Jag funderar på varför jag känner mej så utsliten. Handlar det bara om att jag jobbat som ett djur och engagerat mej i varje familj? Eller handlar det om Hela Livet?
Jag funderar på olika generationer och hur ”vi kvinnor” haft det. Så kommer jag fram till att ”min generations svenska kvinnor” kom i kläm. Det är iallafall min teori.
MIN mamma var hemmafru ända tills min yngre syster började i skolan. Hon hade alltså TID för att ta hand om barnen, hemmet och laga maten etc. Pappa jobbade och försörjde oss alla. Rollerna var uppdelade. Sen kom 70-talet och frigörelsen och hej och hå. Rollerna fortsatte ungefär som förut hemma hos oss, men mamma började jobba deltid, fortsatte sköta hemmet, men gnällde på pappa då och då för att han hjälpte till för lite.
I vilket fall som helst hade INTE min mamma två heltidsjobb när vi barn var små. Typ.
MIN generation skulle både satsa på familj OCH karriär/jobb. Så när vi fick barn var vi hemma något år, och gick sedan tillbaka till jobbet, varefter vi slitit som idioter för att få allt att gå ihop: Jobbet med barnen (lämna och hämta på dagis, uppfostra, konfliktlösning, matlagning, hemskötning, betala räkningar allt allt allt!) och jobb (heltid eller deltid spelar ingen roll – man gör lika mycket på 75% som på 100%, har jag tyckt. Man går bara hem tidigare när man jobbar 75% OCH får mindre lön).
Precis som alla stressforskare beskrivit STEG min stressnivå som bara den när jag LÄMNADE jobbet.
Min ex man jobbade heltid, reste en del i jobbet, kom hem mycket senare än jag, så han ”hann” inte laga middag på vardagarna – ej heller handla. Det fick jag göra som ”bara jobbade 75%”…..
Under småbarnsåren gick jag nästan sönder av stress. Är det därför jag känner mej så trött och sliten nu?
Det tycks som om mammor och pappor delar hemarbetet och arbetet med barnen mycket mer rättvist nu….Jag vet inte om det är så, men när jag berättar om MITT slit för yngre människor, skakar dom på huvudet och förståååår inte hur det kunde vara så.
Samtidigt hör jag fortfarande ”min berättelse” i andra familjer ibland; dvs att EN (nästan alltid mamman) sliter arslet av sej med ALLT hemarbete och har dessutom ett arbete utanför hemmet, medan den andre BARA har ett jobb (utanför hemmet), och vilar hemma.
Kan det vara så?
Att i förra generationen slet inte kvinnorna ut sig, för dom hade ”bara” hemarbetet och barnen.
I MIN generation är vi kvinnor/mammor sönderstressade för vi skulle både ta hand om barn och hem och jobb. Vi ville samarbeta och dela hemarbetet med våra män, men det fungerade inte.
Dagens generation småbarnsföräldrar delar hemarbetet, och jobbet med barnen, lika, och därför blir inte mammor lika sönderstressade.
Är det så sammanfattningsvis? Eller är det bara mina egna tankar i min egen lilla värld det är så här?
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag har tiden med barn bakom mig nu. Men inser att jag egentligen borde bo närmare mitt barnbarn för att kunna avlasta.
När jag tänker på mitt eget liv så var det tufft med ett stort hus, många barn och en makes jobb som krävde representaion. Jag jobbade deltid, sen heltid och sen inte alls. Tänkte många gånger att kvinnor i den sitsen förr var hemma och hade tjänstefolk. Sen försvann tjänstefolket, men frun var hemma. Sen kom min tid som krävde att jag skulle fixa allt och dessutom eget jobb och karriär. Jag fixade inte det. Vilket märks i det oranga kuvertet.
GillaGilla
Ja, i det oranga kuvertet får man INTE lön för mödan s a s. Trygga barn får man kanske, men det får ju ex-maken också, som har MER pengar i det oranga kuvertet……för han var ju inte hemma eller jobbade deltid…. 😛
GillaGilla
Jag tror att vi idag blir pressade av en massa nya måsten på ett sätt som dränerar oss på energi och skapar frustrationer som gnager på oss. Våra föräldrar behövde inte hålla på och gå på föräldramöten och utvecklingssamtal stup i kvarten och till råga på allt delta i krystade grillkvällar och annat för att lära känna de andra föräldrarna eller skapa nån slags gemenskap som ändå aldrig infinner sig. Jag kanske är en ovanligt gnällig typ men jag kan inte påminna mig om att ett enda av alla dessa ständiga möten har känts givande. Jag vill kunna lita på att skolan sköter sitt uppdrag och lär mina barn det de ska lära sig och att de hör av sig om problem uppstår så ska jag gärna engagera mig. Samma sak på jobben nuförtiden. S k utvecklingssamtal där de flesta sitter och låtsas inför chefen att vilket tråkjobb som helst är jättespännande och något man verkligen brinner för för man vill ju verka engagerad och pigg och tjänstvillig så att man inte hamnar efter sina arbetskamrater i löneutveckling och hierarki. Släng på en ordentlig dos oro för om man överhuvudtaget kommer ha råd att vare sig äta eller bo efter pensionen (detta ska man oroa sig för i decennier innan det är dags) och så länge man har barnen hemma är det också en ständig press att förse alla med mobiler och datorer och olika abonnemang som slukar pengar och dessutom ska bytas ut innan man knappt hunnit fatta att man skaffat dom och man ska då också helst kunna genomföra en ordentlig jämförelse mellan alla olika alternativ som finns, vilket naturligtvis är upplagt så listigt att det i princip är omöjligt och tar många långa fritidstimmar i anspråk. En skillnad jag tycker mig se mellan nu och förr är att när jag minns stämningen på kalasen jag var på med mamma och pappa som liten så var den så GLAD! Glad på ett TREVLIGT sätt. Man trivdes och njöt av att det var festligt. Idag skriks det mycket mer. Folk är forcerade och det ska fan i mig festas! Vi ska äta MER (och helst bräcka varandras menyer), dricka MER, gapa MER, spela HÖGRE o s v, men har vi roligare? Tror inte det.
GillaGilla
Glöm inte att vi ska hålla reda på vilket elbolag som är bäst, vilket Apotek vi ska välja, vilken läkare som är bäst – välja välja välja! Informationen flödar och allt ska man veta och kunna och göra och engagera sig i. Inte konstigt vi blir stressade och att vi ska ha hysteriskt roligt FORT, när vi har roligt (om vi har roligt). Pust!
Det var nog bättre förr….
GillaGilla
Precis! Dessutom ska vi behöva jämföra våra egna ofulländade hem/kroppar/kläder/äktenskap/liv/jobb/ekonomier/semestrar/etc med alla som mer än gärna vill visa upp sina tillrättalagda liv så att andra ska kunna beundra. Och i denna s k individualistiska tid, där jag tvärtom tycker att alla springer mer i flock än någonsin, är det väldigt få som vågar säga ”men kejsaren har ju inga kläder på sig”.
GillaGilla
Exakt!
GillaGilla
”Gud ge mig tålamod, men gör det snabbt”
GillaGilla
Hoho! Var har du tagit vägen?
GillaGilla