Bitterfittan i mej/erviluca

Ytterligare en sommar nalkas med allt vad det innebär när man är ensamstående mamma utan något lantställe att åka till och utan en massa pengar över.

I många år har jag inför somrarna känt Hopp – precis som ”alla andra” – och sett framför mej en härlig sommarledighet med en massa upplevelser och Tillsammansgrejer och njutning.

Sedan har sommaren och Semestern kommit och Verkligheten har givit mej en käftsmäll: ”Visserligen är du LEDIG från jobbet, men du är inte ledig från att vara mamma och du har inga pengar över att lägga på någon semester NågonAnnanstans. Dessutom är du ENSAM. Punkt.”

Så har jag får Anpassa mej till Verkligheten och fått (o-) gilla läget.

Sommar efter sommar.

Det är inte kul att bli/vara negativ/bitter/ledsen/uppgiven, så jag låter känslorna vimsa runt i kroppen en stund…..sen tar jag nya tag. För vad är Alternativet? Liksom. Och det finns dom som har det tuuuuusen gånger värre. Jag, om någon, VET det.

Men faan vad jag önskar och hoppas att denna sommar blir liiiiite bättre än förra, och förrförra och den dessförinnan och faan vad jag har dåligt samvete för vad jag inte kunnat ge mina söner vad gäller Upplevelser på loven.

Men det är bara att rycka upp sej och gilla läget.

Hälsningar från en bitterfitta med en stor offerkofta på.