Hejdå Bäu 😢/ erviluca

Bosse är död.

Fast jag kallade honom alltid för Bäu, för det är ju så man säger där i Malmö.

Jag träffade Bäu 1981. I Östersund. På Posten. Vi skulle båda hämta ut våra CSN-pengar och började snacka. Efter det började vi ”hänga”. Vi cyklade på utflykter, åkte skidor, satt och snackade över en kopp kaffe eller ett glas vin. Och vi skrattade mycket.

Termin 1 gick och sen var det jullov. Jag åkte till Sthlm och Bäu till Malmö.

Termin 2 kom och vi fortsatte ”hänga ihop”, Bäu o jag. Nu ingick det en valp också, som jag köpt på lovet: Cilla (tax+collie+drever). Det var jag, Cilla och Bäu. Plugg, fester och plugg igen. Och långa promenader med Cilla och ofta hängde Bäu med. Vi snackade mycket, om livet, politik, om plugget och vi tyckte inte alltid lika….

Så dog Bäus allra bästa killkompis i en bilolycka och Bäu ”föll ihop” – blev en blöt fläck. Jag tröstade och fanns där.

Termin 3 praktiserade jag i Stockholm, på Danderyds sjukhus. Bäu gick termin 4 i Östersund. Han skrev brev till mej. Jag antar att jag svarade men minns inte.

Sen kom LIVET emellan. Jag blev gravid, fick barn, skilde mig. Bäu blev färdig socionom och flyttade till Malmö. Vi träffades någon gång i Sthlm – båda lite kantstötta och förvirrade – och försökte hitta tillbaka till det ”lättsamma och enkla”, men det gick inte riktigt. Jag hade blivit mamma och min son var nr 1 i mitt liv. Bäu var osäker var han hade mej….

Vi träffades då och då genom åren – med flera års mellanrum – men det blev aldrig det där nära och lättsamma igen. Bäu var kär i mej och jag kunde inte besvara det.

Det sista telefonsamtalet tror jag vi hade i slutet av 90-talet. Jag var gift och hade fått ett par barn till. Han hade träffat en tjej och han berättade att hon ville ha barn, men han visste inte om han ville….”…tänk om det tar slut?”. Jag peppade honom, sa att man ångrar inte ett barn och att jag var övertygad om att vad som än hände med honom och tjejen han var ihop med så skulle han älska sitt barn villkorslöst. ”Ta chansen!” sa jag.

Sen hördes vi inte på flera år och jag fick fler barn och flyttade och flyttade och skilde mej. Igen. Så fick vi kontakt via FB, Bäu och jag, och jag fick veta att han var skild och hade en dotter som han älskade ”gränslöst”. Jag mådde bra av att få veta det. Jag önskade verkligen Bäu allt gott och jag önskade att han också skulle hitta en kvinna att älska ”galet mycket”…..

….men han skrev att hans livs största kärlek var jag. Jag kände mej hedrad och samtidigt lite beklämd. Det är fint att vara så älskad,men sorgligt att jag inte kunde besvara den. Jag önskade såååå att Bäu fått älska någon som älskade honom lika mycket tillbaka.

🙏🏼

Häromdagen fick jag veta att han dött. Av en propp i lungan. Och livet stannade för en sekund, eller två. Bäu var en jättefin, varm, go kille med ett stort varmt hjärta, mycket humor och en sann socialarbetarsjäl. Han hade en härlig energi och jag upplevde honom som en ”bus-kille” med glimten i ögat.

Nu har han fått träffa sina föräldrar och sin allra bästa killkompis, från Sopis i Östersund, på Andra Sidan och jag tror han sitter på en molnkant och dinglar med benen och kikar ner på oss alla här på jorden.

Speciellt kommer han att kika på sin dotter, som han älskade så mycket, men jag tror också att han fortfarande slänger en blick åt mitt håll nån gång då och då…..

Jag känner det på mej.

Hejdå Bäu! Vi ses på Andra Sidan. ❤️