En liten skrutta, som plötsligt blev ”stor”/erviluca

Hon sitter framför mej och berättar kortfattat om sin bakgrund, och försök när du läser föreställa dej att det var DITT barn som berättade:

”Min pappa dödades utanför vårt hus. Jag var ungefär 10 år och jag minns att mamma låste dörren och sa åt oss döttrar att vi inte fick gå ut och inte titta ut genom fönstret. Vi fick heller inte veta vem som dödat pappa och varför. Ingen berättade. Men vi förstod på dom vuxna att pappa dött och att det var blodigt.

Sen var det bara mamma och vi 4 döttrar. Ni som bor i Sverige förstår nog inte hur det är när det inte finns en man i hemmet, men det är mycket otryggt i mitt hemland. Vem som helst kan gå in i hemmet och göra vad dom vill med kvinnor/tjejer när det inte finns någon man som skyddar familjen.

Det kom en gubbe till oss och ville att jag skulle gifta mej med honom, och mamma skulle få mycket pengar för mej, men hon sa faktiskt nej, för hon tyckte att han var för gammal. Jag är så tacksam mot mamma för att hon gjorde så, men det var samtidigt svårt för henne att säga nej – både för att hon var en ensam kvinna, men också för att vi inte hade några pengar. 

Sen var det en dag jag såg något otäckt. Det var män som misshandlade eller dödade någon på gatan och när jag såg det skrek jag rätt ut. Männen försvann därifrån, men mamma sa till mej att jag skulle straffas för att jag sett dom och att jag måste fly därifrån. Jag fick fly till en vän till mamma som bodde i ett annat land, men jag kunde inte vara kvar där heller. Då fick jag följa med en man till Sverige.

Jag var 15 år när jag kom och fick flytta direkt till ett familjehem. Där har jag haft det bra och jag har lärt mej svenska och går i gymnasiet på ett vanligt program. Jag har sökt uppehållstillstånd men har fått avslag. Jag kan ju inte åka tillbaka! Jag tycker inte att advokaterna jag haft varit bra och att dom inte lyssnat på mej och när dom intervjuade mej på Migrationsverket var jag jätterädd och jätteblyg och vågade nästan inte säga något alls och jag sa nog fel saker också. Jag var så nervös.

Nu har jag fyllt 18 år och då får jag inte bo kvar i familjehemmet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen? Jag kan inte bo kvar och Socialtjänsten har släppt mej och jag kan inte åka hem. Jag är så orolig och stressad att jag har fått magsår och jag ser ingen framtid. Vad ska jag göra?

En liten fin tjej, som just blivit myndig….och som har helt annan bakgrund än vi i Sverige, och som myndigheterna släpper vind för våg den dag dom fyller 18 år……och som egentligen bara ”vill bli svensk”, men hur?

Hon har inga pengar och ingenstans att bo.

Ska jag säga: ”Det är kört. Åk hem!” ??

För Migrationsverket har ju rätt. Eller hur? Dom VET ju var det är farligt och inte. Och dom VET ju hur det är att vara tjej i ett muslimskt och patriarkaliskt land – eller hur?

Så det är väl bara att åka hem?

Eller?