En fantastisk kväll /erviluca

Ibland får jag  små utbrott. Fast bara ibland.

Igår fick jag det.

Jag gick in till Minsting som sitter framför datorn 24-7   dygnet runt  hela nätterna. Sedan sover han hela dagen. Heeeela dagen. Eftersom hans äldre bröder har haft samma beteende i samma ålder, och det gick över NÄSTAN av sej själv, så har jag inte oroat mej så himla mycket. Jag har tjatat lite grann, pratat om solens betydelse och vikten av att röra på sej och ”….bla bla bla” = talat för döva öron, precis som jag gjorde med hans bröder, fast med mindre oro bakom orden, och kanske mer sällan. Jag har absolut fått färre ”meltdowns” med Minsting, eftersom jag har inställningen ”Det går över”.

Men igår fick jag en mindre ”melt-down”. Han hade nämligen LOOOOVAT att gå en promenad i spåret med mej. LOOOOVAT. Så jag gick in i hans rum vid 19-20-tiden och sa att ”NU går vi!”. ”Näää, jag är så TRÖTT!” sa han då. ”Men du loooovade!” ”Men jag är ju så trött!!”

Då gick jag igång. Och körde Hela Paketet – allt ifrån D-vitamin till muskelförtvining och allehanda andra argument. Bla bla bla. När jag var färdig sa han: ”Du hittar bara på, och jag är ju så trött!” Jag suckade och sa: ”Du kan googla allt jag sa så får du se att det stämmer!”. Sen gick jag ut ur rummet. Arg. Och besviken. 

Efter ungefär 30 minuter kommer Minsting ut ur sitt rum och säger: ”Okey, vi går väl då…”.

Han HADE googlat en del av mina argument….Tack Google!

Så det gjorde vi.

Och ååååh, vad härligt det var!

Det är LYCKA att gå en promenad med sin son en varm sommarkväll. Vi pratade om allt möjligt och han hade, som vanligt, så underbara, luriga och härliga funderingar. Han lärde mej två nya saker, som jag inte visste:

– Ett grop har en botten. Ett hål har ingen botten. Man ska alltså inte kalla en grop ett hål. Eller tvärtom.

– En linje är inte ett streck. En linje är evig. Ett streck har en början och ett slut.

Han lär sej massor av häftiga grejer på nätet! Och det fastnar. Verkar det som. Han kan en massa om rymden också. Och andra udda grejer. Och oudda.

Sen sa han att han gillar att gå i skogen. Det hade jag ingen aaaaning om, men det var ju kul, för då får han hänga med till skogen fler gånger….

Vi skulle gå spåret, men eftersom jag är Expert på att gå lite vilse – även när det gäller vägar jag gått 3263 ggr – så blev det lite fel, och det blev ett annat spår, som är mycket längre, och då blev det en ”genväg”, och upp för ett stort berg (!) där utsikten var fantastisk!

Solen gick precis ner så himlen var rosa-orange-blå-grå med fantastiska molnformationer! Givetvis hade jag glömt ta med mobilen. Minsting med. Shit! ”Nästa gång tar vi med mobilerna”, sa Minsting. Det betyder Att det blir en Nästa Gång. Wohooo!

Sen gick vi ner för berget och lite stigar hit och dit, tills jag Absolut Inte visste var vi var. Att gå vilse i skogen när det börjar bli mörkt är ingen höjdare, men VIPS så kände jag igen mej igen och så hamnade vi på en gata, och kunde gå hem igen.

Hundarna var så LYCKLIGA så att dom nästan slog KNUT på sej – både över att Minsting var med (Fiona skuttade UPP PÅ honom om och om igen av lycka!) och över att vi gick en LÅNGPROMENAD i skogen Den Sista Promenaden (som bara brukar gå runt huset).

Så vi var ett helt gäng lyckliga varelser här hemma igår kväll.