Månadsarkiv: augusti 2008

Jag är skitpopulär! Bland 20-30-åriga män! Företrädesvis män från andra länder, men även hoppfulla svenska unga, vackra män skriver till mig och säger att de tycker att jag är snygg och att de vill ha en ”äldre kvinna”.

Tyvärr är jag ingen ”äldre kvinna”. Jag är bara jag! Ålderslös på något sätt. MEN jag vill ändå inte ha en Ung Man! Vad ska jag ha honom till? Älska med? Näe, det räcker inte för mej! Jag vill ha ett helt paket! En Hel Man som Levt Sitt Liv, och fortfarande lever det, förstås! En sån som har dom barn han ville ha (eller så fick han inga…men nu är det lite ”för sent”), en sån som jobbat i flera år och fortfarande gör det. Inte en som som har Livet Framför Sej.

Jag förstår verkligen inte hur män i 40-50-årsåldern kan slå ihop sina påsar med kvinnor som är i 20-årsåldern. Jag förstår det verkligen inte. Inte för att det är något fel på kvinnor i 20-årsåldern – jag har själv varit där (!) – men för att det är sån Skillnad i mognad och erfarenhet och upplevelser och allt! Men det ÄR väl helt enkelt skillnad på män och kvinnor i det avseendet. Antingen är 20-åriga tjejer mognare än 20-åriga män, eller så behöver inte 50-åriga män det intellektuella utbyte som jag kräver av en man. Man KAN givetvis vara intellektuell och jätteklok om man är en 20-årig kille, men man har inte de erfarenheter som man har 30 år senare! Så enkelt är det! Och jag vill inte bli ”mamma” till någon eller ”undervisa” någon.

Men givetvis blir jag lite smickrad av alla unga män som ”vill ha mej”. Tyvärr vill jag inte ha dom.

Det var en man, insvept i någon slags toga, som skrev till mej från något afrikanskt litet land. Han skrev att han var ”king” i sitt land och ville att jag skulle bli ”queen” så kunde vi styra landet tillsammans. Han var 38 år. Grejen är att jag inte vill bli drottning! Never. Jag är sååå nöjd med det jobb jag har och det radhus jag bor i. Jag vill absolut inte bo i ett slott och bli upp-passad av en massa tjänare. Huvva!

Sen kanske han drev med mej, men vem bryr sej?! Det vore lite kul om det var på riktigt och då bestämmer jag att det är det. Punkt.

Slutt – prutt!

Meningen är att jag ska bli ”packleader” för mina två hundar. Jag har förstått att jag har en ”kärleksrelation” till dom, men vad dom behöver mest av allt är en Ledare. Det säger Ceasar Milan.

Men kan man fortsätta ha sin ena hund som ”hångelhund” trots att jag blir ”packleader”? För både hon och jag har Behov av att lägga våra nosar ihop och gooosa ibland…Kan en päcklider vara ihop med sina ”follower” typ?

Sally är så tuff! Hon håller svansen högt och ser ut som om hon ”Äger Världen” när hon är ute och går, och hon går Framför mej. Det ska dom inte göra, säger Ceasar. Hunden ska gå Bakom Ledaren. Men hur gör man då när dom springer lösa i skogen? (”Ajjabajja – inte 1 maj till 1 september”,  säger Vän av Ordning…). Dom tycks inte ha någon skog att gå i i USA…Dom går bara på trottoarerna bland husen. Fast jag har sett att om man åker rullskridskor jättefort kan man ha sin hund som ”dragare” och då går den ju inte bakom. Grejen är bara den att jag inte kan åka rullskridskor… Får väl börja…

När någon ringer på dörren hemma hos oss blir det KAOS! Hundarna skäller och hoppar och när jag öppnar dörren tränger dom sej fram och vill ”hälsa”, alternativt ”döda” (!). Nejdå, så allvarligt är det inte, men dom Låter som om dom vill döda. Dom, typ Skriker: ”VI BOR HÄR VI BOR HÄR!!!!”. Då ska jag ”claim the door”. Så den stackaren, som ringde på dörren, får Vänta medan jag ”claimar dooren”, hyschar och försöker få hundarna att lugna sej…Med hundgodis går det ju liiiite bättre…men tycker hundarna att deras ”Mission (Uppdrag) är Important (Viktigt)!” så är det svårt att få dom att fatta att dom inte har något ”mission”. Jag ska alltså få dom att fatta att deras ”Mission” = Mission imposible.

