Diagnosernas vara eller icke vara /erviluca

Fler och fler diagnoser blir det. Och därefter ska dom behandlas med KBT. Eller möjligen medicin, beroende på vad det är för diagnos.

Det är skrämmande. Var och varannat barn får diagnoser, och nu börjar vuxna diagnosticeras också.  Stämpel i pannan: ”ADHD” eller ”Självskadebeteende” eller ”Självhatebeteende” eller ”Viljaskadaandrabeteende” eller vad man nu kan få för diagnos.

Men jag får en känsla av att man diagnosticerar fler och fler beteenden. För att sedan behandla dem med KBT. Det är dagens allena saliggörande metod, precis som vi haft en massa andra metoder som varit ”bäst” bakåt i tiden. Tror inte du, som jag, att vi om 50 år skrattar åt alla diagnoser och att allt skulle behandlas med KBT. ”Titta inte bakåt” eller ”Älta inte” och ”Gör annorlunda”. Eller ”Gör om – gör rätt”.

Jag, som är utbildad familjeterapeut, tror ju inte riktigt på vare sej det ena eller det andra. Jag tror på ”gott och blandat”. Och jag tror absolut att man ibland måste ”backa bandet” och kolla vad det var som gjorde att man ”fastnade” i sorgen, eller vad det var som gjorde att man till slut fick ångest. Jag tror inte på ”ältande”, men jag tror på att minnas, prata om det, reda ut det och vad som hände, förstå det och därefter gå vidare.

Jag tror inte på ”Stäng dörren, lås den och gå därifrån”. Det funkar säkert på vissa beteenden och vissa människor, men absolut inte på alla.

Ofta är det så att när människor ska ”trösta” någon som är ledsen, så känner den ledsne att den inte riktigt ”får/kan” gråta färdigt, eftersom den som vill trösta, vill få den som gråter att må bra igen, och den som gråter vill då ”hjälpa till” att göra sej själv glad igen, och kämpar då emot gråten (som ofta behövs). Om du förstår? Att trösta (”såååja, sååååja”) kan alltså vara motverkande. Ibland kan det faktiskt vara bättre att ”otrösta”, dvs säga saker som: ”Ja, usch och fy vad du borde vara ledsen. Gråååt du! Om någon gjort så mot mej hade jag också gråtit – mängder! Fyfaan vad hen var dum!” eller ”Vad ont det där måste göra”…. osv. För då får man sörja färdigt.

Gepasa?

Nåja.

Jag ville bara framföra min högst frustrerade åsikt om alla diagnoser som sätts på allt och alla.

OM man tex haft en mamma som varit oerhört självkritiskt och tyckt att hon själv varit så fuuuul och uttryckt det år ut och år in – är det inte konstigt då om dottern också blir väldigt självkritisk? Jag menar, det gamla uttrycket: ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”, stämmer ju. Barn gör som föräldrarna gör. Dom tar efter. Härmar. Gör likadant. Dessutom; Om man har en mamma som säger att hon är så missnöjd med sej själv för att hon tycker att hon är så fuuuul, och i nästa mening säger att man, som dotter, är så liiik henne – hur blir det?

Ja, jag såg ett sådant exempel på TV i morse – och blev irriterad över att både mamman och dotter fick någon diagnos som hade med självkritik att göra. Jag tänkte att ”Ja, det här beteendet har väl antagligen gått i generationer och det går att bryta genom att prata om det, se att det gått i generationer, förstå det och därefter ändra det.” Och visst kan man göra det med KBT. Men risken med KBT kan vara att ”all skit” ligger kvar och skaver inuti även i framtiden. Så för att få ur sej skiten, tycker jag att man först ska ösa ur sej den. Och sen förstå varför och därefter ”rätta till” och ”göra om och göra rätt”.

Men det är ju bara jag.

Och om 50 år kommer jag att flina och säga ”Vad var det jag saaaaa!”.

Om jag lever då.

Annars kommer jag att flina från Andra Sidan.