Undulaten Uno

Vi har köpt en undulat! Näe, inte ”vi”, utan sonen, 12 år.

Jag kan knappt säga nej när det handlar om djur! Jag tycker det är så kul och jag äääälskar djur! Vi har redan två hundar och ibland känner jag mej lite ”låst”, men när sonen kom för ett par veckor sedan och sa att han ville ha ett marsvin, så började jag ”vekna” för jag tycker det är sååå bra för barn att växa upp med djur och jag tycker det är sååå mysigt med djur!

Men marsvin kunde vi inte skaffa, insåg jag, när jag kollade på nätet kring marsvin och allergi (det finns en allergisk son i familjen också). Då började vi kika på undulat istället och i fredags flyttade Uno hem till oss.

Uno är 6 veckor och meningen är att vi ska göra honom jättetam och att han ska börja prata! Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte. Så fort jag närmar mej buren blir hundarna helt ”tokiga” och skuttar och skäller så det står härliga till! Jag kör med ”Mannen-som-talar-med-hundar-metod” och hyschar och ställer mej bredbent framför dom. Då tystnar dom, men så fort jag vänder mej om och säger ”Heeeej!” till Uno, blir hundarna ”tokiga” igen! Men dom vänjer sej väl…Dom ska bli ”bästisar” har jag tänkt….

Casper är lite otålig: ”Han är ju inte tam ÄN!” säger han efter att ha suttit med handen i buren i 15 minuter…tyyypiskt Casper. ”Tålamod, tålamod”, säger jag.

Uno är jättegullig! Vi är lite kära i honom redan! Troligen ställer jag buren vid datorn, för där sitter det alltid Någon…Nu står buren i Caspers rum, för det är Viktigt att Markera att det är Hans Fågel! Det går nog över och buren hamnar där det är mest folk, tror jag….