Det är nog nyttigt att ta på sej en ”Ledarroll” överhuvudtaget i livet. Att gå med rak rygg, och se ”stolt” ut, vara tydlig och veta vad man gör (även när man inte vet det… Så gjorde jag när barnen var pyttesmå och skrek för full hals – och jag egentligen inte visste vad jag skulle göra – Då gick jag runt med dom i famnen som om jag ”var på väg någonstans” och att jag ”visste vad jag gjorde”. Då lugnade dom sej, för jag förmedlade känslan av trygghet…tror jag. DEN rollen ska jag ta med mina hundar, och helst resten av livet också…).

Pust!

Jag läste just ”Anders´blogg” och blev inspirerad att skriva om Minnen från småbarnstiden.

En berättelse om min första sons första tappade tand:

Victor var en rätt så försiktig herre och ramlade därför nästan aldrig. Så de få gånger han gjorde sig illa, var det Alarm, SOS och Jordens Undergång och gallskrik: Han höll på att dö!  Så när Victor skulle tappa sin första tand var det som om Jorden (nästan) slutade snurra och Världen Höll Andan.

Jag fick knappt Titta på tanden av oro att det Skulle Hända Något. Till slut hängde tanden på en liiiiten smal tråd, mot läppen, och Victor kunde knappt prata. Det var vinter och vi gick ut för att åka pulka. För Victor var det lite svårt, eftersom han samtidigt som han skulle åka pulka, måste koncentrera sig på läppen där tanden låg. Efter några turer i pulkbacken låg tanden helt av Innanför läppen, men jag fick INTE röra den! Victor var rädd. En del av hans kropp höll på att falla av! Han skulle ha kvar den till varje pris! Jag fick honom att fokusera på pulkåkningen, men plötsligt tjuter han till: Tanden är borta! Puts väck!

Victor bryter ihop – faller ihop i en hög av tårar! Tanden är borta! Vi letar. Men att hitta en liiiten vit tand i en pulkbacke är i princip omöjligt…

Victor hade sett fram emot att få lägga sin tand i ett glas med vatten, såsom han sett kompisar göra, och så skulle den förvandlas till en peng. Jag sa till honom att han kunde få en peng Ändå, men han var nästan otröstlig: Han ville ju se ”Förvandlingen”!

Idag, 19 år senare, har han troligen glömt denna händelse, men jag ska be honom läsa denna blogg, och se om han minns…

Vi har köpt en undulat! Näe, inte ”vi”, utan sonen, 12 år.

Jag kan knappt säga nej när det handlar om djur! Jag tycker det är så kul och jag äääälskar djur! Vi har redan två hundar och ibland känner jag mej lite ”låst”, men när sonen kom för ett par veckor sedan och sa att han ville ha ett marsvin, så började jag ”vekna” för jag tycker det är sååå bra för barn att växa upp med djur och jag tycker det är sååå mysigt med djur!

Men marsvin kunde vi inte skaffa, insåg jag, när jag kollade på nätet kring marsvin och allergi (det finns en allergisk son i familjen också). Då började vi kika på undulat istället och i fredags flyttade Uno hem till oss.

Uno är 6 veckor och meningen är att vi ska göra honom jättetam och att han ska börja prata! Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte. Så fort jag närmar mej buren blir hundarna helt ”tokiga” och skuttar och skäller så det står härliga till! Jag kör med ”Mannen-som-talar-med-hundar-metod” och hyschar och ställer mej bredbent framför dom. Då tystnar dom, men så fort jag vänder mej om och säger ”Heeeej!” till Uno, blir hundarna ”tokiga” igen! Men dom vänjer sej väl…Dom ska bli ”bästisar” har jag tänkt….

