Stina blir misshandlad av sin man. Precis som för ”alla andra” började det med en lätt knuff för flera år sedan, raseriutbrott, ”han-slår-bara-när-han-dricker” och så var han ÅNGERFULL efteråt, köpte blommor ibland och en skinnkappa ibland….
Däremellan fräste han till henne hur ful hon var, tjock, korkad, att ingen annan skulle vilja ta i henne med tång ens, att hon skulle vara tacksam för att han ville ha henne….
….och allt annat som pågår när en människa bryts ner och förstörs – både inifrån och utifrån.
Barnen bevittnar, hör, ser, upplever. Gömmer sej, försöker stoppa, skriker….
Sen var det ju det där andra – det som vi kanske inte tänker på, vi som står utanför: Den eviga stressen och rädslan som ständigt finns i en sån här familj. Oron över att HAN ska explodera, skrika, slå….Rädslan över att någon ska säga eller göra något ”fel”….Magontet som kommer sej av stressen över att han kan få ett utbrott….
På något underligt vänster lyckades hon fly ifrån honom, åkte utomlands, fick hjälp släktingar att hålla sej undan tillräckligt länge för att han skulle tappa intresset….trots att han försökte….
Men nu är hon tillbaka i deras gamla gemensamma hem, som varit uthyrt länge, i andra-hand. HON står som kontraktsinnehavare.
Ett fönster är trasigt. Det har hon försökt tejpa ihop. Eftersom sprickan är inifrån måste hon ersätta fönstret på egen bekostnad. ”Det var när han slängde mej mot fönstret och där är märket efter mitt huvud”, säger hon och pekar. Det måste hon nu ersätta.
Badkaret är trasigt. Det är en stor spricka i det och det läcker. Det måste hon ersätta eftersom det är hon som är ansvarig och hon som står på kontraktet. ”Överslitage”, säger värden.
Hon säger att ”det var när han försökte dränka mej. Jag sparkade och slogs för mitt liv…han sparkade både på mej och på badkaret. Jag vet inte vem av oss som gjorde sprickan….för jag svimmade….men det är jag som är ansvarig eftersom jag står som ansvarig på kontraktet.”
Medan hon var borta försökte han ta sej in i lägenheten några gånger. Andrahandshyresgästerna blev förstås rädda och ringde Störningsjouren. Detta finns i hennes papper nu, som en ”prick” i raden av alla andra ”prickar”.
Hyresvärden säger att hon måste göra om i badrummet, laga fönstret och fixa i ordning i lägenheten för att få byta den. Hon är alltså FAST i en lägenhet där hon har svåra minnen av våld – och där varken hon eller barnen EGENTLIGEN vågar eller vill bo. Dom tittar ”över axeln” hela tiden och rycker till så fort det låter lite i trapphuset. Barnen vågar inte vara ute och leka på gården för ”tänk om pappa kommer” och dom har ont i magen på dagarna i skolan för att dom är rädda att ”pappa ska komma och ta oss”. På vägen hem från skolan går dom alltid tillsammans och har en plan för hur dom ska agera OM pappan, eller någon av hans vänner, dyker upp och ”försöker ta oss”.
Socialtjänsten kan inte hjälpa till. ”Det var ju så länge sedan”…. Det är ca 2 år sedan hon flydde ifrån honom…
Hon är deprimerad och lider av ångest, social fobi, PTSD och stressutlöst psoriasis. Trots att läkaren sjukskrivit henne på heltid kräver Socialtjänsten att hon arbetstränar för att få försörjningsstöd.
Ingenting av ovanstående hade varit om hon valt RÄTT man; en snäll man. Men hon valde fel och blev ett offer.
Ett offer som måste ta ansvar för hans handlingar for ever and ever….
Hon ansöker om avlastningsfamilj/kontaktfamilj via Socialtjänsten men får avslag på detta. Istället får hon insats i form av familjebehandlare som ska komma hem till henne och hjälpa henne med rutiner i hemmet. Detta gör att hon blir än mer stressad och har ännu svårare att få tid till att vila. Hon känner sej kontrollerad och allt känns konstigt och onaturligt när dessa personer försöker få henne att agera ”rätt”, när hon egentligen bara vill vila och vara ifred.
