….så här var det….
För ca 8 månader sedan började jag och en kille/man så smått att maila på en date-ing sida…Det var inget märkvärdigt alls och han var väl egentligen inte alls ”min typ”…och vi flirtade inte ens…Det liksom bara blev så att vi började skriva…båda två….Till slut bytte vi mailadresser och fortsatte där…och skrev mer och mer…
Jag började längta efter hans härliga mail, som, för det mesta, fick mig att skratta högt! Vilken humor!
Vi började också chatta då och då….Vi skrev om allt och inget…Tramsade mycket och skrattade mycket… Delade med oss av vardagens trivialiteter och svårigheter…glädje och sorg….
Han blev den som ”höll mig i handen” när det blåste och den som ”fanns där” när jag kände mig ensam (efter en skilsmässa för 1 år sedan)….Livet kändes rätt härligt med ”Adam” ute i Cyberrymden…
Vi ”pratade” om att träffas, men det blev inte riktigt av…Något hände hela tiden….Med honom, eller mig…och det kändes inte som om det var så viktigt eller som om det var bråttom med någon träff…Lite läskigt var det också, eftersom det kanske inte skulle klaffa i verkligheten och allt skulle bli konstigt och ”rinna ut i sanden”…kanske…Man vet inte…Nåja…
Så slutade mailen komma…Jag har skrivit och undrat och bara BETT: Hör av dig! Säg om du inte vill skriva mer! Jag måste få veta! Men det är bara tomt och tyst….Det känns så ensamt och övergivet här hos mig nu….
Vad hände? Har ingen aaaaning…
Snyft….
erviluca #mammatillfyrakillar 
Hans dator kan ju ha kraschat…förhoppningsvis =)Du kommer säkert att få veta någon dag.Kram
GillaGilla
Hej ja vet hur de känns 😦 men om han inte svarar snart så var han nog inte den han utgav sej att vara. du hittar någon riktigt riktigt mycig och lika charmig snart 🙂 håll ut :)Dom finns därute 🙂
GillaGilla
Om det är till nån tröst så har jag varit med om det ett antal gånger, även från live-livet. Helt plötsligt är allt borta och tyst. Att höra av sig hör tyvärr inte till vanligheten, sunt förnuft råder inte längre. Men en dag så träffar du på han som ringer när han lovar, som mejlar svar samma dag igen eller som säger att vi måste avsluta våran kontakt. För av erfarenhet vet jag att dom finns.. dom som vågar säga sanningen..
GillaGilla
…men hur ska man orka tro? DET undrar jag… Och hur ska man orkar ”lära känna” om och om igen…DET undrar jag också. Och jag vet inte ens om jag orkar! Jag vill att Han bara ska stå där en vacker dag. Men förra gången jag var singel var jag det i 10 år (fast jag hade några förhållanden under de 10 åren förstås…) tills jag träffade Någorlunda Rätt, som visade sig vara ”fel” eftersom vi senare skildes…och nu ska man liksom ”ta sig i kragen” och orka ”börja om” och orka ”tro igen” och orka…Suck!
GillaGilla
Sorry.Men har träffat ngn IRL.Man måste ta tillfället i akt har jag lärt mig nu i efterhand.My big love gled ur min tillvara på samma sätt…..idag är han gift med 2 barn.Tyvärr tror jag att det är så.Allt handlar om timing
GillaGilla
Flera år senare kan jag berätta att han råkade ut för två hjärtinfarkter med några månaders mellanrum och höll på att stryka med…Vi fick kontakt igen något år senare och då berättade han det…. Nu är han min ”kompis” på nätet…Min mailkompis! Det känns jättebra!
GillaGilla