Casper är lite otålig: ”Han är ju inte tam ÄN!” säger han efter att ha suttit med handen i buren i 15 minuter…tyyypiskt Casper. ”Tålamod, tålamod”, säger jag.

Uno är jättegullig! Vi är lite kära i honom redan! Troligen ställer jag buren vid datorn, för där sitter det alltid Någon…Nu står buren i Caspers rum, för det är Viktigt att Markera att det är Hans Fågel! Det går nog över och buren hamnar där det är mest folk, tror jag….

Jag är en sån som kan gå vilse i en korridor – på riktigt! Om jag går i en lång korridor och går in genom en dörr, så vet jag inte, när jag går ut från dörren igen, vilket håll jag kom ifrån. Så illa är det!

Så när jag skaffade hund för drygt 3 år sedan tog det ett bra tag innan jag hittade hur jag skulle gå på stigarna i skogen. Många gånger gick jag vilse, men upptäckte efter ett tag att hunden (!) hade lokalsinne och kunde hitta hem! Nåja. Efter 345 vilse-turer i skogen hade jag hittat X antal stigar som ledde mej runt på olika rundor med hunden.

Men nu (!) avverkar de i skogen – rensar upp! De kör jättestora maskiner som gör stora , geggiga, hemska hjulspår, som fylls av vatten (när det regnar) och träden ramlar till höger och vänster och grenar ligger huller-om-buller och jag hittar ingenting! Inget ser ut som det gjorde, och stigarna är bortblåsta. Suck! Min älskade skog….:(

Så igår när jag gick med hundarna i skogen (ja, de är numera två!) så gick jag supervilse. Hundarna var skitglada: ”Jippi! Vi får skutta runt och nosa Överallt, jättelänge i skogen!!!” typ. Till slut sa jag till Flisa: ”Gå HEM!” och Flisa satte av i ”rätt riktning”…ett tag…SEN var det något som luktade jättegott och hon tog en avstickare, och jag efter, som en Bambi på hal is, över stock och sten…tills jag insåg att nu är det bara en ”spännande spår” vi följer…Suck! ”Flisa, gå HEM!” ”Okejrå!”

Så höll vi på…liiite åt ”rätt håll” och sen snurra runt i skogen efter något som Luktade Gott….Liiite åt rätt håll, och sen snurra runt igen…Till slut kände jag igen mej och kunde strunta i att följa Flisa på varje spår….Promenaden blev lååång och hundarna var jättelyckliga: ”Kan vi inte gå vilse fler gånger!” sa dom inom sej (är jag säker på!).

Nu vill jag att skogsbolaget, kommunen,  eller vilka det nu är som ”stökar till” och förändrar i skogen, ska skänka mej en GPS!!! Det är det minsta dom kan göra!

Sen tänker jag på alla djur som blir av med sina hem och som ligger i buskarna och darrar skräckslagna när det dundrar jättemaskiner genom skogen och sabbar allt! Stackars dom! Vi människor är inte kloka ibland. Men någonstans säger att ”klok röst” i mej att man kanske måste rensa i skogar ibland…jag vet inte…

…men i såna fall ska alla som är ”vilsegångare” få varsin GPS tycker jag!

Man kan bli alldeles blind för hur människor ser ut egentligen när man bombarderas av Snygga Bilder på Vackra Människor dagligen. Vad barnen får för bild av hur man ska/bör se ut är skrämmande! Varför ställer vi oss inte upp och Protesterar? Varför tillåter vi att media ger en bild av att människor som är smala, vackra, dugliga FINNS och ”alla andra” är ”odugliga” och ”finns inte”?