Det enda hon egentligen vill är att få flytta till en annan lägenhet där hon kan landa utan att vara livrädd för att HAN ska dyka upp, få vila sej till friskhet – kanske med hjälp av samtal och sedan söka jobb och försörja sej själv.
Det enda barnen (tvillingar på 10 år) vill är att få ”vara ifred” och ”slippa oroa sej för att pappa ska komma”. Det skulle dom kunna om dom fick flytta till en annan lägenhet, så att ”pappa inte vet var vi bor”.
Men det får/kan dom inte.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Vilket sjukt system!!! För SORGELIGT!!!
GillaGilla
Alla besparingar gör systemet sjukt.
GillaGilla
Publicera detta i media i Erica! Väldigt bra beskrivning på en fruktansvärd verklighet !
GillaGilla
Blir så förbannad när jag läser den här storyn, där du beskriver nåt som så många kvinnor behöver stå ut med. Inte bara den onde mannen utanäven Soc och FK sätter käppar i hjulet för en kvinna på flykt undan en våldsam man. De går enbart efter regelboken och ser inte hur galet det kan bli- att kvinnan blir dubbelt straffad.
Det värsta en utsatt kvinna kan få höra i ett sånt läge som hon i historien – är ”varför gör du inte slut?”. De orden är som ett slag i ansiktet. De flesta verkar inte begripa att kvinnan under lång tid har brutits ner sakta men säkert. Hon vill bli av med honom men han hotar med att för all framtid och till världens ände kommer förfölja henne.
Som du kanske minns har jag också varit utsatt under 1½ år av ett sånt kräk. Tack och lov hade jag inga barn då, men det var hur jobbigt som helst. Han var nära att döda mej. Han sa att han skulle se till att jag blev av med både lägenhet, jobb, vänner och familj innan han var färdig med mej. Det var väldigt nära att han lyckades.
Hur jag till sist blev av med honom kanske du har läst på min blogg för en massa år sen. Funderar på att återberätta det, men i en kortare form än tidigare. I min långa berättelse finns det dock en hel del viktiga saker som kan synas små, men det handlar om subtila småsaker som tillsammans bildar en gräslig helhet.
// Kao
GillaGilla
Jag vet. Hela tiden lär man sig mer och mer om hur det är för de misshandlade kvinnorna (männen?) och deras barn….Det är så mycket MER än ”endast” misshandel… 😣
GillaGillad av 1 person
Visst är det så. När mannen (alltså vissa typer av män) märker att de håller på att tappa kontrollen över kvinnan och argumenten tryter: då kommer nävarna eller knivarna fram.
// Kao
GillaGilla
…och ibland spelar det absolut ingen roll med någonting. Vissa SÖKER efter anledningar till att få ur sig sin aggression/frustration och SKAPAR problem varefter de slåss.
GillaGilla
Javisst är det så. Har mannen börjat elda upp sej så vill han få utlopp för sin ilska. För det ynka kräket har ingen aning om hur man hanterar sin ilska på ett konstruktivt sätt.
Såna män är ofta avundsjuka på kvinnor som oftare har ett naturligt, avslappnat sätt att umgås med sina medmänniskor.
Den ynkliga mannen (nu pratar jag bara om den sortens män, inte det fina flertalet normala) vill ha makt och kontroll, de måste skryta och visa vem som bestämmer.
Allt byggt på en urusel självkänsla, en felaktig, bräcklig självbild och ett fett uppblåst ego.
Den här typen av s.k män, ofta vita bittra ensamstående medelålders kan man se på brölande ståplatser på forbollsmatcher och på kvarterskrogen där de sitter och beklagar sej över hur jävliga kvinnor är mot just dem.
Men de kan aldrig se sin egen del i det hela. Troligen äger de heller ingen spegel.
// Kao
GillaGilla