Tappad förstatand

Jag läste just ”Anders´blogg” och blev inspirerad att skriva om Minnen från småbarnstiden.

En berättelse om min första sons första tappade tand:

Victor var en rätt så försiktig herre och ramlade därför nästan aldrig. Så de få gånger han gjorde sig illa, var det Alarm, SOS och Jordens Undergång och gallskrik: Han höll på att dö!  Så när Victor skulle tappa sin första tand var det som om Jorden (nästan) slutade snurra och Världen Höll Andan.

Jag fick knappt Titta på tanden av oro att det Skulle Hända Något. Till slut hängde tanden på en liiiiten smal tråd, mot läppen, och Victor kunde knappt prata. Det var vinter och vi gick ut för att åka pulka. För Victor var det lite svårt, eftersom han samtidigt som han skulle åka pulka, måste koncentrera sig på läppen där tanden låg. Efter några turer i pulkbacken låg tanden helt av Innanför läppen, men jag fick INTE röra den! Victor var rädd. En del av hans kropp höll på att falla av! Han skulle ha kvar den till varje pris! Jag fick honom att fokusera på pulkåkningen, men plötsligt tjuter han till: Tanden är borta! Puts väck!

Victor bryter ihop – faller ihop i en hög av tårar! Tanden är borta! Vi letar. Men att hitta en liiiten vit tand i en pulkbacke är i princip omöjligt…

Victor hade sett fram emot att få lägga sin tand i ett glas med vatten, såsom han sett kompisar göra, och så skulle den förvandlas till en peng. Jag sa till honom att han kunde få en peng Ändå, men han var nästan otröstlig: Han ville ju se ”Förvandlingen”!

Idag, 19 år senare, har han troligen glömt denna händelse, men jag ska be honom läsa denna blogg, och se om han minns…