Att gå på ett badhus och befinna sej i duschrummet kan vara befriande, för där står alla kvinnor, mammor, flickor, tjejer, tanter i en enda röra och duschar sina helt normala och vanliga kroppar. Visst finns supertrimmade snyggingen och silikontutte-tjejen också, men i det stora hela rör man sej bland hängtuttar, slappmagar, tjockisar och smalisar och jag känner mej ofta så Härlig där! Så ”vanlig” och normal. Ibland får jag lust att ta fram en kamera och filma eller fota ”hela härligheten” för jag tycker samtidigt att den här blandingen av kroppar är så vacker – att Vanliga Använda Kvinnorkroppar är så fina!

Vid poolen/på badstranden i somras (för den är väl slut nu, eller?) såg jag också härliga vanliga kvinnokroppar som svällde, eller inte i bikinis och i baddräkter. Vi borde hylla den Vanliga Kroppen; Den som fungerar och används för sitt syfte – de som inte är supertrimmad och av ”utställningsvariant” – den Helt Vanliga Kroppen.

Han ska vara positiv och utåtriktad – en glad optimist med båda fötterna på jorden. Han ska helst heta Anders (ha ha ha! Jag tycker det är ett snyggt namn och alla Anders jag träffar har varit toppen! Har dock inte varit ihop med någon…Han FÅR heta något annat också….) och vara minst 180 cm lång. Han ska gilla barn och hundar och ha stort tålamod. Han ska helst vara kring åldern +-45-55 och inte vara någon gubbe. Han ska ha ett jobb han trivs med och ska helst ha några utbildningar bakom sig. Han ska ha en ”tänkande hjärna” och vara humanist.

Vi ska ha roligt tillsammans! Vi ska prata om allt, gå långa promenader, pussas och kramas mm (!) och mysa i soffan framför TV:n. Eventuella barn på hans och min sida ska såsmåningom ”blandas in” men med stor respekt för deras väl och ve.

Sen ska vi leva lyckliga ”ever after”! Kanske inte vara tillsammans varje dag, kanske inte ens bo ihop men vi ska längta efter varandra när vi inte träffas, och njuta av varandra när vi träffas. Vi ska både skapa ett liv ihop och ha kvar våra liv på sidan om, för att kanske såsmåningom förena hela paketet.

Men jag undrar: Vem är du och finns du, när kommer du och när ramlar du in i mitt liv?

Vi har varit på Medeltidsveckan i Arboga varje sommar sedan ca 5 år tillbaka. Första gången jag hörde talas om Medeltidsveckan tyckte jag det lät lite…töntigt. Tänkte att det bara var nördar som gick omkring och töntade sig där…MEN blev förvånad över att det var så…roligt! Mina grabbar tyckte det var toppen! Att få klä ut sig till riddare och gå omkring bland en massa vuxna som också var utklädda, att få köpa ”gammeldagsa” saker och ”gammeldags” mat och godis, att se på gycklare och svärdslukare, riddarspel och att få åka i vagnen efter en häst och att få höra spökhistorier och gå ner i gamla källare och fängelsehålor. Toppen!

Medeltidskläder är väldigt snälla mot människorkroppen. Alla passar i dom! Det är skitcoolt med män i ”klänning”! Tyvärr har jag ännu inte införskaffat någon ”gammeldags” klänning, men det kanske jag gör en dag. Min syster agerade drottning i skådespelet inför Arbogaborna ett år. Det var lite roligt. Hon fick åka ”häst-och-vagn” och sitta bredvid ”kungen”.

I år var jag dock lite besviken. Medeltidsveckan har blivit medeltidsdagarna. Och allt är omflyttat och ändrat! Det blev inte alls ”som vanligt” och det kändes oorganiserat och ogenomtänkt! Vi brukar strosa runt bland stånden, som brukar stå på vissa ställen, och titta och fundera vad vi vill inhandla. Men i år flyttade stånden på sig stup i kvarten, var tomma eller inte alls där de var dagen innan. Grabbarna Grus har fått gå på ”Barnens gästabud” tidigare och såg även fram emot det i år, men vilken besvikelse! Det var ”bara småbarn” där och maten var torftig och så var det väldigt lite mat. Kvinnorna som höll i det sa till grabbarna att de var i ”det äldsta laget”….och det var dom.

