Överfallen av Minnen/erviluca

Häromdagen åkte jag, systrarna och svåger ut på vår barndoms lantställe, Lindris, som inköptes av farmor och farfar 1961 och där dom sedan hade en massa får. Minnen av FANTASTISKA somrar som vi tillbringade där som barn dök upp och det gör nästan ONT i hjärtat av alla härliga minnen som dök upp.

I grannarnas hus bodde killar i alla åldrar. Närmaste grannen hade 7 söner, och grannarna några hus bort hade 3 söner…..Bara det!

Ovanstående bild tog jag med min instamatic-kamera. Jag tog det i smyg. Vågade inte gå närmre. Det är Benny som sitter på moppen och Martin som försöker ”hjälpa till”. Troligen är dom lika nervösa som vi när moppen går ”låtsas-sönder” på vår tomt…

(Bild från Lindris: Mina systrar försöker se coola ut på ett stängsel…)

Och det fanns får att krama och gosa med, lamm som blev moderslösa och som följde med farmor hem och fick flaskmatas, killar att smyga på och leka ”Burken” med eller spela Poker emot. Med åren lekte vi också Ryska Posten med allt det innebar med kolsyra i hela kroppen av spänning.

Vi målade om en gammal cykel för att alla skulle få ha varsin cykel när vi cyklade iväg med våra hundar. På första bilden är det mina systrar och min kusin. På andra bilden står jag och målar. Mina systrar sitter och målar.

(Storasyster och kusinen med cyklar och hundar).

Vi tog också alla våra hundar (4 st) i vårt hus och satte i varsin cykelkorg (vi var fyra tjejer) och cyklade på utflykter och vi fick ibland åka jeep med farfar ut i skogen, där han sedan visade hur träd vuxit och att det fanns sällsynta blommor hans skogar…jag minns tex blomman Guckusko.

Vi plockade mycket blommor också. Varje dag stod det fina blombuketter på bordet i köket som vi fyra tjejer hade plockat. Min var alltid finast (tyckte jag i hemlighet, precis som dom tyckte att deras var finast i hemlighet).

(Vår älskade Pontus. Här med sin mamma Pyret (svart)).

Det var grannarnas collies som vi älskade och en annan grannes Grand Danois som rymde till vår tomt och bajsade jättehögar och gjorde farmor bekymrad men oss tjejer överlyckliga, för vi äääälskade Zorro (hunden)!

Vi verkligen äääälskade collien Pontus som vi ville ha som vår egen för vi tyckte inte grannfamiljen tog hand om honom som man skulle. Jag minns hur vi satt på trappan med honom när det regnade, under tak, och grät över att han lämnats utomhus. Vi la handdukar över honom och försökte övertala farmor och farfar att vi skulle få ta in honom. Det fick vi inte. ”Dumma dom!”

Vi lekte Sound of Music på berget bakom huset och vi sjöng alla sånger om och om igen och vi hade våra fasta roller. Jag var andra dottern nerifrån i familjen von Trapp. Lillasyster var givetvis den yngsta dottern, utom när vår storasyster krävde att hon hade någon pojkroll. Småsyskon får sällan välja…. 😛 Äldsta systern var den äldsta dottern von Trapp – hon som blir kär – och vår kusin var Maria. I utklädningskorgen hade vi våra utvalda kläder och jag minns hur FIN jag kände mej i ”mina” kläder.

Vi plockade små grodor (som det kryllade av – speciellt när det regnade) och hade som husdjur i baljor, döpte dom och höll noga reda på vilken groda som var vems.

Vi åkte hölass och hoppade i hö. Fy, vad det måste ha stuckits på benen, men dom minnena är som bortblåsta. Vi gick över till en annan granne längre bort som hade tvillingsöner (som var jättespännande också!) och där fick kalvar suga på våra händer. Härligt!

Vi spelade in ”radioprogram” på rullband på den rullbandspelare som fanns. Och vi sjöng och sjöng och sjöng! I stämmor. Varje lördag kväll uppträdde vi för dom vuxna som fanns i huset med vår repertoar som vi övat på hela veckan.

(Jag i solstolen, lillasyster till höger och resten är kusinerna som hälsade på)

Jag minns vid ett tillfälle när våra fyra yngre killkusiner kom och hälsade på från Kiruna (eller om det var England) och jag minns hur STORT farmor och farfar tyckte det var (”….som om vi inte är lika viktiga”… tyckte vi och förstod inte att dom var där så sällan så att det blev Speciellt).

Jag minns hur en av kusinerna ville vara med och uppträda och ställde sig och sjöng ”Bä bä vita lamm” inför alla. Jag tyckte inte han var speciellt bra, men alla vuxna ropade ”ÅÅÅÅH, vad BRAAAA!!” och applåderade MYCKET mer än dom någonsin applåderat åt oss… Vi fattade inget! Vi var ju mycket bättre!

Nu förstår jag givetvis. Vi sjöng ju varenda lördag heeeela sommaren, ungefär samma låtar….det måste ha varit otroooligt tröttsamt att sitta och lyssna på vaaaarje vecka….

(Kusinen och jag).

Vi badade i den lilla poolen. Hoppade, plaskade, lekte och farmor ropade ”ta det lugnt – allt vatten åker ju ur poolen!”. Vi lugnade oss en stund och sen var vi igång igen, precis sådär som barn är – lever i NUET och glömmer allt jobbigt eller tråkigt!

Grannarna fick bada i ”vår” pool varje dag mellan klockan 12 och 13. Då skulle vi hålla oss därifrån tyckte farmor och farfar. Men det gjorde vi inte….Vi ville ju bada och leka med dom!

(Jag, på väg ner i poolen)

En av grannarna var ett Stockholmspar (med tre barn) som var dansare på Operan. Dom dansade balett i poolen! Det var så otroligt spännande och vackert!

När jag står där nedanför Den Stora Ladan vill jag egentligen bara lägga mej ner i gräset och blunda och MINNAS så mycket att det nästan blir verklighet igen. Men det gör jag inte. Jag står där och ANDAS in alla DOFTER som är nästan desamma som dom var då – för *räknar* 47 (!) år sedan.

Sen måste vi åka.

Man kan ju inte bara stå och andas när folk väntar på en och ropar: ”Kom nurå! Vi åker!”