille! Han ser rätt trevlig ut på bilden och när vi börjar maila är han glad, spontan och rolig. Vi har flera härliga mail fram och tillbaka, och jag börjar se fram emot att öppna min mail (mer än vanligt) varje dag. Jag skrattar högt ibland när jag läser hans härliga mail.

Så bestämmer vi att träffas! På en pub på Söder. Vi ska träffas utanför.

När jag sitter i bilen på vägen in mot stan, är jag lika nervös som vanligt. Suck, det går aldrig över…Plötsligt är det totalstopp på vägen. Det har skett en bilolycka och jag blir stående i en kö. Tänk om Klasse åker hem igen! Jag SMS:ar Klasse att jag sitter fast i en kö och kommer lite senare. Jag får ett roligt och härligt SMS tillbaka, och så startar vi en liten SMS-dejting med roliga och fyndiga SMS fram och tillbaka.

När jag äntligen är framme, och har hittat en parkering, är jag sprittande glad och full av förväntan över hur kvällen ska bli. Klasse kommer gående emot mej på gatan. Jag känner igen honom från bilden, men, som vanligt, är han sej inte speciellt lik. Han har utstående tänder! Det syntes inte på bilden. Jag har så otroligt svårt för utstående tänder. Mitt humör sjunker en grad. Men jag bestämmer mej för att ”nu jävlar ska jag ge det här en chans och inte haka upp mej på några tänder!!!”.

Vi går till puben och samtalet flyter lätt och vi har kul! Även på puben har vi kul! Han är låtskrivare och författare och föreläsare och det är jättekul att prata med honom, men jag kan inte ”tänka bort” hans tänder som står rätt ut hela tiden (givetvis!).

Kanske är det så enkelt att det inte är ”kemi” mellan oss och därför kan jag inte tänka bort tänderna. Eller så är jag så fåfäng och tråkig, och mer inskränkt än jag trodde, men jag vet redan att jag inte kan bli kär i den här killen. Tyvärr. Jag, och troligen han, har en trevlig kväll, men det blir inget mer…och vi kramar om varandra när vi skils åt, och det vanliga ”vi hörs” men så hörs vi inte….

Lärdom: Var inte för förväntansfull innan du träffar killen/tjejen! Kemin är A och O även om ”allt annat” stämmer. Och bilden stämmer nästan aldrig!

Kille nr 5 ser inte så rolig ut på bilden och jag får en känsla av att han kanske inte är sådär superjätterolig, direkt, men varför inte pröva på ”det okända” någon gång – någon som jag egentligen inte skulle välja….Kanske jag letar efter ”fel egenskaper” och kanske jag ska ge en ”annorlunda” kille chansen! Eller ge mej chansen att träffa en kille jag inte skulle välja i första hand…

Promenaden kändes rätt enkel och oskyldig, så den varianten prövar jag igen. Det är så tråkigt när man träffar någon och lägger ut en massa pengar på mat osv, om det inte är kul och lyckat – iallafall när man inte har världens mest högtbetalda arbete…

Vi träffas vid sjön Trekanten och jag har med mej mina två hundar. Den här gången har jag inte köpt någon ny skjorta eller nåt! Han får ”ta mej som jag är”. Men jag är lika nervös den här gången som alla andra gånger, och jag tänker ”Faan, att jag ger mej in i det här om och om igen!”.

När han kommer gående tänker jag att han ser så ”skör” ut – så liten och mager. Han ser ut som om han skulle blåsa omkull om jag blåste på honom…så jag undviker det…

Vi tar i hand och presenterar oss. Han har en välstruken skjorta och välstrukna jeans (!..har svårt för välstrukna jeans) och han ser ut som en sån som man tar i hand och bockar för (nästan). ”God dag!”. Vi startar promenaden. Min ena hund sätter sej nästan direkt och bajsar. Jag plockar upp med en påse, och skrattar till mot Bengt: ”Bra början va??”. Han tittar oförstående på mej.  Därefter kommer det fram ett litet barn som frågar ”får jag klappa?”. Det får hon. Jag pratar lite med flickans pappa…Bengt står bredvid och ser lite stel ut. Testing, testing…Jag gillar inte killar som inte är sociala och kan föra sej i alla situationer. Han står där med sina nystrukna jeans och sin rutiga nystrukna skjorta och ser…stel ut. Fast å andra sidan är han kanske nervös…tänker jag, lite förlåtande sådär…Vi går vidare och samtalet är lite trögt. Han berättar hur hans och hans ex delar på sonen och vilka dagar sonen bor hos honom och vilka han bor hos sin mamma. Det är ett rätt så komplicerat schema så det tar en stund för honom att berätta om ”måndagar och tisdagar varannan vecka och torsdagar ojämna veckor…” och vad det nu är…Jag lyssnar uppmärksamt och tar anteckningar i huvudet….inte! Sen drar jag hur mina barn bor hos mej och deras pappa…inte, för hur intressant är det? Lite pratar vi om ditten och datten, lite segt och trögt, men man kan ju alltid hitta nåt att fundera kring…

Vi sätter oss vid ett utomhuscafe, och där inser jag att han kan inte bli mannen i mitt liv. Förklaring: Det är tidig vår och några människor har satt sej i gräset en bit ifrån cafet. De har tagit av sej på överkropparna och ligger och njuter av vårsolens strålar. Jag tycker det ser härligt ut, och ska just till att säga det när Bengt fräser irriterat:

-”Folk tror att dom kan bete sej hur som helst!! Titta där! Fy så osmakligt! Ta av sej på överkropparna sådär! Usch! Man borde ringa polisen!”