Något som var roligt var ”Bodils minicirkus”! Om du inte sett den, så se till att se den! Den är så gullig och charmig och rolig! Det var Gåsen Gudrun, Grisen Rosa och tre härliga hundar, några tuppar (”som bara är praktikanter”) och ”stridsflygaren” (som jag inte minns namnet på, men det var en kackadua, tror jag). Och så var det katten Micke och två bebisminigrisar som var otroooligt charmiga.

Jag hoppas Medeltidsveckan kommer tillbaka till Arboga, eller så får vi prova på att åka till Hova eller Gotland för att få uppleva en medeltidsvecka igen.

Vägen till Fun City utanför Varberg gick bra. 8 timmar i bil med fyra killar gick bra! Heder åt grabbarna, som läste, pratade, spelade Game Boy och PSP och tittade på DVD.

Väl i Varberg blev det ett evigt letande – först efter Fun City (varför är det inte skyltat I Varberg??) och därefter efter Fun Citys camping (som låg nästan I Fun City och därför såg jag den inte – som att ”inte se skogen för alla träd”) – så jag åkte runt till andra campingar och vandrarhem i närområdet innan jag förstod var det låg. Hm! Givetvis var Fun Citys camping mycket mer sliten och mycket fulare än på bild (så är det ju alltid – vad trodde jag?!). Mellan campingstugorna var det en bucklig lerväg (varför gör man inget åt den?? Det ger ett väldigt slitet intryck med den där lervägen). Vi åkte hemifrån ca kl. 9.30 och var framme ca kl. 17.30. Pust! Campingstugan var…hm…”enkel”. Två tvåvåningssängar och två ”garderober”, varav den ena innehöll köksgrejer. Ett köksbord och fyra stolar och ett litet kylskåp och två kokplattor. Inget rinnande vatten, ingen toalett. Detta var gemensamt.

Kvällen gick åt till att ”landa”. Barnen hoppade på ett jättestor hoppkudde bakom stugorna innan de gick och la sig. De var spända inför morgondagens äventyr!

Dagen därpå hade jag huvudvärk. Vi packade ihop oss och gick till Fun City parken. Den var mycket mindre och mycket mer sliten än jag hade föreställt mig. Jag kände mig lite besviken och ”lurad”…Huvudvärken växte…och så kände jag att en migränattack var på väg. Jag sa till killarna att jag måste gå till campingstuga och lägga mig,vilket jag gjorde. Parken var så liten att jag tänkte att killarna klarade sig själva där. Dessutom; Vad kunde jag göra?

Väl i campingstugan blommade migränen ut i full blom! Värsta migränattacken på år! Och givetvis var migränmedicinen slut. Jag bara låg och kved. När barnen dök upp hungriga bad jag dom gräva i plånboken. Jag kunde inte röra mig. Jag bad dom också gå till receptionen med mitt gamla migränmedicinspaket och be någon personal åka till apoteket i Varberg och köpa ny medicin. Barnen gick iväg och kom sedan tillbaka och sa att personalen i receptionen – Erik – inte kunde hjälpa mig. Jag blev upprörd och lyckades ringa receptionen mellan spyattackerna, och förklarade mitt läge: Ensam mamma med fyra pojkar i en campingstuga och med en migränattack som gjorde mig helt utslagen. Nope! Erik sa att dom inte hade några bilar. ”Låna min!” sa jag. Då fanns det ingen med körkort. Jag fick fortsätta spy i diskbaljan och kissa i en kastrull (!). Och barnen fick fortsätta köpa mat på de olika korv- och hamburgerställena. På något sätt klarade vi oss igenom dagen. Mycket tack vare mina fyra duktiga pojkar. Absolut inte tack vare någon personal på Fun Citys camping! Dagen därpå kände jag mig ”mosad”, men värsta värken var borta, och jag kunde stå upp igen. Jag kände mig arg och besviken på personalen.

