En äkta fegis /erviluca

Jag är en fegis. En ibland väldigt modig fegis, men ändock en fegis. I vissa sammanhang är jag väldigt osäker och blyg. Grejen är att jag verkligen verkligen inte tycker om dessa mina sidor hos mig själv. Därför låtsas jag att dom inte finns och att jag inte alls är blyg eller känner mej bortkommen – jag ”spelar” modig eller utåtriktad, eller låtsas att jag inte bryr mej, fast jag bryr mej. Allt för att inte visa min svaghet.

Jag hatar dessa löjliga och svaga sidor hos mej själv och det är nog därför som jag inte kommer vidare med dom. Fast jag vet inte hur jag ska ”gå vidare”….och jag tänker att jag kan inte vara ensam om att känna så här. En del har säkert gömt sina svagheter ännu mer (än jag) och så pass mycket att dom inte ens själva längre vet om dom.

Nu ska jag berätta om en av mina svaga sidor:

Vem eller vilka ska jag heja på?

Där finns det tre kategorier:

a) Dom som jag självklart hejar på och som jag kan ROPA på om dom inte ser mej, bara för att heja (och i denna grupp ingår dom som jag älskar och dom som jag inte känner mej ett dugg osäker eller otrygg med, dvs mina söner, mina systrar etc).

b) Dom som jag ganska självklart hejar på, fast troligen inte om dom inte ser mej. Om dom står bortvända ifrån mej är det inte säkert att jag ropar och hejar. Dessa självklara är sådana som jag känner ganska väl och som jag självklart VET att dom tycker om mej någorlunda och dom känner mej.

c) Dom som jag är osäker på om jag ska heja på eller inte. Jag vet inte om dom känner igen mej och risken finns att jag hejar och dom tittar på mej oförstående (och varför är det så otroligt jobbigt??) ELLER att vi hejar och sedan kanske dom kommer fram och så vet jag inte om vi ska ta i hand, kramas eller hur vi känner varandra. Jag vet heller inte vad vi har för ”bakgrund” eller osv för jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi är kanske vänner på Facebook, men KÄNNER inte varandra, utan känner bara till varandra, på något sätt….

VAD GÖR DET OM JAG SÄGER HEJ och den andre inte svarar, eller om jag hejar på någon jag inte känner egentligen (som inte svarar)? Varför tycker jag det är så pinsamt?? Det är väl bara att heja!!

Jag går OFTA fram till främlingar och pratar, om dom har en hund eller om dom har ett barn. OFTA! Typ varje dag. Och så pratar jag om ”typ ingenting” med denna människa, som jag inte känner. Nema problema!

Men att HEJA på någon som jag ”kanske-känner” klarar jag inte!

Knäppt!