Jag kommer helt av mej. Och kan inte riktigt ta upp någon tråd alls efteråt. Bengt fortsätter att irritera sej på människorna i gräset, så han kan inte koncentrera sej på samtalet riktigt….han vänder sej om flera gånger (för han sitter med ryggen till dom) och fräser om hur otrevligt det är osv…nästan så jag skäms för dom som sitter omkring oss. Har lust att säga att jag inte hör ihop med honom ”på riktigt”….

…så jag går över till grässlänten bredvid, tar långsamt av mej min blus och blottar min bh, slänger mej i gräset och blundar…lyfter på huvudet och ropar:

-”Bengt! KOM! Det är jätteskönt!!!!”

NOT!

…men jag kände för det!

Bye Bye Bengt!

Lärdom: ???? tjaaaa…håll dej till dina önskemål om preferenser…typ….

Han ser ut lite som en ”farbror”  på bilden. Han kramar om en gammal tant (typ skitgammal: 80 år!) på bilden och ser väldigt snäll och glad ut. Han verkar glad och positiv och är låååång – nästan 2 meter ö h.

Vi börjar maila. Han är något inom filmbranschen…och det går rätt bra för honom. Han tycker om att träna och gör det 2 ggr/vecka, på gym. Jag tänker att jag tränar ju inte alls…förutom att jag är ute och går långa promenader med hundarna varje dag…men annars…”Undras om han gillar tjejer som inte tränar alls”, tänker jag i mitt stilla sinne…

Vi ska träffas vid sjön Trekanten och gå en promenad med mina hundar.

Jag är skitnervös som vanligt. Jag är där först och står och väntar med mina hundar. Så ser jag honom på långt håll komma gående. Han är enorm! Superduperstor! Åt alla håll! Hjälp!

Han kanske ser mina blickar, för han säger: ”Tjaaa…det där med träningen…Jag började förra veckan och min plan är att jag ska träna två gånger i veckan”…så då behöver ju iallafall inte jag känna att jag är ”otränad”. Han är stor! På bredden och längden. Det är varmt ute och han har en svart skjorta på sej. Under skjortans ser jag hur den stooora magen guppar….

…men han verkar trevlig. Jättetrevlig, faktiskt! Vi börjar gå och prata. Det känns jättetrevligt med jag känner ju ändock att här kommer nog inga små hjärtan att dansa hambo…

Han är lättpratad och intresserad av mej, iallafall inledningsvis…Annars har jag ju förmågan att träffa män som mest är intresserade av att prata om sej själva…

Vi sätter oss vid ett utefik och tar en kopp kaffe. Jag frågar hur länge han varit separerad. Oj oj oj…Så satte jag igång en ”terapisejour” igen…Suck! Han har aldrig varit gift och har inga barn (med det visste jag redan). Däremot har han haft ett distansförhållande i 3 år, med en kvinna från Malmö. Hon har heller inga barn, men det tog slut för att ingen av dom ville flytta! Jag menar att om man inte kan flytta pga sin kärlek, om man inte har något annat som binder en, så kan det inte vara äkta kärlek. Han tar illa upp, tror jag, men säger samtidigt ”kanske det”…Sen fortsätter han prata om sin särbokärlek som tog slut för 6 månader sedan…och så var det inge mer med det.

När vi skiljs åt så säger vi: ”Vi hörs!” och jag tror att vi båda vet att det gör vi inte….

Lärdom: Prata inte med inlevelse om dina ex!!! Och använd inte nätdejtingtjejen till terapeut – oavsett om hon är det eller inte!

Pelle ser ut som en ”glad kille” på fotot och presentationen är glad och härlig! Vi börjar skriva till varandra. Jag tänker att det väl är lika bra att träffas rätt så snabbt så att man inte ”börjar hoppas för mycket”. Kemin/utseendet, eller var det är, är ju ändå rätt viktig har jag insett!

Vi träffas utanför Kaknästornet. Återigen är jag superdupernervös! Det går aldrig över! Jag försöker intala mej att han är ”en vanlig människa” och att det inte är någon ”big deal” men det är svårt.

När jag har parkerat bilen ser jag Pelle ligga i en grässlänt och bita i ett grässtrå. Han är så snygg så att jag blir kokt spagetti i benen och tänker att ”bilden stämmer inte!” heller där, för på bilden ser han rätt ”töntig” ut faktiskt. Men i verkligheten: OJ! Jag andas djupt och vi kramar om varandra och så börjar vi prata och gå. Vi har bestämt att vi ska ta en promenad på Djurgården, och kanske stanna vid ett fik.