Casper tappade sitt veckointrädeskort till parken och jag bad honom, och hans bror, gå till receptionen och be om ett nytt (tills vi hittade det gamla). Vi kunde ju inte köpa nytt ELLER avstå från att gå in i Fun City för att Casper (12 år) råkat tappa kortet, vilket han gjorde den dagen jag låg utslagen och spydde. Casper och Lucas kom tillbaka från receptionen och sa att Erik sagt att Casper fick leta tills han hittade kortet, annars fick han inte komma in i parken. Jag höll på att spricka av ilska! Jag travade iväg till receptionen med Casper i släptåg och kom med en låååång harang. om min migrän, om deras ohjälpsamhet och om Caspers borttappade kort, till den jag trodde var Erik! Det var inte Erik. Vem det var vet jag inte, men han hade hittat Caspers kort och tänkte åka och köpa migränmedicin åt mig på studs. Jag sa irriterat att det inte behövdes längre….

Därefter gick vi in i parken och började avverka grej efter grej. Det gick rätt fort. Favoriten för killarna var ”Ragnarök” – en slags rolig berg- och dalbana. Jag klarar inget som rör sig, så jag tittade på, eller satt och tittade på folk. DET är kul tycker jag! Att fantisera om hur folk har det. Att gissa hur dom hör ihop. Att se hur folk beter sig. Det är mitt ”ragnarök”. Obegripligt för killarna.

Något som grabbarna gillade också var badlandet. Det fanns många rutchbanor som dom kunde göra konster i. Tyvärr var vattnet så kallt att jag knappt kunde stoppa i tårna förrän jag förfrös dom (!). Barnen ropade: ”Det blir varmt när man kommer i!” men jag hade ingen lust att förfrysa hela mig. Jag tyckte det var så kallt så jag förundrades över att det inte var is på poolerna! För min del föredrog jag att ligga och slappa i en solstol – att få ligga ifred och slippa tänka på mina hundar hela tiden (för dom var på semester hos min mamma).

Det där att fixa egen picnic varje dag föll direkt! Jag har alls ingen vana av att bo i tält eller campingstuga utan rinnande vatten. Jag har inga ”tricks” och är inte alls påhittig vad gäller matsäckar som ska fixas i en campingstuga. Det blev korv och bröd, hamburgare osv för hutlöst dyra priser varje dag! Tur att jag ska få skatteåterbäring snart….

En dag var vi på Fun Citys cirkus. Det var en familj som höll i det hela. Mamman gick  på lina, pappan jonglerade och de två sönerna gjorde ett sött nummer med en liten egensinnig hund och några skojnummer. Dock blev jag illa berörd av pappans ögonkast och irriterade kroppsspråk mot sin fru (bl a gjorde han ett ”fuck-you”-tecken ”i smyg”). Jag, som bl a jobbat med kvinnomisshandel i halva livet, kunde inte koppla bort den känslan alls och kunde inte njuta av föreställningen pga detta.

En annan dag åkte vi rodel. DET var kul! Fast jobbigt att dra upp rodelgrejen för hela långa backen emellan varje åk. Grabbarna åkte så det ven om det. Jag bromsade i halva backen….

På kvällarna satt vi på altanen, spelade vi kort och åt chips och drack läsk. Det var mysigt. Jag var nog den enda singelmamman i hela ”campingbyn” och också den enda som kom utan kompisar och släkt. ”Alla andra” tycktes åka flera familjer ihop och äta stora middagar ihop osv. Det såg jättetrevligt ut, och gjorde att jag kände mig lite mer ”singel” (suck!).

I det stora hela tror jag att det här minnet kommer att bli ett fint semesterminne för mina barn. Och för mig.

Nästa roliga grej vi ska göra är ”Medeltidsdagarna i Arboga” dit vi åker varje år. Pojkarna har redan börjat planera sin klädsel…