Nyvuxna ”barn” /erviluca

”Igår” var sonen ett barn, som jag som förälder skulle försörja.

”Idag” ska han försörja sej själv.

Det är som om varken sonen eller jag har hängt med riktigt. Eller så är det helt enkelt bara så att det behövs en lång startsträcka, för vissa.

Han har blivit försörjd hela sitt liv, fått maten serverad och hyran betald, tvätten tvättad och alla inhandlingar gjorda. Nu är det meningen att han ska göra sådant själv.

Jag ska växa in i att bli mer och mer självisk och när jag köper saker ska jag tänka ”Vad behöver JAG?” istället för ”Vad behöver DOM?” (sönerna).

Jag tror att söner tror att tandkräm och schampo på något magiskt sätt växer upp ur badrumsskåpet eller badkaret, och att om man öppnar kylskåpsdörren tillräckligt många gånger så kommer det att innehålla det man behöver till slut, även om det vissa dagar ser rätt tomt ut.

Jag tror att söner tror att när man slänger tvätt på golvet – alternativt i sin egen tvättkorg i sitt rum – så försvinner den plötsligt och kommer sedan tillbaka – ”SWISCH!” – ren.

Jag tror att söner tror att när mammor (och pappor) säger att dom (sönerna)  måste skaffa ett jobb, så kommer ett sådant (jobb) att plötsligt ringa på dörren och fråga ”Vill du jobba som chef i vår superlyxiga studio där vi bara jobbar-med-saker-som-du-tycker-är-roliga-med-en-lön-på- *jättemycket-pengar*?!”

Jag tror att söner tror att alla jobb som är tråkiga är för losers, och inte för såna fantastiska söner som just den sonen.

Jag tror att alla ord man som förälder sagt till sina söner om att ”du-måste-börja-från-grunden” och att ”du-måste-ta-vilket-jobb-som-helst- för-att-du-inte-har-någon-utbildning (än)” och att ”du-behöver- jobb-erfarenhet-som-du-kan-skriva-in-i-ditt-CV” och att ”det- viktigaste-nu-är-att-du-får-ett-jobb-över-huvud-taget” och att ”du-borde-gå-och-söka-upp-jobb-och-fråga-om-du-kan-få-ett-så-att- chefen-på-jobbet-får-se-dej” osv mest har gått in i ena örat och ut ur det andra….

….och när man som förälder blir frustrerad över att sönerna inte verkar ha lyssnat alls eller tar något ansvar, utan sitter mest hemma och verkar mest ”laja” vid datorn, så höjer man sin röst och säger allt ovan igen – fast med högre röst:

…...”du-måste-börja-från-grunden” och att ”du-måste-ta-vilket-jobb-som-helst- för-att-du-inte-har-någon-utbildning (än)” och att ”du-behöver- jobb-erfarenhet-som-du-kan-skriva-in-i-ditt-CV” och att ”det- viktigaste-nu-är-att-du-får-ett-jobb-över-huvud-taget” och att ”du-borde-gå-och-söka-upp-jobb-och-fråga-om-du-kan-få-ett-så-att- chefen-på-jobbet-får-se-dej!!!”……

……. så är det enda som händer att man får ett Försvarstal tillbaka om att ”det-är-ju-så-svårt-och-alla-vill-bara-ha-någon-med-erfarenhet-och-jag-har-ju-inget-att-skriva-på-mitt-CV-och-jag-tänker-inte-söka-på-Mc Donalds-för-där-jobbar-bara-losers-och-sen-vill-alla-också-att-man-ska-ha-körkort….bla bla bla…” och det går in i ena örat på föräldern och ut ur det andra, för OM det stämde, det han säger, så det det ju bara att ge upp direkt, och det går ju inte!

Sedan ska man också köra ett långt Förklaringstal där man ska förklara för sina numera myndiga och självförsörjningsdugliga vuxna barn varför dom plötsligt ska börja #betala hemma. Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte bli osäker själv, för då….

….vinner dom.

Och så slipper dom betala ett tag till.

Vilket inte hjälper någon egentligen!

För vuxna människor SKA försörja sej själva OCH betala för sej. Det är min otroligt grundläggande och innerliga tro och vilja.

Jag har försörjt mina barn hela deras barndom, tills dom blev vuxna. Nu SKA dom försörja sej själva. Punkt!

Jag tänker inte låta mina pengar gå till vuxna människor.

”Varför ska mina pengar gå till ALLA, medan dina pengar bara ska gå till dej? ” frågade jag min son när han ifrågasatte att behöva betala hemma.

 Dom ska, precis som jag, betala för mat, husrum och allt annat som ingår. 

Dom ska dessutom, precis som jag, från och med nu:

– städa

– tvätta

– handla

– betala räkningar.

Vattna blommor slipper dom, för dom har jag skaffat (växterna alltså). 

Egentligen tycker jag allt ska delas jämnt på dom vuxna som finns i hushållet, så är det tre vuxna så ska varje vuxen betala en tredjedel.

MEN jag kan vara lite extra snäll inledningsvis, och komma överens om en vettig summa som dom ska betala hemma till att börja med.

Målet är att dom ska FLYTTA HEMIFRÅN och försörja sej själva och leva egna vuxna liv.

Det var målet från början – när dom föddes, liksom. Jag skulle finnas där för dom, älska dom och uppfostra dom till fina, varma, kärleksfulla och kloka vuxna.

Det har jag gjort nu.

Så nu ska dom ut!

Om dom inte hoppar över kanten själva på boet, och flyger iväg, får jag ge dom en liten försiktig knuff…..

….och håller dom då i sej och vägrar, blir det en….

…spark i baken!