Han börjar berätta om sin ex och hur de separerade och hur kaotiskt allt blev och hur de smutskastat varandra (eller så har hon smutskastat honom), hur de befinner sig i en vårdnadstvist och hur barnen mår i det här. Givetvis är allt han gör ”rätt” och hon är den ”onda”. Jag jobbar som en idiot för att inte kliva in i ”terapeut-rollen” som jag lätt gör…men lyckas inge vidare….

Det blir en ”terapi-promenad”. Vi köper en bulle och varsin kaffe i något litet skjul och sätter oss i gräset. Det är strålande sol och han är skitsnygg, men det kommer inte att bli något mer….Suck! Igen.

Efteråt mailar jag honom att jag verkligen tycker att han ska byta bild på dejtingsiten för han är mycket snyggare i verkligheten än på den bilden. Jag önskar honom all lycka i livet men skriver att jag inte är intresserad. Jag tror inte han heller är intresserad. Jag tror inte man ”blottar sitt hjärta” för en blivande livspartner på detta sättet. Jag blev nog mer hans terapeut….den promenaden…

På n igen!

Lärdom: Tro inte till 100% på bilden! Pratar inte om alla dina svårigheter och dina ex på första dejten. Försök stoppa personen som ”öppnar sitt hjärta” på första dejten, om det går….

Man nr 2 och jag hade en trevlig mailkontakt ett par veckor innan vi bestämde att träffas. Han såg ”rätt okey” ut på bilden och verkade vara en ambitiös och trygg man.

Vi bestämde att gå på bio och sen fika, eller tvärtom…

Jag var ”skitnervös” innan! När jag tittade i garderoben hade jag INGENTING (!) att sätta på mej som skulle passa för en första dejt, så jag var tvungen att köpa en ny skjorta (och jag som aldrig använder skjortor!! Hatar att stryka!). Nåja. Snygg blev jag iallafall.

När jag satt i bilen på väg in mot stan, kände jag hela tiden att jag ville göra en U-sväng och åka hem igen. ”Varför utsätter jag mej för det här???” tänkte jag. Jag var så nervös!

Han stod utanför biografen när jag kom. ”Varför köpte jag en ny skjorta?” var det första jag tänkte när jag såg honom. Andra ”transformersupplevelsen”: Det var en farbror! Beige gabardinbyxor, liten gubb-jacka och gubb-keps. Med all välvilja i världen hade jag inte kunnat bli kär i honom! Never! Jag kände det direkt, men väluppfostrad som jag är, gick jag fram och kramade om honom och sa ”hej”.

Filmen vi hade tänkt att se var slutsåld. Så vi fick bestämma om, och den filmen började senare. Därför gick vi iväg och skulle äta någonstans. Vi pratade på om ditten och datten, inte sådär jätteflytande, men mitt intresse var ju tyvärr noll. Tänkte dock att ”man vet aldrig…vad som gömmer sig under gubbkepsen och gubbjackan…”. Eh?

Han (Arne) berättade för mig att han precis avancerat i sitt arbete och nu var chef för ”bla blabla” (något jättestort och känt = Viktigt!). Jag tänkte att hans lön/månad är säkert lika mycket som jag tjänar per år! Han sa också att hans lön nu var ”sex-siffrig”.

När vi skulle beställa var han lite ”petig”: ”Är det paprika i det? Har ni den utan sånt? ” etc. Ölen han drack var ”lite vattnig” osv… Sånt tycker jag är jobbigt! Mesigt! Ät det du får och håll käften! Så! Barn i Afrika svälter – tjaffsa inte om småsaker. Lite så.

Mitt i när jag höll på att berätta om något, ringde hans mobil. Han svarade (!!!) och pratade och pratade. Det lät inte SuperViktigt så jag tyckte han var otroligt oartig! Jag ställde mej upp, hällde min öl över honom och sa ”TACK OCH GOODBYE!!”.

Inte.

Tyvärr.

Jag stod ut. Antingen är jag mesig eller så är jag så överväluppfostrad så jag kräks!

När vi skulle betala sa han: ”Vi splittar väl på notan?” och så började han räkna på varje ärta…kändes det som. ”Snål!”, tänkte jag.

Bakgrund: Jag har i HELA MITT LIV aldrig låtit någon man betala för mig när jag varit på dejter osv. För att jag inte vill hamna i ”skuld” på något sätt. Jag har alltid krävt att få betala för mitt själv. Eller bjudit. Men nu när jag blivit så ”gammal” har jag tänkt att ”någon gång kan jag väl låta någon bjuda mej….” och dessutom är jag inte rik….Men DÅ finns Han inte! Han som ska bjuda mej. Skulle väl passat på när tuttarna satt högre upp….;)

Summa av kardemumma:

Vi gick på bio, såg filmen, sa hejdå och sågs aldrig igen.

Lärdom: Köp aldrig en skjorta när du ska på en första dejt. Ta en ”gammal okey-tröja”. Ha inte för höga förväntningar. Innan man träffats kan han/hon vara ”vemsomhelst”. Utgå från att bilden inte riktigt stämmer.