Plättlätt/erviluca

Jag har plättlätt för att uttrycka mej i skrift. Det är som om orden bildas på skärmen innan jag hinner tänka. Det känns såååå skönt att skriva – som om jag får utlopp för mitt inre. När jag inte skrivit på ett tag känner jag mej instängd och överfull. 

På jobbet behöver jag ibland hjälpa människor att överklaga olika saker. Det är Socialtjänsten vars beslut ska överklagas eller bara klagas på, eller någon Länsrätt där ett beslut ska överklagas, eller så ska något anmälas till någon nämnd eller instans. Det är brev som ska skrivas till läkare eller bostadsföretag. You name it!

När jag förstår att någon familj jag träffar behöver ovanstående hjälp så blir jag glad. ”Yes, I can!” och så slänger jag ihop ett brev eller en överklagan på några minuter. Med vänsterhanden. Nä nu skryter jag visst. Jag skriver absolut inte med vänsterhanden bara. Men det är rätt lätt för mej att ”få till det”.

När jag ser hur andra anstränger sej, pratar Formuleringar och fixar och trixar och har MÖTEN tillsammans där dom försöker komma på vad dom ska skriva och hur dom ska skriva, så blir jag alldeles Förundrad: ”Det är ju bara att…..”.

För MEJ är det ”…bara att”. Och jag vill helst göra det själv, utan någon som försöker få ihop formuleringar. Såna möten hindrar mej i mitt flöde.

Häromveckan träffade jag och en kollega en kvinna som blir illa behandlad av Socialtjänsten. Jag förstår verkligen inte varför hon hamnat i detta ”krig” med Soc. Visserligen ”krigar” inte hon, för hon ORKAR inte, men dom skickar bomber och granater ifrågasättande brev till henne hela tiden. Vi träffade helt enkelt en ”våt fläck”. Helt slut, deprimerad, sönderstressad, sliten, förtvivlad.

Hon la upp en HÖG med papper/brev från Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkare. Vi sorterade och försökte fundera ut vad som skulle göras och NÄR. Hon var alldeles för trött och slutkörd för att orka själv.

När vi till slut fått ordning på allt och förstod vad som skulle göras och när, var det dags att överklaga, skriva brev och ifrågasätta hit och dit.

”Jag gör det!” sa jag och gick in i ”mitt” rum (som jag delar med tre andra). En timme senare hade jag skrivit ett brev, en överklagan och en anmälan. Jag la det på min kollegas bord för att hon skulle tycka till och skriva under.

Hon kom in till mej och skakade på huvudet och sa: ”Du är som en ROBOT, eller en MASKIN som spottar ur dej brev och överklaganden sååå snabbt! Och som du skriver! Och uttrycker dej! Herregud! Får jag visa dom för XX?! Jag sa till henne att jag är alldeles imponerad och hon ville se.”

”Åh, TACK!” sa jag och blev glad.

Men ärligt talat är det SKITENKELT för mej att producera dessa brev och grejer och I like it! Det är kul!

”Jag skulle vilja titta in vad som händer där inne i ditt huvud”, sa min kollega sen. ”Hur det liksom snurrar runt där inne….. Jag fattar inte att du MINNS allt som du skrev om NN?? Har hon sagt allt det där??”

”Ja, jag minns inte folks namn, men fanimej att jag minns ALLT ANNAT dom berättar. Jag fattar inte själv hur det får plats i hjärnan, men så är det”, svarade jag.

Ibland har jag själv blivit förundrad över att jag minns hur ”Annas moster hade ihop det med hennes kusin och hur farbrorn åkte till Italien och sålde skor till fattiga”, eller vad det är som poppar upp i huvudet när jag får en ledtråd. För nuförtiden behöver jag ledtrådar. DET behövde jag inte förut. Då poppade det upp ändå när jag såg folk.

Men namn är jag helt hopplös på att komma ihåg.

Och så har jag inget lokalsinne.