I morse när jag satt och tittade på TV4:as morgonprogram tog dom upp det här med särbegåvade barn. Kring prat-bordet satt en mamma och hennes son, som var särbegåvad. Dom berättade om honom och det slog mej då att jag har en särbegåvad son! Visserligen har jag vetat det länge, men jag visste nog inte att det fanns ett ord för det.

Den särbegåvade pojkens mamma berättade att hennes son började skriva av hennes matlistor när dom skulle till affären vid 4 års ålder och att han lärde sej läsa i ungefär samma ålder. Dom visade papper där han skrivit långa haranger av bokstäver.

Min Äldste Son sa sina första ord vid 9 månaders ålder, och vid 1,5 års ålder pratade han som en 3-åring, med rullande RRRR – mycket tydligt och med långa svåra meningar. Vid 3 års ålder började han fråga om bokstäverna, och ville ”skriva”. Han fick ett litet block och en penna, som han bar med sej i en liten väska överallt, och i det blocket skrev han rad upp och rad ner med bokstäver. Till att börja med skrev han bokstäverna huller-om-buller, men efter ett tag började han bilda långa meningar, utan mellanrum mellan orden. Om man läste hans långa rader med bokstäver högt kunde man lätt tyda hans berättelse eller vad det var han ville skriva.

När han var 3 år åkte vi på en semesterresa till Mallorca. Där träffade vi bl a en pappa som var där med sin 7-åriga dotter. Hon hade gått ut ettan och skulle börja tvåan. När Äldste Sonen tog upp sitt lilla block och satte igång att skriva, började hon gråta, för hon hade inte lärt sej att skriva ordentligt än, och där satt en liten kille på 3 år och skrev och skrev…

När Äldste Sonen skulle börja skolan var jag MYCKET orolig, för jag var så rädd för att skolan skulle ta död på hans vilja att lära och kreativitet. Med mej fick han blomstra hur mycket som  helst, men i skolan ska alla vara lika…

Han tyckte väl inte skolan var sådär jättekul och han fick nog ”hålla igen” många gånger, men hans sätt att lösa ”problemet” var att rita rita rita. Han ritade gubbar och figurer och allt möjligt i alla matteböcker, svenskaböcker etc. Givetvis fick han ”bannor” för detta av lärare, men i samtal med lärarna bestämde vi ändå att han skulle få fortsätta rita sina gubbar.

Jag har förstått att många särskole  särbegåvade barn blir aggressiva när dom inte blir stimulerade på rätt sätt. Så var det inte med Äldste Sonen. Han hade, och har, ett hjärta av guld och har ALDRIG slagits – någonsin! Jag är så tacksam över det.

När Äldste sonen var 7-8 år började han göra tidningar. Han skrev allt för hand (och han hade en fantastisk handstil!) och klistrade in bilder, eller ritade själv bilder till sina artiklar. Dom första tidningarna hette storslagna namn såsom ”Allt om Allt”, ”Best in Games” osv. Han började samarbeta med en kompis och man kunde prenumerera på deras tidning som gavs ut en gång i månaden. Jag tror dom hade ungefär fyra prenumeranter… (jag, Äldste Sonens mormor, kompisens föräldrar…).

Långt innan jag förstod att datorerna skulle finnas i varje mans hem, fixade äldste sonen hem en dator till sej själv, och lärde sej programmering alldeles själv. Då var han ca 13-14 år. Därefter la han ut sin ”tidning” på nätet. Efter något år kontaktade en man honom och frågade sonen om han ville arbeta på deras site. Jag fick då förklara för mannen att sonen endast var 15 år! Mannen väntade sedan några år och vid 18 års ålder fick Äldste Sonen lägga ut sin site på mannens sida (kan inte dataorden för sånt här…) och började tjäna pengar på sin spel-site.

Skolan var nästan ”ivägen” i Äldste sonens väg genom livet, kan man säga. Han gick en termin på gymnasiet men hoppade av då han kunde börja försörja sej själv på sin spelsida. Sedan dess har han försörjt sej själv!

Nu gör han sitt första egna data (TV) spel! Fast egentligen gjorde han sitt första spel när han gick i femman då han gjorde alla gubbar till spelet och skrev ner historien och allt. Han sydde t o m figurerna på syslöjden!

Det ska bli såååå spännande att få se hans spel när det är färdigt! Jag tror nog inte jag kan spela det, för det är säkert alldeles för avancerat för en sån som mej, som knappt förstår i vilken riktning gubbarna går när jag ska röra dom med knapparna på datorn, men jag kan ju titta på när Storing, Mellan och Minsting spelar spelet!

Vi kommer att vara stolta så att vi spricker när spelet kommer ut!

Men oavsett spel, eller inte, så är jag oerhört stolt över Äldste Sonen. Han är inte bara smart och kreativ – han är otroligt godhjärtad och SNÄLL också. Dessutom är han generös och snygg!

Nu spricker jag:

”POFF!”