Dagens händelser /erviluca

”Tänk att det alltid händer saker kring dej, E!” säger mamma på eftermiddagen  när vi sitter och dricker kaffe och äter supergod superkaloririk bakelse i Storsöstras trädgård.

What can I say?

Först skulle jag och Storsis gå en långpromenad i skogen med våra fyra hundar: Duffe, Diesel, Fiona och Milton. När vi gått ungefär halva promenaden är plötsligt dom två svarta hundarna borta, dvs mina. Jag blir inte orolig, utan tänker att dom snart dyker upp igen. Resten av promenaden busvisslar jag då och då. Jag tänker inte gå tillbaka och leta och jag tänker inte stå still och vänta. Dom ska lära sej att försvinner dom får Dom leta upp Mej. Typ. Eller nåt.

Storsis, hennes hundar och jag går hela ”spåret” klart. Vi är dyngsvettiga när vi är i ”mål”, och utan två utav hundarna. Mina hundar har små metallbrickor på sina halsband där deras namn och mitt mobilnummer står, men typiskt nog har jag glömt mobilen hemma…. Vi bestämmer att storsis ska åka hem och hämta min mobil, för att sedan återkomma med den. Jag stannar kvar, och visslar. Och sitter i solen.

Snygg man kommer med tre hundar Jag berättar att mina två hundar försvunnit i skogen. Han säger att hans fru ska duscha hans hundar när han kommer hem. ”Jaha?!..” liksom. Han går iväg.

Äldre man, och inte lika snygg, kommer gående med en stycken hund. Jag berättar igen att mina två hundar försvunnit i skogen. ”Jag går och letar”, säger han och försvinner.

Jag busvisslar. Väntar. Solar.

Storsis kommer med min mobil. Jag har inga glasögon och kan därför inte se något på mobilen. Ingenting. Efter en stund ringer den. Den är ”Thomas” som hittat mina två hundar i skogen, och nu kopplar ”den lilla. Den stora tycks följa med av sej själv”, säger han. Efter några minuter kommer han klaffsande genom skogen, dyngsvettig och med FEM hundar, varav två utav dom är mina. Vid det här laget har jag väntat på hundarna i cirka 1 timme.

Jag tackar och tackar och tar hundarna och åker hem till Storsis. Fiona är lättad och lycklig och börjar leka med Duffe. Jag är dyngsvettig och går och tvättar mej, för jag ska iväg på date.

Slänger i mej lite fisk och potatis, som står i en låda i storsis´s kylskåp, tar ett glas vin till (!) och tvättar sedan av mej. Tar med mej Fiona och åker iväg i storsis´bil för att möta date-killen.

Jag ser på långt håll: Nope.

Jag går en promenad med Nope, vi pratar lite lättsamt och ditt och datt, men jag VET: Nope. Han får ont i benet och kan inte gå längre. Efter en stund ska han sätta sej på en bänk, säger han, och sen ska han ta bussen hem. Och jag vet: Nope.

Jag ska därefter söka upp bilen som jag ska åka tillbaka med storsis och mamma i. Jag går vilse på Strandpromenaden med Fiona. Hon är dödstrött, jag är dyngsvettig. Strandpromenaden är fin och vacker, men den tar aldrig slut…..Mobilen ringer men jag kan inte se hur jag ska svara; skärmen blänker och inga glasögon.

Pust.

Vi går och går och går.

Jag inser att vi gått för långt, så vi vänder. Lyckas svara i den ringande telefonen. Det är storsis och jag berättar att jag gått vilse. Medan jag pratar får storsis syn på mej och säger: ”Fortsätt rakt fram! Jag ser dej!”

Nu sitter jag i min systersons rum och skriver på min svågers dator. Båda mina hundar ligger utslagna på golvet under skrivbordet.

Snart ska jag äta lamm och dricka vin.

Igår kväll spelade vi ett fantastiskt givande sällskapsspel som ALLA borde spela, för det var så….bra! Det ska vi spela efter maten ikväll igen. Det är ett spel som storsis ”brukar” spela med sina fängelseklienter.

Typ.

Det spelet borde spelas på alla arbetsplatser.

Klart slut.